Mordet utlöste min psykossjukdom

Mordet Utlöste Min Psykossjukdom

Pebbles Karlsson Ambrose har diagnosen schizoaffektivt syndrom. I boken ”Jag vet inte var psykoser kommer ifrån”, som precis har kommit ut även som ljudbok, berättar hon avskalat och personligt om hur det började och hur det är att leva med psykisk ohälsa.

Foto: Lotta Modin

Kvinnan som öppnar dörren ser ut som vem som helst av oss. Och det är just det som är ett av problemen: psykisk ohälsa syns inte utanpå. Än idag är det både skambelagt och mycket hyschhysch att ha en psykisk sjukdom, trots att ungefär 30% av alla sjukskrivna har en psykisk diagnos. Det är alltså mycket vanligare än vad många tror. Det drabbar också alla samhällsklasser.

Vi går in i den lite stökigt hemtrevliga lägenheten. På teven går en film och i soffan ligger Pebbles dotter Hanna och en kompis och slappar. Pebbles gör i ordning kaffe till mig och en stor mugg, modell balja, te till sig själv.

Mitt första intryck av Pebbles är att hon är ganska försynt men varm och omtänksam. Under lite allmänt småprat vid det svarta köksbordet berättar Pebbles att hon är en aning nervös inför intervjun. En anledning är att hon inte klarar av så mycket nytt, påfrestningar eller stressfaktorer sedan hon blev sjuk. Oron att det ska börja surra i huvudet finns alltid där.

– Två saker i veckan kan jag ha inbokade. Blir det en sak till måste jag boka av något, berättar hon.

Med de orden lyckades hon göra även mig nervös. Jag vill absolut inte bli anledningen till en ny psykos, det vore ju för hemskt. Det känns tryggt att Hanna är hemma.

Det är 20 år sedan Pebbles fick sin första psykos och hon har numera lärt sig att hantera både sin sjukdom och sitt liv, med hjälp av mediciner och lite stöd. Men det har varit en milt sagt tuff resa kantad av både skilsmässor, avsked från jobb, tvångsinläggningar och ekonomisk krasch parad med den tunga vetskapen om att hon periodvis inte kunnat vara en bra mamma. Jag ber henne berätta hela historien. Och den börjar med ett mord.

”Fast man kan ju undra om det underlättar att bli frisk när man sitter i dagrummet tillsammans med Jesus och Marilyn Monroe.”

När Pebbles är 22 år mördas hennes pappa. Polisen informerar henne på ett tämligen brutalt sätt och hon sjunker ner i en djup depression.

– Sett i efterhand tror jag att det var den utlösande faktorn. Men helt säker kan jag förstås inte vara, säger Pebbles lugnt och tar en klunk te.

Några år senare drabbas hon av en förlossningspsykos i samband med sin andra förlossning – hon har hörselhallucinationer och känner sig förföljd. När hon går till polisen för att anmäla sin förföljare blir hon körd till psykakuten. Där vill de att hon ska läggas in och då måste hon lämna sin nyfödda dotter ifrån sig. I panik blånekar Pebbles till allt och bestämmer sig för att aldrig berätta något igen. Ett beslut som hon ändrar några år senare.

– Men det är inte så som man tror, att vård och myndigheter med alla medel försöker ta barnen ifrån en. Fast det visste jag tyvärr inte då, säger Pebbles.

Sedan följer några intensiva år med mycket jobb och många resor, familjeliv, pluggande och frivilligarbete hos Brottsofferjouren. Efter sju år kommer den andra psykosen. Längre och svårare än den första.

Jag ber Pebbles försöka beskriva hur det är att vara i en psykos. Hon tänker efter innan hon säger något och formulerar sig noga, det märks att hon är mån om att göra sig förstådd.

– Å, det är svårt. Det är som att drömma och vara vaken samtidigt på något vis. När man är i en psykos så har man sin ”fantasivärld” men man är ju i den ”vanliga världen” också samtidigt, så man kommer ihåg allt vanligt som händer. Under tiden som man är helt i det blå, är man ändå logisk, som till exempel att jag ”pratade” engelska med FBI-agenterna men svenska med Säpo-agenterna som var med i min andra och tredje psykos.

Pebbles berättar att de tre första psykoserna kom plötsligt, utan förvarning. Numera har hon med hjälp av terapi lärt sig känna igen känna igen de tidiga tecknen på att en psykos är i antågande och kan avstyra den. Även med hjälp av medicin. Men det är inte som att ta en Alvedon – den hjälper inte på tjugo minuter. Det tar några veckor för medicinen att göra verkan.

