På cykel genom världens mest slutna land

På Cykel Genom Världens Mest Slutna Land

Fotograf Felix Oppenheim, skribenten Niclas Sjögren, före detta chefredaktören för Bicycling Andreas Danielsson och artisten Martin Stenmarck drog till Nordkorea och cyklade. Det blev till någon slags mix av krossade fördomar och Så mycket bättre. Häng med till världens mest slutna land.

Mil efter mil kantas vägen av rosa, vita och purpurfärgade blommor, så kallade rosenskära. Vi hejar på vänliga locals som skrattar gott åt våra tafatta försök att uttala deras hälsningsfras, det vill säga an-nyeong-ha-se-yo på koreanska. En glest trafikerad serpentinväg tar oss uppåt i bergen alldeles vid skidorten Masik Ryong, inte långt från hamnstaden Wonsan, ungefär 30 mil från Pyongyang, huvudstaden i världens mest slutna land. Mina fördomar fullkomligt slår frivolter inne i huvudet. Allt elände, allt mörker, allt hemskt jag läst om detta land kontrasteras mot all den glädje och nyfikenhet vi möter. Visst lär många områden vara extremt fattiga men här finns också ljuspunkter och framåtanda, inte minst när det gäller ambitionen att locka utländska turister. Givetvis visar våra guider upp det finaste dom kan, precis som turistfolk gör i USA och Österrike när man ska bygga varumärke.

Trots enormt hårda sanktioner har Nordkorea utvecklat sin ekonomi på ett närmast förbluffande sätt. BNP växte med över tre procent enligt sydkoreanska(!) bedömare förra året. 2017 fanns det nästan fyra miljoner mobiltelefoner i landet. Allt fler har access till internet även om det är starkt reglerat för de mest priviligierade. Man har också ett omfattande intranät och raketforskningen, även i den symboliska betydelsen av ordet, är som bekant i absolut världsklass. Läskunnigheten är 99 procent och därmed i paritet med de mest utvecklade länderna i världen. Det byggs skidorter i bergen och skyskrapor i storstäderna. Den lilla eliten som tidigare hade det bra har utökats med en allt större välmående medelklass inte bara i huvudstaden Pyongyang. Ute på landet, där vi cyklar, ligger grödor på tork efter vägen, risfälten lyser gröna, vi äter tiorätters middagar och cyklar på amerikanska hyrcyklar från Giant. Tja, amerikanska och amerikanska förresten, en av våra guider påpekar med ett skratt att de faktiskt är tillverkade i Kina. Vi träffar ideligen intresserade koreaner som visserligen är lite blyga men som snart öppnar upp och vill snacka, kolla på bilder från Sverige och få reda på hur vi har det. Telefonernas bildbibliotek går varma. Vi har iPhones, dom har inhemska smartphones av märket Arirang.

Vi träffar många koreaner som till en början är lite blyga men som snart öppnar upp sig och vill snacka.

Det råder emellertid inga tvivel på att Nordkorea är ett fattigt land som haft och har det väldigt tufft. Diktaturen är hård som graniten i mastodontkonstruktionerna i huvudstaden. Men det intressanta är att vi besöker ett samhälle mitt uppe i att kasta sig in i framtiden. Visserligen utan att omfamna kapitalismen. Istället söker man en väg som kan bygga vidare på det totalitära samhällets byggstenar så som personkult och att alla jobbar för kollektivets gemensamma idé om en utopi, istället för individens egna behov. Inte helt olikt teokratierna i vissa länder så som Iran eller Vatikanstaten faktiskt. På samma sätt som exempelvis profeten skall ha utfört magiska handlingar är Kim-diktatorerna upphöjda till så gott som övermänskliga. Det är därför lika självklart att inte prata negativt om profeten när du är i Iran som att säga något nedlåtande om de nordkoreanska ledarna inom Kim-dynastin när du är i Nordkorea, eller DFRK, den Demokratiska Folkrepubliken Korea, som det officiella namnet lyder.

I det totalitära Nordkorea är personkult en viktig ingrediens.

