Mystiska hägringar – myterna och dess förklaringar

Mystiska Hägringar – Myterna Och Dess Förklaringar

Sagoslott i skyn, falska öar i Arktis och spökljus i Australiens outback. Många förbluffande syner har en vetenskaplig förklaring, men legenderna lever ändå.     

Bild: George Grie CC BY-SA 3.0

”Så är hon dömd att gå och gå förutan ro och rast. Om natten ser man lågor blå omfladdra hennes mast; om dagen känns den skutan snart på klyvarns egna form och att hon rider upp med fart emot den värsta storm.” Så beskriver poeten Viktor Rydberg det legendariska spökskeppet Den Flygande Holländaren. Enligt traditionen skulle skeppet på 1600-talet ha försökt runda Godahoppsudden vid Afrikas sydspets i en våldsam storm. Besättningen bönföll kaptenen att söka sig till en skyddad hamn, men han svor att varken Gud eller Djävulen skulle få hindra honom att runda udden. Som straff för denna hädelse dömde Gud honom att segla på de sju haven till tidens ände.

Att sikta den spöklikt skimrande Flygande Holländaren ute till havs är ett illavarslande omen. Besättningens vålnader kommer att böna och be om att man ska vidarebefordra hälsningar till deras nära och kära. Men den som rörs av deras böner beseglar sin egen undergång. Vem är då kapten på skeppet? Enligt engelsk tradition är han sjörövaren Davy Jones från Västindien. Att hamna i Davy Jones kista är en omskrivning för att en sjöman drunknar till havs.

På denna bild från 1800-talet glädjs Davy Jones över att en kapten har använt sig av ett föråldrat sjökort och att Jones kista därför ska fyllas på med nya sjömanssjälar.

Eller är spökskutans kapten nederländaren Bernand Fokke? Han var så känd för sina snabba seglatser att hans samtida mumlade att han måste ha sålt sin själ till djävulen. Fan själv lär ha spatserat runt på hans däck i form av en svart pudel.

Gröna blixten och fata morgana

Till grund för legenden om Den Flygande Holländaren ligger ett komplext optiskt fenomen, en slags hägring som kallas fata morgana.

På bilden ser man den klargula solen är under horisonten. Ändå når ljuset från solen en person som står mitt på jordklotet. Skapare: Original: Francisco Javier Blanco González Vector: Jona CC BY-SA 4.0

I vanliga fall tänker vi sällan på hur jordens atmosfär och jordytans krökning påverkar hur solens strålar färdas och därmed hur våra ögon uppfattar omgivningen. Tänk dig en vanlig solnedgång! När solen står lågt och ljusstrålarna färdas långt genom atmosfären innan de når oss hinner de blå och gröna våglängderna försvinna på vägen. Därför ser vi normalt bara gula och röda nyanser. Vid sällsynta atmosfäriska förhållanden kan dock ljuset från aftonsolen brytas så att en s k grön blixt uppstår.

En grön blixt i San Francisco Kalifornien 2006.
Foto: Brocken Inaglory/ Wikimedia CC BY-SA 3.0

Vid solnedgången ser vi solens skiva en kort stund efter att den i verkligheten redan har sjunkit under horisonten. Solens strålar är nämligen inte helt raka utan bryts i en svagt krökt bana längs jordytan. Därför kan ljuset ta sig över horisonten och nå betraktarens öga.     

Luftens temperatur och täthet påverkar också hur solstrålarna bryts. Över stora vattenytor kan ett skikt varm luft bildas som hänger mellan ett svalare skikt nedanför och kallare luft högre upp. Det varma skiktet kan fungera som en spegel för ljusstrålarna och projicera upp en bild av ett skepp som befinner sig bortom horisonten. Om denna s k övre luftspegling kombineras med hög luftfuktighet kan en fata morgana uppstå där farkosten ses mångfaldigad eller förvriden på olika sätt. När de atmosfäriska förhållandena skiftar förändras hägringen i skyn.

Hägring av en båt på havet. Båten längst ner är verkliga, sedan speglas den två gånger uppe i skyn. Första hägringen är upp-och-ner vänd.
Foto: Brocken Inaglory Wikimedia Commons CC BY-SA 3.0

Fekvinnan Morgana och pojook

Den mytiske kung Arthur hade en halvsyster, fen Morgana, som härskade över den magiska ön Avalon dit hon förde Arthur efter kungens blodiga slut. Olika platser i England och Frankrike har pekats ut som det riktiga Avalon och även trakten vid vulkanen Etna på östra Sicilien gör anspråk på att vara Morganas hemvist. I sundet mellan Sicilien och tån på den italienska stöveln kan man ofta se fata morgana-hägringar över havet. Syner av praktfulla städer med tinnar och torn har rapporterats.   

Arthur förs till Avalon efter sin död.

Även i de arktiska vidderna råder gynnsamma förhållanden för hägringar. År 1906 rapporterade den amerikanske polarforskaren Robert Peary att han från en udde i nordvästra Kanada siktat en hitintills okänd ö han kallade Crocker Land efter en av sina finansiärer. Några år senare reste en grupp andra amerikanska forskare för att kartlägga landmassan. På Grönland lejde expeditionen den erfarne inutitjägaren Piugaattoq som vägvisare. I april 1914 färdades de västerut med slädar över Norra Ishavets förrädiska vårisar. Den 21 april var en isande klar dag och amerikanarna jublade när de såg en stor ö vid horisonten. Piugaattoq försökte förklara för forskarna att det rörde sig om en pojook vilket betyder dimma på grönländska. Först efter nästan en veckas färd över isen som började bryta upp erkände amerikanarna att han hade rätt. Männen lyckades ta sig tillbaka till fastlandet men expeditionen blev ändå Piugaattoqs död. Inuiten sköts ihjäl av en av amerikanarna som förmodligen hade ett förhållande med Piugaattoqs fru.

