Pnina Feiler om livet på kibbutz och att inte få träffa sin son

Pnina Feiler Om Livet På Kibbutz Och Att Inte Få Träffa Sin Son

Innan andra världskriget bröt ut, 1938 kom den idag 95-åriga Pnina Feiler från Polen till Palestina, som sen blev Israel. Pnina är ett stycke levande samtidshistoria. Från sin veranda på kibbutz Yad Hana, blickar Pnina tillbaka ett sekel. 

Text: Birgitta Stolt / Foto: Mats Petersson 

− Kom in, kom in, säger Pnina Feiler, när fotografen och jag knackar på. Utanför har vi just mötts av en ”vakthund” som tokskällt på ”främlingarna”. 

Vi har kommit till Pninas hus på kibbutz Yad Hana i Israel, eller före detta kibbutz, närmare bestämt, då majoriteten av Israels kibbutzer idag har privatiserats. Yad Hana ligger nära Natanya, i centrala Israel, nära västbanken. Vi har tagit oss hit från Tel Aviv för att möta denna vitala kvinna, med ett dramatiskt och engagerat liv bakom sig. Pnina är mor till Dror Feiler, den kända svensk-israeliska tonsättaren, musikern, konstnären och aktivisten. 

Vi slår oss ned vid köksbordet och blir erbjudna té och kaffe. Pninas blick är fokuserad, hennes intellekt är knivskarpt – vilket vi snart kommer erfara när hon ”namedroppar” tyska generaler från 30 – 40-talet och nämner detaljer ur Europas blodiga, politiska historia. Det här är ingen lättflirtad person vi har framför oss, Pninas känslouttryck pendlar under samtalets gång, mellan värme och skratt till irritation och bestämdhet. Samtidigt som hennes yttre påminner om en liten flickas, med sin kortklippta lugg och hästsvans bak i nacken. Pnina sätter sig vid bordet och drar upp ärmarna på sin färgglada velourklänning, och börjar berätta. 

− Jag kom hit som 15-åring från Lodz i Polen med min mamma. Min äldre bror var redan här. Jag blev skickad bort från oroligheterna i Polen 1938. Pappa hade dött när jag var en baby. I Tel Aviv började jag i en skola för både pojkar och flickor. I Polen hade jag gått i en flickskola. Jag minns att jag inte fattade någonting den första månaden i skolan. Här skrev man från höger till vänster, med ett helt annat alfabet än vad jag var van vid. Livet här var så annorlunda från i Polen. Jag njöt av livet på stranden med klasskompisarna. Jag älskade klimatet, frukterna och killarna… jag var ju tonåring, säger hon och skrattar. 

Det här är ingen lättflirtad person vi har framför oss, Pninas känslouttryck pendlar under samtalets gång, mellan värme och skratt till irritation och bestämdhet.

Pninas liv pågick, medan tidningarna i Palestina skrev om kriget i Europa. Journalisterna trodde att ryktena om förintelsen främst var Sovjetpropaganda, där de ville manifestera hur grymma nazisterna var. Och Pnina hade väldigt blandade känslor, hon visste inte vad hon skulle tro. Under den här tiden så ockuperade England mellanöstern. 

Brev från gettot 

Pnina blickar ned i bordet med smärta i blicken… hon berättar att nästan alla hennes släktingar mördades i förintelselägren. De fick några brev från släktingar som befann sig i gettot i Lodz. Men när Pninas familj kontaktade lägret några år senare 1942, så uppgavs att de inte kunde identifiera personerna de sökte efter. En av få som klarade sig är en moster, som blev skickad till Frankrike. 

Pnina tystnar och den hundraåriga golvklockans tickande blir än mer påtagligt, innan den plötsligt börjar slå högt och ljudligt. 

Efter andra världskriget kom vänner och släktingar till Israel och Pninas familj fick se bilder, filmer och höra berättelser från Polen, andra världskriget- koncentrations och förintelselägren. Helt plötsligt blev allt så mycket verkligare. 

−Vid den här tiden var jag redan engagerad i det Kommunistiska ungdomspartiet. England var allierade med Sovjet. Jag och mina partikamrater läste Marx, Lenin och liknande författare och så hade vi kodnamn, om det skulle bli aktuell. Mitt namn var Rut. Vi ansåg att det var ett imperialistiskt krig som pågick. Både England och Tyskland var kolonisatörer, där vi ansåg att nazisterna var värst. I partiet, lärde jag känna min framtida man, säger hon med värme i rösten. 

Pnina drömde vid den här tiden om att studera till läkare. Men på grund av diverse omständigheter blev det sjuksköterska hon valde. Hon kom in på ett välrenommerat amerikanskt Universitet i Libanon, Beirut och blev vän med många palestinier, vilka vid den här tiden var grannar, och inte fiender. Men samtidigt som kriget hade upphört i Europa så utvecklades konflikten mellan judar- och palestinier. 