Alla, jag upprepar, alla vi pratar med vill däremot prata om fred och utveckling istället för krig och kärnvapen. Självklart är alla vi träffar indoktrinerade av propagandan de vuxit upp med men jag måste faktiskt erkänna att de har en del poänger när det gäller fredssamtalen och krigshets. När det gäller kärnvapen hävdar nordkoreanerna med stolthet att de lyckats skaffa sig fungerande kärnvapen trots knallhårda sanktioner från omvärlden.

– Du måste förstå att vi är stolta att vi nu kan förhandla med USA som en jämlik partner. Tror du att vi hade fått vara ifred utan kärnvapen? Knappast. Vi ville inte bli nästa Irak eller Libyen. Nu siktar vi på ett återförenat Korea – utan amerikansk närvaro, berättar en av våra guider, miss Ri, entusiastiskt.

Kvinnliga trafikvakter håller ordning på cyklisterna i huvudstaden Pyongyang.

Ett annat ganska förvånande resonemang kommer från mr Ju, som chefar över den resebyrå som anordnat vår resa. Det påstås ju ganska ofta, inte minst på internet, att gemene nordkorean inte ens känner till toppmötena mellan Kim Jong Un och Donald Trump eftersom regimen inte vill visa att man förhandlar med den store fienden. Mr Ju menar att det är trams.

– Jag pratade på Skype med en kompis i Singapore för ett tag sedan och han trodde att vi inte kände till toppmötena. Som tur var hade jag en dagstidning precis bredvid mig med vår store ledare och mr Trump och deras handslag på förstasidan som jag kunde visa. Mr Ju skrattar nöjt.

Även om vi är begränsade i rörelseutrymme cyklar vi på fantastiska vägar. Våra guider styr ganska exakt var vi ska cykla och var vi ska äta. Ibland lyckas vi dock få dem att improvisera något, vilket vi hört inte skulle vara möjligt. Vi cyklar på vägar där oss veterligen ingen västerlänning tidigare cyklat. Det är åtminstone vad våra guider säger. Bergsområden i östra delen. Berg och dalar i sydvästra delen inte långt från Kaesong, den förra huvudstaden som i sin tur ligger nära den demilitariserade zonen, det vill säga den övermilitariserade zonen som är gräns till Sydkorea.

Lokalbefolkning cyklandes till jobbet i Kaesong.

Vi besöker sevärdheter som domineras av vattenfall och viktiga platser ur ett nordkoreansk propagandaperspektiv. Kim Il Sungs barndomshem. Minnesmonument som hyllar den nordkoreanska stridskraften. Och givetvis gränsen mot Sydkorea. Jag börjar vänja mig vid att vara utan uppkoppling. Visst, jag kan köpa ett simkort (för enbart telefoni) eller ringa hem från hotellet. Jag kan också maila men det är lite bökigt så vi bara kopplar ur och kör analogt. Det är förmodligen ett av de sista ställena på jorden där jag kan unna mig lyxen att, förutom GPS på telefonen, vara helt nedkopplad. Men vi spelar gitarr och sjunger riktigt analogt så snart vi har en stund över. Det visar sig att nordkoreanerna gärna är med och tar ton. Dessutom kan många spela gitarr.

Nära den förra huvudstaden Kaesong ligger den demilitariserade zonen (DMZ) som utgör gränsen mot Sydkorea. I själva verket är området övermilitariserad.

Vi var ute efter att glänta lite på gardinen och kanske hitta något utöver den gängse bilden av världens mest utskällda land. Och det var betydligt enklare än vad vi trodde tack vare cyklarna och gitarrerna. Cyklarna tog oss närmare landsbygden, längre in i städerna och närmare dem som bodde där. Gitarrerna tog oss närmare nordkoreanernas hjärtan och skapade massor av kul möten. Det var väldigt förvånande. Men det visade sig ofta och tydligt att världens mest slutna land faktiskt har öppnat upp rejält för åtminstone turism de senaste åren. Och vi råkade tajma denna perestrojka med en förfrågan att att åka på cykelresa. Visserligen är det en hårt reglerad turism där du enbart reser med guide och enbart får se det som anses lämpligt. Vi ville undvika de allra värsta turistfällorna och inte enbart sitta i en sightseeingbuss hela dagarna. Så vi hade under lång tid pratat med den Nordkoreanska beskickningen i Stockholm och fick mailadressen till mr Ju, som är chef för en av resebyråerna i landet, den resebyrå som har hand om sport och äventyrsresor, Korean International Sport Travel Company (KISTC). Vi ville givetvis cykla. Och vi ville spela och sjunga.