Tidningen New York Tribune berättar om den misslyckade expeditionen sommaren 1915. Trots att man aldrig fann Crocker Land gjorde man viktiga vetenskapliga observationer.

Så vad var det som Peary hade sett? Förmodligen ingenting. I hans dagbok från upptäcksfärden 1906 nämns ingen ö i havet. Däremot ville han gärna smickra sin finansiär.

Sanden och stjärnorna

Vandrare i öknen kan råka ut för övre luftspeglingar av fjärran städer eller oaser. Vanligare och kanske ännu grymmare är att hettan framkallar en undre luftspegling. En törstig resenär ser en strimma blått i fjärran och skyndar ivrigt fram utan att någonsin kunna svalka sin strupe. Det är den blå himlen som reflekteras i ökensanden. Detta fenomen kan ses på en vanlig asfaltsväg en mycket het dag. Bilen når aldrig fram till vattensamlingen som ses skimra längst fram på vägen.  

Kör bilen därframme på vattnet? Nej det är en hägring! Foto: Brocken Inaglory / Wikimedia CC BY-SA 3.0

Inte ens himlakropparna kan man lita på, för även deras position kan förvrängas av hägringar. I Gamla Testamentet finns en beskrivning av vad man tror är en komplex hägring av solen, en ”mock mirage”. I Jousas bok berättas att judarna förföljde sina fiender amoréerna genom öknen. Mot kvällen råkade amoréerna ut för en våldsam hagelstorm som dödade många. En händelse som visar att ett mycket kallt luftskikt dragit in i öknen.

Artonhundratalskonstnären Gustave Dorés framställning av händelsen.

I bibeln står det: ”Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna i Israels barns våld; han sade inför Israel: »Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!» Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender.”

Förmodligen hade en hägring av den nedgående solen speglats högre upp på himlen. För israelerna tycktes det som om själva tiden hade stannat. Det var denna bibelvers som fick den katolska kyrkan att fördöma astronomen Galileo som en kättare när han upptäckt att solen egentligen står stilla och att det är jorden som rör sig.

Denna komplexa hägring en s k ”mock mirage” då solen speglas flera gånger.
Det kan vara samma slags optiska fenomen som bibelns Jousua såg.
Foto: Brocken Inaglory Wikimedia CC BY-SA 3.0

Min Min light

Ute i den nordöstra australiensiska vildmarken nära staden Boulia kan man se Min Min light, mystiska ljus som sägs följa efter människor men försvinner om man skjuter mot dem. Försök inte jaga rätt på ljusen! Lyckas du syns du aldrig till igen… Den som bor i trakten kan sitta i lugn och ro i sitt vardagsrum och plötslig upptäcka att ett ljus svävar mitt i rummet. Kikar man runt för att spåra ljuskällan tycks ljuset följa ens rörelser. Namnet Min Min light kommer från en liten stad i Boulia-trakten där ljusen observerades år 1918.

Konstverk i staden Bouila föreställande ett möte med Min Min-ljus.
Foto: Derek Barry CC BY 2.5 Bilden beskuren

Efter att ha sett kraftkarlar från Australiens Outback falla i gråt när Min Min-ljus kom på tal beslöt sig fysiologiprofessorn Jack Pettigrew för att försöka lösa mysteriet. En natt körde Pettigrew och två kollegor bil genom natten i Boulia-trakten när de plötsligt såg vad de trodde var ögonen på en katt ca 50 meter framför dem. De stannade till och stängde av strålkastarna, ljusen var fortfarande kvar och rörde på sig som om de vore levande väsen. Pettigrew lyckades räkna ut att ljuskällan måste befinna sig bortom horisonten, 30 mil bort. Senare fick Pettigrew veta att en bil hade varit på väg mot dem under samma tid som de sett ljusen.

Pettigrew ansåg att det måste röra sig om en slags hägring och för att bevisa sin teori beslöt sig han sig för att skapa ett eget Min Min-ljus. Efter en het dag med lite vind som följdes av en kylig kväll körde Pettigrew iväg över en höjd och sedan ner på andra sidan. En mil bort kunde sex personer iaktta hans billyktor trots att lamporna befann sig under synranden. Dagen efter uppträdde dessutom en spektakulär fata morgana av en fjärran bergskedja.        

De dödas andar?                                    

Vad anser då aboriginerna, traktens urinnevånare om Min Min-ljusen? De förknippar ljusfenomenet med sina förfäders andar och hävdar att ljusen blev vanligare när de vita började kolonisera området och dödade många aboriginer. De fruktar att möta ljusen som de tror bringar död.

Australiens ursprungliga innevånare, aboriginerna, utsattes för fördrivning och folkmord när de vita koloniserade deras kontinent. På bilden den framstående musikern Ŋalkan Munuŋgurr som spelar det traditionella instrumentet digeridoo. Foto: Graham Crumb/Imagicity.com, CC BY-SA 3.0

Men om Pettigrews teori stämmer beror ökningen av Min Min-ljus snarare på att de vita kolonisatörerna förde med sig flera ljuskällor till området. Vetenskapliga förklaringar till trots marknadsför sig Bouila som trakten med de mystiska Min Min-ljusen. Ett sätt att locka turister? Javisst, men handen på hjärtat vill vi verkligen att allt ska kunna förklaras vetenskapligt? Vill vi inte lämna kvar en liten öppning för att världen kan vara en magisk plats?

 

Emma Bergman

Jag är statsvetare och historiejournalist som bland annat har publicerat i Teknikhistoria och Populärhistoria.