November – lika tidiga som Black Sabbath

November – Lika Tidiga Som Black Sabbath

50-årsjubileet för Black Sabbaths klassiska debutskiva uppmärksammades nyligen rejält av hårdrockare världen över. Men tre ynglingar från Stockholm var snudd på lika tidiga med att leverera blytunga riff

Även om namn som Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin nådde en stor publik med tyngre bluesrock och gitarrsolon på 60-talet så får nog engelska Black Sabbaths självbetitlade debut klassas som den första hårdrocksskivan. Vill man ge hårdrocken ett födelsedatum så är albumets utgivningsdatum, fredagen den 13 februari 1970, mycket passande. 

I Sverige, närmare bestämt i stockholmsförorten Vällingby, var man faktiskt inte så långt efter. Under namnet November hade Christer Stålbrandt (sång/bas), Rickard Rolf (gitarr) och Björn ”Binge” Inge (sång/trummor) fått skivkontrakt med Sonet. Debutalbumet döptes till En ny tid är här… och släpptes på sommaren 1970. 

Enligt Christer Stålbrandt tog det fart direkt när skivan släpptes. Alla spelningar på fritidsgårdar i Stockholmsområdet hade spridit ryktet om det hårt spelande bandet.

 – Vi hade även gjort inspelningar som sändes i Sveriges Radio, så det fanns ett förhandsintresse. Jag minns att vi låg tvåa på försäljningslistan efter Simon & Garfunkel och deras fantastiska Bridge Over Troubled Water i flera veckor. Det kändes rätt OK att vara tvåa efter en sådan platta. 

”Vi låg tvåa på försäljningslistan efter Simon & Garfunkel”

Pugh Rogefeldt var onekligen en pionjär och föregångare när det gällde pop/rock med svenska texter i och med klassikern Ja Dä Ä Dä från 1969, men November hade en annan tyngd i musiken. För fans av rock i stil med Cream och Mountain var En ny tid är här… rena sensationen.

– Innan November hade jag ett band med Snowy White, en engelsk gitarrist som bodde tillfälligt i Sverige och sedan blev medlem i Thin Lizzy, och det påverkade min syn på sången. Det kändes konstigt att sjunga på engelska eftersom man liksom tappar känslospråket. Jag tycker fortfarande att det hörs när svenskar sjunger på ett främmande språk, säger Christer Stålbrandt. 

Basisten och skivbolagsgrundaren Stefan Dimle, var 13 år när han tipsades om Novembers storhet av några äldre killar hemma i Borlänge.  Novembers LP-skivor såldes på bokcaféet Oktober vilket fyllde Stefan Dimle med tvivel, det var inte precis där han köpte sina Black Sabbath-plattor. Av respekt för sina äldre kamrater gav han ändå trion en chans.  

– När jag väl lyssnade så gick det rakt in i mig, tidigare hade jag bara fattat vad titlarna, som ”Iron Man” och ”War Pigs”, betydde men nu förstod jag hela texterna. Det finns en annan svärta i musiken än hos engelska och amerikanska artister som gör att det blir så tungt och hårt. Jag tror inte att det var tänkt så men det var nog det nordiska tungsinnet som grävde sig in i gitarriffen. 

Omslaget till Novembers första LP, En ny tid är här…, som gavs ut sommaren 1970.

Enligt Stefan Dimle hade ingen i Sverige hört talas om Black Sabbath när En ny tid är här… spelades in.

– Så man kan inte påstå att November tog efter dem. De var redan där nere i djupet och hade det varit ett engelskt band hade det blivit lika stort som Sabbath och Deep Purple och spelat på arenor. 

”Efter spelningarna i England var det bara direkt hem till skolan igen.”

November spolade sitt ursprungliga bandnamn Train när Rikard Rolf och ”Binge” Inge anslöt. Det skedde i samband med en spelning som förband till Fleetwood Mac på legendariska Cue Club i Göteborg 1969. Spelningen ägde rum just den 1 november och November var ett bra namn som fungerade i stort sett över allt. Efter namnbytet blev det ännu mer naturligt att bara sjunga på svenska även om de stora influenserna var utländska band med artister som just Fleetwood Mac, Cream och Jimi Hendrix. 

