Natthikos betraktelser: ”Jag tvärvägrar”

Natthikos Betraktelser: ”Jag Tvärvägrar”

En händelse på ett sjukhus i Stockholm fick Björn Natthiko Lindeblad att dra paralleller mellan sig själv och oxen i en gammal traditionell indisk saga.

Foto: Taylor Brandon /Unsplash

I en välmående by i Gangesdalen för länge, länge sen fanns det en man som hade en väldigt stark oxe. Oxens namn var Nandiyo. Mannen och hans oxe var som ler och långhalm.

En dag fick mannen feeling och skröt för sina vänner i byn om att Nandiyo var så stark att han skulle kunna dra 100 kärror kopplade efter varandra. Vännerna trodde inte på honom, och dom slog vad, om 1000 silvermynt.

Nästa dag var det dags. 100 kärror hade spänts efter varandra, gatan var kantad av byns alla nyfikna invånare. Mannen lade oket över Nandiyos axlar. Sedan sade han till Nandiyo: ”Dra nu din best. Dra nu ditt ök.” Sedan piskade mannen sin oxe hårt.

Nandiyo stod blixt stilla. Han vägrade att röra sig. Mannen förlorade 1000 silvermynt, vilket han egentligen inte alls hade råd med. Mannen var förtvivlad. På natten gick han in till oxen och frågade vad som hänt. Nandiyo svarade: ”Du kallade mig öknamn. Du slog mig.” Mannen insåg vad han gjort, och blev djupt ångerfull. Han bad ymnigt om ursäkt.

Då förlät Nandiyo mannen, och sa: ”I morgon gör vi om det. Behandla mig med respekt och dubbla insatserna, så skall du se att det kommer gå bra.”

Nästa dag var det ännu fler som kantade vägen, och vadet var nu 2000 silvermynt. Nandiyo hade en blomsterkrans runt halsen. Mannen lade ömt oket över Nandiyos axlar och sa: ”Du stora vackra fina väsen. Visa oss hur stark du är.” Mannen strök samtidigt Nandiyo mjukt över skuldrorna, nacken och sidorna.

Nandiyo borrade hovarna i marken, frustade, och spjärnade mot lasten. Sakta började kärra efter kärra röra sig framåt. Till slut drog Nandiyo samtliga 100 kärror. Åskådarna hurrade, mannen fick sina 2000 silvermynt, och talade aldrig respektlöst till sin bästa vän igen.

Den här historien kommer från mitt minne, men ursprungligen från en väldigt folklig och gullig del av dom buddhistiska skrifterna som kallas Jataka-historier. Gamla traditionella indiska sagor som anpassats för ett buddhistiskt budskap.

Just den här historien har alltid talat lite extra till mig. I februari när jag låg inlagd på sjukhus för lunginflammation blev jag väldigt påmind om varför.

Efter lunch kom en sjuksköterska in för att ta lite prover. Hon sa:

”Hörde att du skall till Halmstad sjukhus i morgon.”

”Va, det har ingen sagt något om till mig?” svarade jag.

Senare på eftermiddagen kom en läkare in och meddelade mig att idag kommer en ambulans till sjukhuset i Stockholm där jag låg för att köra mig till Halmstad. Mitt svar var kärnfullt: ”Jag tvärvägrar.”

Det finns en massa praktiska skäl till att det just då passade mig bättre att få vård i Stockholm än i Halmstad. Men det fattar jag att sjukhusbyråkratin kan kosta på sig att strunta i. Deras enda syfte med att flytta mig är att det kostar Halland pengar när jag ligger på sjukhus i ett annat län/landsting.

Vad jag däremot tycker utgör ett exempel på att Stalinismen ännu överlevt i små fickor av svenskt myndighetsutövande, är att Halland inte ens hör av sig till mig för att fråga/informera/förklara.

Jag är som oxen Nandiyo på det sättet. Jag kan gå 100 mil för dig. Men behandlar du mig inte med respekt kommer du att mötas av min häpnadsväckande förmåga till osamarbetsvillighet.