Martin Stenmarck ville åka till Nordkorea för att bilda sig en egen uppfattning om landet. Och att spela gitarr och sjunga visade sig vara effektivt för att komma folk nära.

Det visade sig vara ett genidrag. Martin Stenmarck får förklara.

– Det enda jag hade hört och läst om Nordkorea var ju 100 procent elände, bomber och granater. Och så alla fake news man sett om landet på nätet. Det klart att man ville dit och kolla själv. I och med att vi köpte gitarrer direkt när vi kom till Pyongyang och åkte runt och spelade så kom man folk ganska nära. När man sitter ner och sjunger tillsammans lägger man allt annat åt sidan. Vi trängde igenom muren, annars hade vi väl bara fått träffa våra guider – nu fick vi istället kontakt med massor av folk för det visade sig att otroligt många nordkoreaner kunde, och ville, sjunga och spela gitarr.

Niclas Sjögren, Andreas Danielsson and Martin Stenmarck shoppar loss i en musikaffär i Pyongyang.

Cyklingen i Nordkorea är föga förvånande starkt begränsad. Överhuvudtaget kan man inte röra sig fritt i landet. Guiderna är med nästan överallt. Landet ligger som bekant i krig med Sydkorea och deras bundsförvant USA sedan tidigt 1950-tal. Tidigare var både Kina och Sovjetunionen/Ryssland självklara lierade men idag står Nordkorea ensamt, även om framförallt Kina ser till att läcka in oceaner av varor till Nordkorea trots sanktionerna. Trots att det varit vapenstillestånd sen 1953 så är inget fredsavtal underskrivet. Detta innebär att landet är nerlusat med militärkontroller och det bara är tillåtet att cykla vissa sträckor. De större vägarna är oftast i sparsamt underhållen betong, liknande de autobahns som korsade Östtyskland för inte så länge sedan. På samma sätt som Hitler såg till att skapa en fungerande infrastruktur i och med autobahn-byggena kan man tänka att Nordkoreas motorvägar är primärt för trupptransport och sekundärt för persontransport och turism. Men det håller på att ändras och kommer att ändras radikalt om fredsförhandlingarna inte tappar fart närmaste tiden.

Nordkorea är nerlusat med militärkontroller och det är bara tillåtet att cykla vissa sträckor. På bild syns cyklister vid floden i Pyongyang.

När vi cyklat kring skidorten Masik Ryong lastar vi cyklarna på vår buss och rullar tillbaka till Pyongyang. Förutom att trampa på landsbygden har vi som ambition göra huvudstaden från sadeln också. Det visar sig vara det bästa sättet att uppleva Pyongyang. Här funkar cykelinfrastrukturen mycket bra. Biltrafiken är enligt västmått mätt ganska sparsam även om man märker av rusningstrafik och köer emellanåt. Men koreanerna har förhoppningsvis några år kvar till den stora trafikinfarkten á la Peking eller London. Eller rent av Stockholm. Lustigt är förresten att många rapporterar om framkomliga vägar, utan köer i rusningtrafik i Nordkorea, som något negativt. Negativt är väl att landet är fattigt. Positivt är väl att det inte är köer överallt? I alla fall ur ett strikt turistiskt perspektiv. Dessutom är det väl lite tragikomiskt att nordkoreanerna förmodligen, så snart de har råd, kommer skaffa så många bilar som möjligt och göra om västvärldens, Indiens och Kinas misstag att överge cykeln som transportmedel i storstäderna. Men detta ligger alltså i framtiden. När vi är i Nordkorea kan vi alla fall njuta av sparsamt trafikerade vägar.

Många rapporterar om framkomliga vägar, utan köer i rusningtrafik i Nordkorea, som något negativt.

