När ett barn dör är det här föräldrarna hittar hopp

När Ett Barn Dör är Det Här Föräldrarna Hittar Hopp

Du ska inte överleva dina barn, det är inte meningen. Men varje år drabbas många föräldrar av just det. En del förlorar fler än ett barn. I
anhörigföreningen Vi Som Förlorat Barn (VSFB) träffas drabbade föräldrar för att gemensamt finna nya vägar i sorgen.

Foto ovan: Unsplash

Det går inte att gå vidare när det värsta har hänt. Men du måste lära dig att leva med sorgen, det är det enda om du ska orka fortsätta leva. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det är att förlora ett barn om du inte har gjort det. I VSFB får drabbade föräldrar chansen till ett andningshål, en gemenskap där ens döda barn har en självklar plats.

– Men vi är inte en förening som träffas och bara gråter tillsammans, snarare tvärtom, säger Örebrosektionens ordförande Marianne Malm.

För snart elva år sedan förlorade hon och maken Sven Eriksson sin yngsta son Rasmus i en arbetsplatsolycka. Han blev 19 år gammal.

– Vi hade tur och fångades upp bra av samhällets säkerhetsnät, men alla har inte den turen. Då fanns inte VSFB i Örebro, men vi sökte oss till huvudsektionen i Göteborg några år efter vår förlust. Vi i VSFB är vanliga föräldrar som kan hjälpa och stötta varandra. Jag tror att det sparar både människoliv och kostnader för samhället, säger Marianne.

Marianne Malm är ordförande i VSFB Örebro län.
Foto: Maria Eremo

Sedan dess är makarna engagerade och drivande i styrelsen. Gruppen i Örebro startade 2012 och tre år senare blev den en egen sektion.

– Efterfrågan i vårt område var stor och om vi skulle ha möjlighet att göra saker för våra medlemmar krävdes ekonomisk styrka, berättar Marianne.

Lösningen var att bilda en egen förening.

– Då kunde vi söka föreningsbidrag hos både Örebro kommun och hos Region Örebro län. Från start har vi varje år fått ekonomiskt hjälp från båda håll, det har gjort att föreningen haft möjlighet att ordna föreläsningar och att bjuda på fika.

Första tisdagen varje månad träffas medlemmarna för att samtala och fika tillsammans. Varje träff börjar med att var och en tänder ett ljus för sitt döda barn och sedan finns möjlighet att prata, eller bara lyssna, i mindre samtalsgrupper.
– Vi brukar vara cirka 20 personer varje gång och nästan alltid kommer det någon nydrabbad. Vi är ju en förening som inte vill bli fler, men samtidigt vet vi att det är oundvikligt och hoppas därför att man som drabbad ska hitta till oss.

– Våra träffar betyder så mycket. Vi skrattar och gråter tillsammans och även om vi har olika erfarenheter och livsöden så finns det något som berikar och binder oss samman, säger Kristina Takman, ansvarig för småbarnsgruppen i Örebro.

Vid varje samtalsträff tänder medlemmarna ljus för sina saknade barn. Foto: Maria Eremo

Många gånger vet medlemmarna mer om varandra än vad kanske släkt och arbetskamrater gör. Här hittar man tillsammans hopp om att leva igen.

Från att ha varit enbart en samtalsgrupp 2012 är föreningen i dag så mycket mer och antalet medlemmar har växt till cirka 65 personer. Styrelsen försöker regelbundet bjuda in föreläsare och i snitt blir det en till två föreläsningar per år. Aktiviteter som bowling, boule, familjedag och minnesstunder har mynnat ut i uppskattade pappaträffar där bara papporna träffas.

Christer Sundberg och Fredrika Christiansen medverkar ofta vid träffarna. Christer förlorade sin då 26-årige son Philip för snart sju år sedan och Fredrikas dotter Freja dog i magen i maj 2017.

– Det betyder mycket att träffa andra som varit med om liknande. Vi har full förståelse för varandra utan att behöva säga så mycket, säger Fredrika.

– Här är vi inte ensamma och oavsett hur vi har förlorat våra barn är känslorna desamma. Jag har känt en trygghet i föreningen från start, jag vill verkligen gå till våra träffar både för att få stöd, men också för att ge, säger Christer.

Fredrika menar att livet så klart påverkas när du förlorar ett barn och att det då är en trygghet att höra hur andra hanterar situationer efter att man drabbats.

– Det gör att jag inte behöver känna mig tokig, jag är inte ensam, säger hon.

Foto: Unsplash

I dag vet allt fler att VSFB Örebro finns och något har förändrats rejält under de aktiva åren.

– Vi har bra kontakt med kvinnokliniken på Universitetssjukhuset som kan hjälpa oss att fånga upp nydrabbade. Vi har även löpande kontakt med begravningsbyråer, diakoner och Gestaltstudion, säger Kristina.

Många är glada att de vågar komma och se vad samtalsträffarna är för något.

– Det blir en speciell samhörighet. Det här är det mest meningsfulla jag kan göra av det meningslösa. Jag gör det här för Rasmus skull. Han är anledningen och det hjälper mig i min sorg. Jag känner glädje och lugn när jag ser vad vårt arbete gör, säger Marianne.

– Om jag kan ge hopp till en förälder som går igenom detta helvete så känns det så bra. Det värmer enormt att få vara medmänniska, säger Kristina.

Arbetet med att fortsätta synliggöra VSFB för samhället fortsätter med både en engagerad styrelse och medlemmar.

– Vi är ett viktigt komplement till professionen. Och om vi kan göra skillnad för andra drabbade vill vi göra det, avslutar Marianne.

Läs mer om VSFB på vsfborebro.se