Natthikos betraktelser: Charmen med omdömeslösa äventyr

Natthikos Betraktelser: Charmen Med Omdömeslösa äventyr

Ex-munken Björn Natthiko Lindeblad reflekterar kring vad som egentligen ligger bakom driften att vilja ge sig ut på riskfyllda äventyr.

Två av alla skälen till att jag hela mitt liv valt ogenomtänkta, ofta direkt omdömeslösa äventyr, är att dom får mig att känna mig så levande, och gett mig så många skimrande minnen.

Ta bestigningen av Thorong La-passet i Himalaya till exempel. Jag gjorde allt fel. Till och med Wikipedia vet att man bestiger det från öst till väst, aldrig väst till öst. Det är för långt. Så klart jag besteg det från väst till öst.

Alla visste redan 1989 att bomulls-klädsel är direkt farligt under tung vandring på hög höjd. Cotton kills. Så klart jag var klädd i bomull från topp till tå.

Kompromissa aldrig med dom viktigaste delarna av din utrustning. Jag förlitade mig på en billig kinesisk plast-ficklampa. Så klart den slocknade för gott inom en halvtimme efter att jag påbörjat vandringen mot toppen 02.00.

Vandra eller klättra aldrig ensam på farliga platser. Så klart jag vandrade ensam.

Och vilka minnen det blivit.

Sista natten innan toppen med 20 sherpas och jag i samma lilla rökiga sovrum skavfötters. Dom mustiga, ekivoka skämten jag inte förstod, även om Johnny Lama, tillika hyllad rockstjärna i Kathmandu, gjorde vad han kunde för att översätta.

Känslan av absolut ensamhet under en månlös stjärnhimmel då min ficklampa slocknade för gott 02.30. Inte en fågel, inte ett grässtrå, inte en insekt, inte ett livstecken, allt omkring mig är absolut stilla, absolut tyst.

Bara mina fötter som försiktigt gnider sig fram längs den grusiga stigen. Och vet att ett par felsteg, så är allt kanske över. Sömnbristen alla upplever på hög höjd styrde mina otämjda tankar mot Yetin, Snömannen. Jag tänkte att hör jag ett ljud som inte kommer från mina kläder, så är det han. Undrar hur länge han skulle låta min döda kropp ligga och möra till sig i en djup ravin innan han väljer att äta upp mig?

Dom sista slow-motion-stegen mot toppen i det knappt skönjbara gryningsljuset många timmar senare. Alldeles ensam med en kropp som känns som en urvriden disktrasa, ett par lungor som tycks ha krympt betänkligt i tvätten, mitt dricksvatten som smakar simbassäng, mina torkade aprikoser som smakar övernaturligt gott, och euforin som susar genom varje cell som japanska snabbtåg i rusningstrafiken.

Sådana livsval går inte att förklara. Men jazz-legenden Louis Armstrong svarade bäst, när någon frågade honom: ”Louis, what’s the blues?”

Han svarade: ”If you gotta ask, you ain’t ever gonna find out.”

Man fattar, eller så fattar man inte. Men det går inte att förklara, eller svara på frågan ”Varför?”.