Vi cyklar från vårt hotell, Sosan, i den sydvästra delen av Pyongyang. Första stopp är en inomhus-skjutbana där jag tyvärr visar upp ett skytte som nog lockar Nordkorea att snart invadera Sverige. Sen rullar vi förbi flera olika idrottshögskolor. Pampigt. En nöjespark. En skatepark (fast dom som åker denna dag åker inlines). En basketplan. En station med hyrcyklar. Prydligt. Digitalt. Modernt. Jag har monterat min GoPro på styret och filmar utan restriktioner. I huvudstaden verkar man inte bry sig speciellt mycket. Här är folk vana vid såväl turister som mobiltelefoner och kameror.

Vi följer Taedong-floden norrut och hamnar på Kim Il-Sung-torget, ni vet det där torget som alltid är med på nyheterna när Nordkorea ska visa upp militär slagkraft. Idag är det lugnare. Några barn åker inlines, några andra korsar torget med matkassar i händerna. Det är en helt vanlig dag i världens mest demoniserade land. Livet rullar liksom på. Framtiden låter inte vänta på sig. Cyklisterna rullar längs floden. Några ungar sparkar fotboll. Där går ett par grabbar i 16-årsåldern i skinande svarta Adidas-overaller med vita ränder. Vita sneakers. Hoodien uppfälld, som vore de klippta ur någon svensk, amerikansk eller fransk förort. Det är rent och fräscht. Inga tiggare. Världens snyggaste trafikpoliser visar vägen och stoppar bilar. En och annan cykelreparatör med kontoret på fickan.

Fotbollstränaren drar igenom taktiken inför match.

Vi cyklar vidare till en riktig pangrestaurang och äter alldeles för mycket mat. Martin och Andreas drar en låt eller två och vår servitris lånar gitarren och sjunger som en ängel två nordkoreanska slagdängor som vi aldrig kommer att glömma. Hela vår fyramannagrupp blir kär. Sen korsar vi floden och besöker en av de största turistattraktionerna i landet: Juche-tornet. Tornet är 170 meter högt, delvis byggt av granit och är en hyllning till landsfadern Jucheideologins grundare Kim Il Sung som efter att ha slängt ut den japanska ockupationsmakten grundade Nordkorea 1947. Kim Il Sung, som är landets evige president, styrde sedan med järnhand landet fram till sin död 1994 då hans son Kim Jung Il tog över. Idag styrs landet av den tredje generationen Kim, Kim Jong Un. Här sätter man alltså efternamnet först. Jag är således mr Niclas i 10 dagar. Jucheideologin kan sägas vara en koreansk variant på marxismleninism. Det är större fokus på det egna ansvaret än i övrig socialism – om jag ska ta den korta versionen.

Andreas och Martin ackompanjeras av Biran som serverar oss på en restaurant i Pyeongyang.

I och med att jag redan varit uppe i tornet blir jag kvar nere vid floden när de övriga åker upp och tittar på utsikten. Min guide, mr Kim är med mig. Vi promenerar längs floden och sätter oss och spelar gitarr. Det är en ganska märklig scen. Jag plinkar lite tafatt riffet till Sweet home Alabama. Bara för att vara lite knasig. Sen lånar Kim guran och sjunger en rätt skön version av My way plus något gråtvackert på koreanska. Detta precis intill själva epicentrum för Amerikas fiendenation nummer ett. Efter det pumpar jag honom på info om olika tokigheter jag hittar på nätet om Nordkorea. I och med att landet är så slutet och att ledningen aldrig dementerar fake news finns en livskraftig flora av rykten och halvsanningar. Kim skrattar ofta åt mina påståenden.

Andreas och Martin i tunnelbanan under morgonrusningen.

Till exempel att alla människor vi turister ser i tunnelbanan skulle vara statister.

– Okej, då har vi alltså råd att ha 100 000 statister för er varje dag.

Jag berättar att jag läst att statstelevisionen skulle ha ljugit för det
nordkoreanska folket och påstått att de vann fotbolls-VM 2010.

– Nej, nej. Fotboll är enormt populärt här och miljontals tittar ju på sändningarna så det är omöjligt att ljuga om resultaten.

Men ni jobbar väl i alla fall sju dagar i veckan, 12 timmar om dagen sju dagar i veckan?