1948 utropas Israel som stat 

Konflikten pågick mellan staten Israel och de arabiska grannstaterna. Internt förstärktes staten Israel, externt misslyckades Israel och FN med att omvandla 1949 års vapenstilleståndsavtal till en permanent och hållbar fred. I stället kom den arabisk–israeliska konflikten att präglas av en fortsatt hög spänningsnivå. I maj 1948 utropades Israel som stat, efter en blodig uppgörelse. 

− Innan staten Israel var etablerad så fick jag flyga tillbaka från Beirut och pausa mina studier. Sen började kriget och jag arbetade då på Hadassah sjukhus i Jerusalem som undersköterska. Kriget var så blodigt. Jag minns hur skorna fastnade i blodet på golvet, och ljudet när det klafsade… och lukten, usch. Det är som en film, minnena är så levande. Jag minns hur unga män blev skadade, förlamade och blinda, och hur folk grät och skrek. Jag blev pacifist efter det. Det påverkade mig så starkt. 

Pnina berättar att i kommunistpartiet lärde hon känna flera palestinier. Och hon började reflektera över varför palestinierna i Israel skulle behöva diskrimineras och förtryckas. Det var inget hon ville delta i… att förtrycka sina grannar. 

− Jag är inte religiös, jag betraktas som judinna, då min mamma är judinna. Men jag är ateist, tror inte på Gud – har aldrig sett att han har gjort något bra. 

Efter kriget fortsatte Pnina sina studier i medicin och blev sjuksköterska. Men under samma tid hade mycket hänt. Pnina och hennes man Eliezer som också var en mycket aktiv kommunist hade fått två barn, Dror Feiler idag 67 år gammal och Yael Feiler, idag 65 år gammal. 

Familjen hade med åren bestämt sig för att förändra sitt liv radikalt, och de funderade på om kibbutzlivet kunde vara något för dem. Kibbutz Yad Hana, nära Natanya var Israels enda kommunistiska kibbutz, och de började besöka den och bekanta sig med den under ett antal år. 

− Min man gillade jordbruk väldigt mycket. Och jag gillade inte att shoppa och leva i en storstad som Tel Aviv, där vi bodde. Vi blev medlemmar på Yad Hana, då barnen var i tonåren. Sen flyttade vi dit permanent 1967. 

Pnina och hennes familj hade med åren bestämt sig för att förändra sitt liv radikalt, och de funderade på om kibbutzlivet kunde vara något för dem.

Jag får tag i Dror på telefon för att få hans perspektiv på uppväxten i Israel, kibbutzlivet och relationen till Pnina. 

− Jag har alltid trivts bra i kollektiva miljöer. Det kom många unga studenter till kibbutzen från skilda länder…tyskar, svenskar och amerikaner. Jag fick nya perspektiv på livet och fick ett helt nytt sätt att tänka. Vuxna arbetade varje dag på kibbutzen, men vi ungdomar fick hjälpa till när det behövdes, som exempelvis när det blev frost och man snabbt behövde skörda vitkålen. Sen fick man hjälpa till i matsalen och diska, och på somrarna fick vi hjälpa till att skörda, tröska och plocka avokado, berättar Dror. 

Ship to Gaza

För nio år sedan, år 2010 åkte Dror med ”Ship to Gaza” då han med sin besättning begav sig med en konvoj mot Gaza för att bryta blockaden– vilket slutade med att han blev portad från landet i tio år. Därav har han inte kunnat besöka sitt hemland, och sin mor på nio år, och inte heller sett hur drastiskt kibbutzlivet har förändrats de senaste tio åren. 

Blickar man bakåt för att förstå varför Israel började med sina kibbutzer så får man backa mer än 100 år. Den första invandringsvågen till Israel bestod i första hand av strikt religiöst präglade judar. Den andra vågen bestod av östeuropeiska judar som i början av 1900-talet flydde ifrån de pogromer (förföljelser) som ägde rum i Östeuropa. De nya emigranterna valde att organisera kollektiva jordbruk, så kallade kibbutzer. 

I takt med att antalet judar ökade blev antalet kibbutzer allt fler, inte bara i norra Palestina utan över hela landet. Efter Israels självständighet 1948 fick kibbutzerna en viktig roll i försvaret av staten Israel, eftersom de ofta låg i gränslandet mot eller uppfördes på de palestinska områdena eller nära de arabiska grannländerna. 

Yad- Hana var under sina aktiva år som kibbutz en annorlunda kibbutz i förhållande till landets övriga hundratals kibbutzer. Majoriteten av kibbutzer präglades av en sionistisk och socialistisk vision, medan Yad- Hana var en icke sionistisk kommunistisk kibbutz. 

− Jag minns det som ett trauma att komma till kibbutzen. Jag hade min yrkesstatus som sjuksköterska, och så fick jag komma hit till Yad- Hana och arbeta i köket, trädgården och i jordbruket. Jag fick även plocka bananer i hettan. Kvinnorna fick arbeta sju timmar i sträck och sen komma hem och ta hand om hemmet och barnen, vilket inte förväntades av männen. Jämlikhet – ha, vilken bullshit! 

Slutligen fick Pnina börja att arbeta med sitt yrke, som en distriktssjuksköterska. Besöka kibbutzmedlemmarna när de var sjuka, och agera både sjuksköterska, psykolog och antropolog, berättar hon. Och allt för tidigt, år 1993 gick Pninas man Eliezer bort i skelettcancer. Han dog i hemmet. 