Det gjordes några lanseringsförsök i utlandet men med tanke på hur stort bandet var i Sverige framstår de som något halvhjärtade. Enligt Stefan Dimle borde de turnéer som ändå genomfördes ha följts upp på ett bättre sätt. 

– Efter spelningarna i England var det bara direkt hem till skolan igen.

Hade i stället någon hyrt in dem i en studio i London och spelat in en platta med en engelsk producent så hade det kanske hänt något. På den tiden fanns det mer arrangörer och promotors än vad det fanns musiker. Vilken engelsk musiktidning som helst var full av annonser om skivbolag som sökte band och rockklubbar som sökte artister.

Christer Stålbrandt hade översatt texterna inför de första Englandsbesöket, men efter bara någon spelning sjöng han på svenska i alla fall. Han tyckte inte att det spelade så stor roll att ingen fattade vad han sjöng om. 

– För mig blev texterna viktigare och viktigare med tiden och jag fick ofta frågor om dem och vad de betydde. Jag svarade alltid att jag inte ville tala om det. Jag tycker om texter som är ganska enkla men ärliga och det skulle vara äkta, det var viktigt. 

I början av 1970-talet uppträdde publiken väldigt annorlunda jämfört med idag. Ofta satt de flesta på golvet för att lyssna. 

– Vi gjorde oss bäst på inomhusklubbar som Cue Club. Där blev det intimare och det passade oss bättre än stora scener även om vi också spelade på Gärdesfesten i Stockholm och andra större festivaler. 

Christer Stålbrandt har ett tidningsklipp efter en spelning på Gärdet. Recensenten skriver att ”November var bra men lite för duktiga”. 

– Det var en jättebra festival men en del av banden som var med spelade lite hur som helst. Det skulle ju vara så då, att ”alla kan”. 

Enligt Stefan Dimle var November unikt på så sätt att de kunde spela på ett kommersiellt jippo på Gröna Lund ena dagen och på Gärdet den andra. 

– De var lite för stora för att få problem med ”proggarna”. De drog alltid folk och sjöng på svenska så de blev accepterade trots att de låg på ett kommersiellt skivbolag och hade turnébuss. 

”Vi ansågs inte spela kommersiell musik och blev accepterade”

Musikbranschen och media var vid den här tiden starkt präglat av vänsterpolitik.  Reklam, topplistor, poptidningar och ”kommersiell” musik var så gott som bannlyst i vida kretsar. 

– Våra skivor gavs ut av Sonet och det var inte lika rätt i tiden som att ligga på MNW som de stora proggbanden, men vi ansågs inte spela kommersiell musik och blev accepterade. Vår publik bestod till en del av rebeller med långt hår och jeansjackor men jag tror att många främst uppskattade oss för att vi stod för något nytt, spelade lite tyngre rock och verkligen kunde våra instrument. 

Enligt musikern Micke Englund, som driver den legendariska skivaffären Mickes skivor i Stockholm är det ofrånkomligt att tala om individuella prestationer när det handlar om den typen av musik som November spelade.

– Jag kan ge hur mycket beröm som helst åt Richard Rolf. Dennes förmåga att likt sina förebilder på ett effektfullt sätt blanda moll- och durskalor i samma solon är det inte många vare sig förr eller senare som försökt sig på. Han är dessutom begåvad med ett naturligt flyt i sitt spel. 

Micke Englund hyllar också Christer Stålbrandts tunga basspel som ligger som ett tungt ankare i varje låt. 

– Inga märkvärdigheter, inga krusiduller, inte en ton för mycket utan bara tungt rytmiskt basspel. Även sången är helt oklanderlig. Texterna kan både här och där kännas väl flummiga och nonsensartade för mig, men det är inget som stör mig för mycket. Den musiker i gruppen som dock imponerar mest på mig är nog ändå trummisen Björn Inge som spelar med både knivskarp precision och stor musikalitet. 

