Poetisk brutalism i Marseille

Poetisk Brutalism I Marseille

En modernistisk ikon höjer sig bakom en skärm av träd i utkanten av sydfranska Marseille. För sjuttio år sedan realiserade här 1900-talets store arkitekt Le Corbusier sin vision om det lyckliga boendet. 

Det sjutton våningar höga L’Unité d’Habitation ligger som ett strandat fartyg vid den sexfiliga Boulevard Michelet som spikrak skjuter ut från centrala Marseille. Medan grannhusen vänder sig mot boulevarden har den egensinnige Le Corbusier lagt sin skapelse på snedden, i den vinkel som bäst tar tillvara solljuset. 

Den digitala skylten i taket på buss 21 tickar fram namnet på hållplatsen, Le Corbusier. Bakom lövverket skymtar översta våningsplanen av det byggnadsverk som den fransk–schweiziske arkitekten själv satte främst av alla sina skapelser. Ett uttryck för modernismen i sin renaste form och ett verk som gjort avtryck i bostadsbyggandet ända sedan det stod klart 1952.

Svävande betong

Jag möts av en fönsterlös gavel av obehandlad betong: norrsidan ska stå emot en bister mistral. Så en detalj av många: en skulpturalt formad trappa har lagts utanpå gaveln och ger liv åt en annars stum yta.

Ett mönster av klara färger på balkongernas insidor ger liv åt fasaden. Foto: Archello

När jag korsar parkeringen ser jag att hela komplexet tycks sväva ovan marken. Rader av gracila, konformade stödben lyfter betongen upp i skyn. Undersidan är rundad som ett båtskrov. Jag rör mig fritt under byggnaden, kan känna vinddraget och få glimtar av den omgivande grönskan.

En lov runt huskroppen visar fasader med sinnrika mönster av indragna balkonger. En rytm av former som förstärks av det färgspel som bildas av att balkongernas insidor målats i klara färger: rött, gult, blått, grönt. I allt det storskaliga finns samtidigt plats för det individuella och till synes slumpmässiga.

Visionär och urbanist

Le Corbusier var arkitekt och konstnär, därtill författare till en strid ström av skrifter och pamfletter. Själv kallade han sig gärna urbanist. L’Unité d’Habitation, ”boendeenheten”, var en del i hans vision om det framtida stadslandskapet. På hans flyhänta skisser ser man höga skivhus omgivna av träd, fåglar i skyn, människor som rör sig på gångvägar helt skilda från nätet av bilvägar. En vacker utopi om det goda och hälsosamma förortslivet långt borta från buller och trängsel. Men i tidsperspektiv en idealiserad version av vårt eget miljonprogram, idag förknippat med monotona betongkomplex och nedsliten förortstristess. Visionen har bleknat, urbanisten Le Corbusier står inte lika högt i kurs som arkitekten.

Plan tre i komplexet är reserverat för service till de boende som post, frisör och apotek. Foto: Archello

Från solgasset träder jag in i den svala entrén, stor och luftig som i ett bättre hotell. Ett fönster med färgade glasprismor drar till sig blicken. Hissen tar mig vidare upp i huset och här återkommer fartygskänslan. Lägenhetsentréer ligger på rad i långsträckta korridorer, där färgstarka dörrar lättar upp och ger en dynamik. De flesta lägenheterna är i etage och har balkonger i både öst och väst, med vardagsrum som öppnar sig fem meter i höjd. Planlösningar som dock mött kritik för alltför långsmala lägenheter, för de enahanda och mörka korridorerna. 

Mångårig strid för idéerna

Uppdraget gavs 1945, som en del i återuppbyggnaden efter kriget. Le Corbusiers plan kom att möta ihärdigt motstånd: läkare hävdade att byggnaden var en fara för hälsan, lokala myndigheter att den bröt mot byggstadgan, den franska akademin att det höga komplexet förstörde Marseilles skyline. Le Corbusier, som såg sig själv som en missionär och därtill martyr, härdade ut. Vid invigningen i oktober 1952 målar han upp sin heroiska kamp mot stelbenta regler och föreskrifter, gycklar om att han ”avverkat fem ministärer och överlevt sex torpederingar”.

Byggnaden vid Boulevard Michelet är full av intrikata tekniska lösningar. En sådan, som dock inte kunde genomföras, var att bara själva ramverket skulle byggas på plats. Därefter skulle fabriksbyggda lägenheter i lådform skjutas in som flaskor i ett vinställ. Den noggranne arkitekten noterar att det epokgörande bygget krävt 2 785 ritningar och dokument.

29 former av service

L’Unité d’Habitation skulle fungera som ett palats för vanligt folk och så framstod det också de första åren. Idag är ikonen ett statusmättat boende för välbeställda akademiker. Skyltar i foajén signalerar att ett antal läkare och psykoterapeuter har sina mottagningar här. Om byggnaden älskas av den bildade medelklassen och Corbu-fans, vad tycker då Marseilleborna i gemen? Tja, de rycker mest på axlarna och säger något skämtsamt om la maison du fada, det knasiga huset.