Under en psykos är det en sorts trygghet att vara inlagd, menar Pebbles. Men det krävs att någon annan ser till att en tvångsinläggning blir av.

– När man är psykotisk kan man inte ta ansvar för sitt eget liv. Man är beroende av andra.

När man själv inser att hallucinationerna, rösterna, förföljelsemanin eller vad som drabbat en inte är på riktigt – då är man på väg ur den akuta psykosen, berättar Pebbles och drar handen genom håret. Med glimten i ögat lägger hon till:

– Fast man kan ju undra om det underlättar att bli frisk när man sitter i dagrummet tillsammans med Jesus och Marilyn Monroe.

Psykosers längd varierar mycket. Pebbles längsta var sex månader. Då var hon i Spelet, FBI och Säpo konspirerade mot henne, hon var tvungen att vittna mot kungen som var pedofil, hon var en av Robert Aschbergs ”starfuckers” och han var pappa till hennes ena dotter. För att nämna en del av det som utspelade sig då.

2010 hände något som förbättrade Pebbles livskvalitet: hon fick permanent sjukersättning (f.d. sjukpension). Att slippa oroa sig för arbetsträningar och att få en, i och för sig inte stor men stabil ekonomi medförde att hon kunde slippa den vardagliga paniken.

– Jag har goda erfarenheter av vården, Soc och Försäkringskassan, men visst underlättar det att kunna kommunicera. De tycker att det är okej att jag jobbar en timme om dagen med min bokblogg och min bok. De inser att det är bra för mig att ha något att göra, något som inte stressar mig, berättar Pebbles.

När man har hittat sin trygghetszon, lärt sig vad man klarar av och inte, är det lätt hänt att man isolerar sig. Det hände även Pebbles som under en tid mest bara rörde sig mellan sin lägenhet, Ica och biblioteket i det närliggande lilla centrumet.

– Tack och lov för internet! Vad gjorde folk innan det fanns? Tittade på tv? frågar Pebbles retoriskt och fortsätter:

– Jag fick en social kontaktperson som har varit till stor hjälp. Då kunde jag komma ut lite mer, gå på bio eller teater eller bara ta en promenad.

Pebbles berättar att dottern Hanna har fått ta för mycket ansvar. Tidvis är det Hanna som har skött både matlagning och städning, vilket till sist avspeglade sig i hennes skolarbete.

– Men jag ville hjälpa till, mamma! hörs plötsligt Hannas röst från soffan.

Pebbles ler, fast jag anar att det gör ont i modershjärtat.

– Vi blev erbjudna att få en boendestödjare, alltså en person som kommer en gång i veckan och hjälper till att handla och laga mat, städa, betala räkningar och vad man kan behöva hjälp med.

– Jag ville inte ha hjälp, jag kunde själv minsann! hojtar Hanna. Men nu älskar vi vår Ulla!

Vi går ut för att fotografera och njuta av vårsolen. Denna dag bjuder på isande vindar men det är värme i blicken på alla vänner och grannar som Pebbles möter – det märks att hon är omtyckt. Och envis, det tog henne sju år att skriva boken. Bitterheten över att ha drabbats så hårt har hon slängt undan.

– Nu fokuserar jag på det positiva. Och att sprida kunskap om psykisk ohälsa, avslutar Pebbles.

Under en sex månader lång psykos var bland andra Säpo, FBI och kungen i Pebbles värld.

Pebbles tips till anhöriga:
Tveka inte att söka vård! Ring 112 om det är akut. Både polis och ambulanspersonal är bra på att ta hand om psykotiska personer.

Lägg dig i, visa att du bryr dig. Om tvångsvård är nödvändig måste du tänka på att man inte kan fatta egna beslut när man är psykotisk. Den sjukas ilska får du bortse ifrån.

Hälsa på, även på slutenvårdsavdelning, även om du tycker att det är skämmigt. Det kan vara ovärderligt för den sjuka.

Faktaruta:
I Sverige finns omkring 80 000 personer med psykossjukdom. Av dessa har cirka 30 000 diagnosen schizofreni.

Psykossjukdom påträffas bland alla samhällsklasser och folkgrupper. Den drabbar i stort lika många kvinnor som män men männen insjuknar tidigare.

Cirka 12 000 personer vårdas årligen genom lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Könsfördelningen bland dessa är jämn.

Årligen vårdas ungefär 1 600 personer genom lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Av dessa är drygt 80 procent män.

Källa: Socialstyrelsen, Psykossjukdom.nu

Reportage har varit publicerat i Allas, nu något uppdaterat.