– Absolut inte. Vi jobbar sex dagar i veckan, åtta timmar om dagen, två timmars lunch och 15 dagar semester per år.

Andreas underhåller i tunnelbanan i Pyongyang.

Jag väljer, där och då, att tro på Kim. Visst, vi är väl alla indoktrinerade. Nordkoreanerna i högre grad än vi i den kapitalistiska världen där vi fritt kan välja mellan Coca cola eller Red Bull för att uppnå lyckan och dricka oss sjuka av övervikt, om jag ska uttrycka mig lite raljerande. I Nordkorea inskränker sig reklamskyltarna till bilder på Kim-dynastin och krigsnostalgi. Hela stadsbilden är verkligen annorlunda utan den propaganda, det vill säga reklam, vi matas med hemma i Europa. Nu kanske jag inte ska dra på för mycket om hur fantastiskt allt är i Nordkorea, för det är det inte. Men jag vill verkligen understryka att allt definitivt inte är dåligt. Landet ligger i startgroparna för en stor omvälvning. Min gissning, och önskan, är att de närmaste åren kommer innebära många reformer och stor förändring i rätt riktning.

När vi ska summera vår mycket udda cykelresa kan vi konstatera att vi skulle velat cykla betydligt mer, inte minst på det spretiga grusvägsnätet där Nordkorea definitivt skulle kunna bli ett pilgrimsmål för gravelcyklister. Ser man till de omfattande begränsningar som det innebär att vara hänvisad till just vissa vägavsnitt kan man diskutera varför man överhuvudtaget ska åka till Nordkorea på cykelresa. Det finns tusen resmål med bättre upplägg om du bara är ute efter mil och höjdmeter. Men det intressanta här är att Nordkorea har något unikt att erbjuda. Du kommer att hamna i ett land som inte liknar något annat du varit i. Det kan inte bli annat än ett minne för livet. Lyckas du dessutom cykla lite så får du uppleva ett cykeläventyr som du knappast kan i något annat land än i den Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Nordkorea ligger i startgroparna för en stor omvälvning.

Fakta om Nordkorea

Myter

Så snart du börjar läsa på lite mer inträngande om Nordkorea upptäcker du att det florerar ganska många myter och falska rykten på nätet. Dessutom är mycket gammal info. När vi varit ett tag i landet kunde vi pulverisera ganska många fördomar vi haft.

Myt: Man får inte klippa sig som man vill i Nordkorea.
Sanning: Jo, vi testade själva. Det blev en ok frisyr.
Myt: Gemene man i Nordkorea vet inte att Trump träffat Kim.
Sanning: Jo, det direktsändes och toppade alla förstasidor.
Myt: Människorna turisterna möter är bara statister.
Sanning: Detta påstående är helt orimligt. Inte ens Nordkorea skulle kunna ställa till med en sån show.
Myt: Statstelevisionen lurade folket att Nordkoreas fotbollslag vann VM 2010 (eller ibland 2014, påstås det).
Sanning: Turneringen sändes i tv och koreanerna är enormt intresserade av fotboll. De går inte att lura.
Myt: Det är bara i Pyongyang man har mat.
Sanning: Vi reste mer än 100 mil med buss och cykel. Vi såg givetvis fattigdom men människor såg friska ut och på många ställen torkade man grödor utan bevakning efter vägen. Exempelvis fanns gott om mat även i Wonsan och Kaesong. Vi såg inga svältande, men med detta inte sagt att folk svälter.
Myt: Staten väljer din partner.
Sanning: Våra tre guider skrattade gott åt detta påstående och hade väldigt gulliga berättelser hur de träffade sin partner. Däremot kom det fram att det fanns statlig (så klart) äktenskapsförmedling. De undrade bekymrat om staten valde partner åt alla i Sverige.
Myt: Bara eliten får bo i Pyongyang.
Sanning: Våra guider hävdade att deras föräldrar var såväl bönder som industriarbetare.
Myt: Butikerna är tomma.
Sanning: Nej. Vi besökte mycket välbesökta butiker för de bemedlade och den växande medelklassen som erbjöd allt från amerikanska Heinz ekologiska(!) ketchup och Pepsi till platt-tv och tvättmaskiner.
Myt: Det finns inga mobiltelefoner eller smart phones i Nordkorea.
Sanning: Jo. Senaste undersökningen visar att det 2017 fanns 3,7 miljoner mobilabonnemang i landet. 94 procent av befolkningen täcks av mobilnätet. Överallt i städerna, och även på vissa platser på landet, såg vi folk pilla på sina smartphones. Våra guider surfade nyheter, spelade spel och betalade med sina telefoner.