Pnina fick slutligen arbeta med sitt yrka som distriktsjuksköterska på kibbutzen.

Pnina börjar bli trött av det långa samtalet. Vi reser oss och sätter oss på den halvskuggiga altanen. Från köket doftar det indiska kryddor, då Pninas hemhjälp är från Indien och lagar ljuvlig mat, enligt Pnina. Hon drar fram ett paket cigaretter och lutar sig tillbaka i stolen, och tänder en cigg, och blåser ut röken, lite kaxigt. 

− Jag kommer ihåg när de stora förändringarna på kibbutzen började på 80 talet. Alla de judar som lidit i koncentrationsläger i Ungern brottades med att de ville behålla sina pengar och sin egendom för sig själva, då de förlorat allt under de traumatiska åren i lägren. De ville spara pengar så deras barn kunde utbilda sig på Universitet. Men på kibbutzen sparade man inga pengar för sig själv, utan det gick direkt till kibbutzen. Ett exempel är när vi skulle bygga en matsal, då var alla med och betalade den. 

Vid den här tiden slutade man även ha sina barn på babyhouses (0 – 6 år), där barnen uppfostrades av kollektivet. Utan de fick nu bo med sina föräldrar. Både Pnina och Dror talar om att det var givet att kibbutzerna skulle självdö. ”Hur skulle en socialistisk ö i ett kapitalistiskt hav kunna överleva?” menar Dror, och nämner även att de redan på 60-talet började diskutera på Yad -Hana om medlemmarna skulle få ha egen tv i sitt hus. Det förslaget klubbades igenom. 

I början på 2000-talet så röstade Kibbutzmedlemmarna om dess framtid i många frågor och de hade då fått ett ”privatiserings erbjudande” från staten, vilket majoriteten accepterade. De köpte då sina hus och fick sen agera mäklare. De försökte få folk att komma utifrån och köpa mark- eller ett hus på Yad -Hana. På internet beskriva dagens Yad-Hana som en kollektiv förort. 

Outtröttligt engagemang 

Men trots att privatiseringar, och högervindar svept över världen så har inte Pnina förlorat sina ideal. Under hela sitt liv har hon varit politiskt aktiv, och efter att hon pensionerades så har hon fortsatt att arbeta ideellt som sjuksköterska. Hon är medlem i PHR, Physians for Human Rights. Och varje lördag under många år har hon åkt med en mobil klinik bestående av läkare, farmaceuter och sjuksköterskor till Västbanken och hjälpt både kvinnor, barn och män. Nu vid 95-års ålder orkar hon inte längre, till hennes stora förtret. 

− Det är svårt för palestinierna att komma iväg till sjukhus och vårdcentraler. Det krävs tillstånd att ta sig ut ur västbanken. Då kommer vårt team med mediciner och undersöker dem på plats. De har öppna armar för oss, de är så glada och tacksamma. Och vi får lunch varje gång.

Hon berättar att hon aldrig tror att situationen mellan israeler och palestinier kommer att förändras. Men hon önskar det trots allt. 

Under hela sitt liv har Pnina varit politiskt aktiv, och efter att hon pensionerades så har hon fortsatt att arbeta ideellt som sjuksköterska. Nu vid 95-års ålder orkar hon inte längre, till hennes stora förtret. 

− Jag minns Che Guevaras ord: ”Låt oss vara realistiska och sträva mot det omöjliga. Därför min önskan – är inte min personliga önskan. I hela världen borde vi tänka på detta.” 

− Gräsrötter kan organisera sig. Vi behöver inga kontor eller anställda. Vi gör med våra aktioner något som staten bara pratar om – vi agerar. Vi var med och satte Gaza på den internationella dagordningen. Och via Ship to Gaza skickades ett meddelande till Gazas medborgare om att det finns folk som agerar – och inte bara snackar. Det finns folk som bryr sig, säger Dror. 

Både Dror och Pnina saknar att tala med varandra – ansikte mot ansikte, men det hörs- och syns ändå regelbundet över skype. Dror nämner att Pnina har gjort honom till den han är, och att han är väldigt lik sin mor. De kan ha högljudda diskussioner och bli osams, men de kan också försonas. 

− Hon har lärt mig att strida och stå för mina åsikter. Att våga vara annorlunda och ifrågasätta nästan allt. Jag är tacksam och vördnadsfull inför henne, menar Dror. 

Pnina är hungrig och trött. Samtalet har varit långt- och djupgående. Det är dags för lunch, vars oemotståndliga doft fyller hela huset, och sen en middagslur på det. 

− Mitt liv har alltid präglats av det som händer i världen. Och när det kommer till kritan – så spelar inte hudfärg någon roll, för blodet är alltid rött. Vi är alla bara människor.

Fakta:

Namn: Pnina Feiler 95 år

Familj: Dottern Yael 65 år och sonen Dror 67 år

Utbildning: Sjuksköterska Bor: Yad- Hana, Israel