Christer Stålbrandt själv är inte lika förtjust. Åtminstone inte i En ny tid är här… 

– I dag så faller den mig inte på läppen direkt. Jag tycker att vår andra LP, 2:a november, är mer representativ för hur vi lät.  Det är vår bästa platta enligt mig och den var bra producerad av Georg ”Jojje” Wadenius. Jag minns inte hur många ex vi sålde av skivorna men efteråt förstod jag att vi tjänade ganska mycket pengar. I alla fall var det mycket då. Vi kunde leva på vår musik trots att den var ganska smal och det var det inte många svenska band som kunde då. 

Andra LP:n från 1971 döptes kort och gott till 2:a November:

Enligt Stefan Dimle borde November ha tjänat mycket mer, men det fanns ingen rättvis fördelning av pengarna. 

– Hade de haft en manager och ordning på affärerna så hade de kunnat leva gott och fått ekonomin tryggad för resten av livet. I stället krävdes det att de skulle göra nya plattor hela tiden, de fick sitta i turnébussen och skriva låtar. 

Sonets satsning på November uppmärksammades naturligtvis av det konkurrerande skivbolaget EMI som kontrade med Life, tre sammanförda stockholmskillar i 20-årsåldern. 

Life imponerade stort på Mantorpsfestivalen, ”Sveriges Woodstock”, och fick även chansen att spela förband till självaste Deep Purple på Konserthuset, men det räddade inte skivan, där melodramatiska ballader blandades med tunga gitarriff, från att bli en försäljningsmässig besvikelse. Någon uppföljare spelades aldrig in.

Novembers skivkarriär blev något längre, men fler än tre album blev det inte. Christer Stålbrandt menar att den stora mängden spelningar slet ut gruppen.

– Jag var väldigt less mot slutet och kände att det inte fanns någon gnista kvar. Sverige är dessutom ett otympligt land att fara runt i eftersom det är så avlångt att man får åka upp och ner hela tiden. Vi bestämde oss för att turnera hela 1972 och sedan sluta och så blev det, vi gjorde den sista spelningen på nyårsafton. 

Idag hade det förmodligen rönt större förvåning om ett så pass framgångsrikt band lägger ned än vad det gjorde i början av 70-talet. 

– Det var en kort men intensiv karriär, men på den tiden tyckte man inte att man kunde hålla på så mycket längre. Man fattade inte att man kunde åldras med sin publik utan såg på ett populärt band mer som en dagslända. Nästan alla band la av rätt snabbt, det var väl i stort sett bara Rolling Stones som fortsatte. I dag är det helt annorlunda, det ser man ju på festivaler som Sweden Rock Festival. Publiken har följt med sina band. 

”Man fattade inte att man kunde åldras med sin publik”

Stefan Dimle, som bland annat har gett ut en DVD med November, häpnade när han bläddrade igenom bandmedlemmarnas kalendrar från de aktiva åren. Bandet bokades av den driftige Thomas Johansson som hade bildat bolaget EMA Telstar några år tidigare och det var spelningar så gott som varenda dag. 

– Killarna i November var inte äldre än att turnébussen kom till skolgården och hämtade upp dem. Christer hade fått order om att ta med sig gitarren men om det fanns någon tandborste eller ombyteskallingar i packningen var inte så noga. Det var tur att de hade en sådan stark drivkraft i musiken för hade de krökat och knarkat hade det inte fungerat. 

Christer Stålbrandt beskriver det som en aningslös tid i musikbranschen där hippiekulturens drogromantisering fortfarande hade fäste. 

– Det kom folk till vår turnébuss och sålde alla möjliga sorters narkotika. Vi drack mellanöl och sprit men vi tog inga droger. Det var ett slitsamt liv på turné och droger var väldigt förknippat med musikscenen, men vi klarade oss från det. 

Tedje och sista November-albumet fick en mycket talande titel då det var bestämt att det skulle bli den sista.

Novembers tid var räknad redan när den tredje skivan spelades in i december 1971. Titeln 6:e november syftar på Gustav II Adolfs dödsdag i slaget vid Lützen.

Stefan Dimle tycker att det hörs att killarna hade sprungit in i ”den där väggen som inte fanns då”. 

– Det är bara svärta. Gitarristen Richard Rolf var inte mer än 20 år när skivan kom ut men i och med den var hans rockkarriär slut. Han ville inte spela mer rock.