En nyklippt Niclas i Pyongyang.

Får man ta med high tech?

Även när det kommer till modern teknologi och restriktioner mot att föra in telefoner, kameror och datorer i landet är det mycket bättre än vi läst och sett på nätet. Vi tog med oss ansenliga mängder högteknologiskt material. Jag hade en iPhone 7 plus (med GPS vilket gör att jag under resan kunde säga exakt var vi befann oss och var mina bilder är tagna), jag hade även en dator, två kameror massor av minneskort. Felix har en omfattande proffsfotoutrustning. Andreas har telefon, kamera och dator. Martin likaså och han har dessutom med sig en state of the art inspelningsutrustning med trådlösa myggor för att kunna ta upp ljud till inspelning och film. Rena spionutrustningen alltså. Att vi fick ta in, och efter lite diskussion och skönsång av Martin, fick föra ut allt detta igen säger nog ganska mycket om hur den oerhört strikta kontrollen förändras när turisttrycket ökar.

Cyklarna

Vi hyrde genom den statliga resebyrån KISTC. Giant hybridcyklar med Shimano Acera. De funkade bra, men vi ändrade från brittisk mc-standard (frambroms till höger, bakbroms till vänster) till ”vanlig” cykelmontering. Vår bedömning är att det förefaller vanskligt att få med cykelväskor på flygningen från Peking till Pyongyang.

Hur gör man Nordkorea?

Märkligast av allt kanske är att det över huvud taget är fullt möjligt att resa till Nordkorea. UD rekommenderar visserligen inte att du reser hit men kollar man på statistik så är det ett säkert land att resa i. Du kommer garanterat inte att bli rånad. Om inte USA bestämmer sig för några dumheter kommer du heller inte att bli bombad. Kina, Ryssland eller Sydkorea kommer inte att oprovocerat anfalla Nordkorea. Risken att Nordkorea anfaller Sydkorea, Kina eller USA först får ses som relativt liten.
Det finns flera resebyråer som anordnar resor till Nordkorea. Det är bara att googla. Dessa resor innebär att du hamnar i en större grupp med mycket begränsade möjligheter till personliga möten med några som helst förutom guider och turistfolk. Vill du ha en snäppet mer personligt utformad resa kan du istället kontakta den koreanska resebyrån KISTC (Korean International Sport Travel Company). Attention mr Ju. Mailadress: kistc@star-co.net.kp

Där beskriver du när du vill åka och vad du vill göra. Detta blir något dyrare såklart. Räkna med att din skräddarsydda resa ändå är starkt begränsad om du jämför med ”vanliga” resmål. Var noga med att betona det som du verkligen vill göra under resan. Till exempel cykla. Men räkna inte med att det blir 100 procent cykling, utan mer en turistisk resa med inslag av cykling.

Vi betalade för 10 dagar med helpension, buss, hyrcyklar och guidning strax under 2000 euro. Flyg Peking – Pyongyang tur och retur med Koryo air kostade 550 euro. Vi gjorde inte av med jättemycket pengar väl på plats. Det som vi la pengar på var öl, sprit (den inhemska sojun, risbrännvinet är oftast en mild härlig snaps långt ifrån så stark som vårt brännvin), fika och sen shoppade vi lite sköna souvenirer. Dollar och euro funkar.
När du fått en resplan är det dags att ansöka om visum och det gör du hos den Nordkoreanska ambassaden i Stockholm åtminstone fyra veckor innan avresa. 08 767 38 36 eller koryo@telia.com. Postadress är Norra kungsvägen 39, 181 31 Lidingö


Felix Oppenheim

Freelance photographer since 1979. Travel, sports, nature, outdoor, adventure, portraits, corporate etc.