Taket på L’Unité d’Habitation bjuder på vidsträckt utsikt, pool och löparbana. Foto: Archello

De boende skulle erbjudas en välplanerad lägenhet, en strålande utsikt, gott om allmänna utrymmen och tillgång till skola och lekplatser i huset. Och en hel del därtill: 29 olika tjänster fanns att tillgå. Inne bland våningsplanen fanns post, frisör, tvätteri, apotek, fiskaffär, grönsakshandlare, slakteributik, bageri och en affär för färdiglagat. Varje morgon kunde man få leverans av mjölk, färskt bröd och dagstidning till dörren.

Livfull takterrass

Alla butikerna har inte överlevt, men än finns på plan tre i komplexet bland annat ett hotell, restaurant och en bokhandel med ett rikt utbud av Corbu-litteratur. Hotellet erbjuder rum med bevarad 50-talsestetik (rum 24 lär ha bästa utsikten). Restauranten bär det passande namnet Le Ventre de l’Architecte (Arkitektens mage).

Så tar hissen mig vidare upp till takterrassen. Den bjuder på sol och vindar, en hisnande utsikt över skogklädda kullar och medelhavskust. Här finns en pool, teater under tak och en 300 meter lång löparbana. Höga ventilationstorn ger associationer till fartygsskorstenar. Återigen känslan av fartyg, här är själva däcket. Le Corbusier återkom ofta till passagerarfartyget av stål som en genial konstruktion; en bekantskap han gjort under flera turer över Atlanten. 

Skiss av Le Corbusier som visar idéerna bakom L’Unité d’Habitation. De ljudisolerade och uppglasade lägenheterna bjuder på fri sikt över det omgivande landskapet. Taket utnyttjas för sol- och vattenterapi liksom möjlighet till fysisk träning. Källa: Archdialog

Envis särling

Skaparen av detta monument var en mångfacetterad person. Omtänksam och förbindlig mot vänner och välvilliga uppdragsgivare, tvär och stundtals rent hatisk mot dem som inte förstod sig på hans idéer. Han ondgjorde sig ständigt över konservativa akademier, ängsliga kolleger, medelmåttor och försvarare av en förlegad arkitektur. Orubblig och envis, en särling och en mystiker. ”Under hela min karriär har jag aldrig kompromissat” skriver han i ett brev till en vän några år före sin död 1965. Hur många av hans samtida och efterkommande kolleger skulle kunna hävda något liknande?

Le Corbusiers orubblighet blev också ett trauma. Hans bana var kantad av brutna avtal och havererade projekt. Han såg sig som en konstnär vars verk ingen fick peta i, han kunde få utbrott när han såg att hans modernistiska bostäder inretts med ärvda stilmöbler och orientmattor.

Under rundvandringen i L’Unité d’Habitation möts jag ideligen av avtryck av upphovsmannens egensinne och särpräglade genialitet. Här finns ett spel med kontraster och spänningar där olika material och uttryck ställs mot varandra. Komplexet är en skapelse i betong, ett svårhanterligt material som här avlockas sina skulpturala möjligheter. Le Corbusier låter den obehandlade grå ytan möta gulblank metall, i en dunkel korridor öppnar han en smal spalt där medelhavsljuset strömmar in. Han visar vad som är möjligt: det går att böja det som annars är rätlinjigt. Det råa och brutala kan gränsa till poesin.

Öppet för besök

Delar av L’Unité d’Habitation är öppna för besökare, därtill sker guidade turer där visning av en lägenhet ingår. www.marseille-citeradieuse.org

Om hotellet, www.hotellecorbusier.com

Le Corbusier (1887–1965)

Hans egentliga namn var Charles-Édouard Jeanneret, född i La Chaux-de-Fonds, Schweiz 1887. Han var självlärd och utförde redan 18 år gammal sitt första arkitektuppdrag. Efter flitigt resande flyttade han till Paris 1916, där han sedan antog pseudonymen Le Corbusier som skribent i en konsttidning, en omskrivning av morfaderns släktnamn Lecorbésier. Två år senare öppnade han tillsammans med sin kusin Pierre Jeanneret en studio i Paris. Han var förutom arkitekt även konstnär, arkitekturteoretiker och stadsplanerare.

Le Corbusiers koncept L’Unité d’Habitation utfördes i franska Marseille, Nantes, Firminy-Vert, Briey-en-Fôret och i Berlin. Andra bemärkta verk är pilgrimskyrkan i Ronchamp, Villa Savoye utanför Paris och klostret La Tourette nära Lyon. Han svarade också för flera offentliga byggnader i den indiska delstaten Punjabs nyskapade huvudstad Chandigarh. Le Corbusier deltog 1933 i en tävling om planeringen av nedre Norrmalm i Stockholm.