Psykologen Liria Ortiz: ”För bortvalda föräldrar är smärtan dubbel”

Psykologen Liria Ortiz: ”För Bortvalda Föräldrar är Smärtan Dubbel”

Att sårade och ledsna små barn ger sig iväg för att aldrig återvända är inget att oroa sig för. Inom kort är de tillbaka och grollet glömt. Med vuxna barn som gör slut med sina föräldrar är det annorlunda. ”Det är som att jag har tvingats operera bort en bit av mitt hjärta för att orka” säger en övergiven pappa.

Foto: Lisa Runnels/Pixabay

Vad har jag gjort för fel… jag förstår inte…var jag för kontrollerande… för hönsig… för självupptagen… kan det vara missbruk… psykisk sjukdom… är det något jag gjort med barnbarnen… är det partner som står bakom… misshandel……jag skulle göra vad som helst för att få mitt barn tillbaka.

Ungefär så kan tankarna gå runt i huvudet hos de föräldrar, som söker hjälp hos psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz för att deras barn har brutit kontakten med dem. Deras förtvivlan och vanmakt är lika stor som om de hade förlorat en son eller dotter genom sjukdom eller olycka.

– Antingen motsättningarna har varit öppna eller dolda, antingen barnets avståndstagande är välgrundat eller inte, så har de flesta föräldrar inte en aning om varför de har blivit lämnade. Det kan faktiskt vara så att de har fått en förklaring, men inte förstått eftersom innehållet var oönskat. Lika gärna kan barnet ha varit oförmöget att ens försöka, säger Liria Ortiz.

Tillsammans med journalisten Catarina Baldo Zagadou har hon på eget förlag gett ut boken När vuxna barn gör slut. Hon konstaterar att uppfattningen att barn, oavsett omständigheter, har skyldighet att respektera sina föräldrar håller på att luckras upp. Men vårt individualistiska tidevarv till trots lever det bibliska budordet kvar som referens i det kollektiv medvetandet: Skulle verkligen ett barn sluta hedra sin mor och sin far, om det inte fanns fog för det…

– För bortvalda föräldrar är smärtan dubbel, dels bär de på den individuella sorgen, dels på tyngden av omgivningens ifrågasättande, säger Liria Ortiz.

Nästan alla känner en förälder vars barn sagt upp kontakten, men att få någon direkt drabbad att öppet tala om sin förlust, låter sig inte göras. Smärtan, skammen och rädslan för att ytterligare försvåra en återförening är alltför stor. 

Det är därför de två föräldrarna som berättar här nedan vare sig har namn eller ansikte. 

Om det istället hade varit deras barn som hade komma till tals, skulle deras historieskrivning givetvis sett annorlunda ut. 

Det är lika sällsynt att minnen av gemensamma upplevelser stämmer överens med varandra, som att den ena parten i en konflikt har helt rätt och den andra helt fel, rent objektivt. Känslor däremot är alltid odiskutabelt sanna, hur ont de än kan göra både för den som känner dem och den som de riktar sig mot. 

Psykologen Liria Ortiz
– Det är inte konflikten i sig, utan förhållningssättet, som är avgörande både för avståndstagandet och möjlighet till försoning, säger leg. psykoterapeuten Liria Ortiz.

– Det är naturligt att rygga för obehagliga känslor och stänga dörren till konflikter istället för att möta dem och försöka reda ut. Det är inte konflikten i sig, utan förhållningssättet, som är avgörande både för avståndstagandet och möjlighet till försoning. Jag har både träffat barn som har förlåtit förfärliga övergrepp, och barn som inte har en tanke på försoning trots föräldrarnas, utåt sett, mindre allvarliga tillkortakommande, säger Liria Ortiz.

Oavsett förhistorien, är en övergiven förälders högsta önskan att en dag återförenas med den förlorade sonen eller dottern och att få – och kanske ge – förlåtelse. Liria Ortiz menar att chansen ökar om föräldern försöker se sin egen roll i det som har skett – och respekterar barnets önskan att inte ha kontakt. Att återkommande söka information via kompisar och arbetsplatser eller att oupphörligt ringa och mejla får bara barnet att känna sig förföljt. Att då och då sända iväg ett litet vänligt neutralt mejl eller sms är ett klokare sätt att hålla kontaktlänken öppen… om i fall att…

I samma grad som föräldrarna kan börja se relationen i ett nytt ljus, kan barnen göra det.

Vilsna och arga tonåringar brukar med tiden hitta rätt i livet. Då kanske inte föräldrarna längre framstår som lika föraktliga.

När barnen själva blir föräldrar, förändras perspektivet. Kanske faller då ett nytt ljus över den egna uppväxten…

Medvetenheten om livets ändlighet är också en faktor att räkna med. Många brutna kontakter återupptas när föräldrarna blir gamla och sjuka.

Men det finns inga garantier. 

– Att leva i ovisshet är bland det svåraste som finns, men på samma sätt som vid andra slags förluster är det möjligt att leva ett gott och meningsfullt liv – också. Smärtan försvinner inte. Inte hoppet heller, säger Liria Ortiz.

7 råd till övergivna föräldrar

*Ge dig tid för självrannsakan. Kan du ha en roll i konflikten? 

*Skuldbelägg dig inte. Du har gjort så gott du kunnat.

*Skuldbelägg inte ditt barn. Han/hon har gjort så gott hon har kunnat.

*Prova att byta till barnets perspektiv. Vad ser du då?

*Försök hålla en kontaktlänk öppen, men kräv ingenting.

*Om ni får kontakt, var beredd att lyssna, utan att gå i försvar eller anklaga. 

*Försök ta till vara det goda i livet, trots sorg och ovisshet.

Kvinna som gråter
”Jag en gnagande känsla av att jag inte har varit en god mor… Om det nu är så, skulle jag önska att Filippa sa det så att jag fick chans att förstå, be om förlåtelse och förändra mig.Foto: Claudia Wolff /Unsplash

Den övergivna mamman: Jag önskar jag fick en chans att förstå och be om förlåtelse

”Det första jag ser när jag kommer in i köket på morgnarna är bilden av Filippa och Daniel på kylskåpsdörren och så säger jag ’Puss och kram, hoppas ni har de bra’.  

Hon är mitt enda barn och han mitt enda barnbarn.

I mars fyllde Daniel 13. Jag har inte sett honom sedan han var fem och nu är han tonåring. 

Det är så konstigt att det har blivit så här, jag kan inte förstå det på annat sätt än att det är Filippas man som ligger bakom.

Ändå har jag en gnagande känsla av att jag inte har varit en god mor… Om det nu är så, skulle jag önska att Filippa sa det så att jag fick chans att förstå, be om förlåtelse och förändra mig.

Finns svaren i hennes barndom? Efter skilsmässan från hennes pappa flyttade vi utomlands några år. Jag vet att hon fick kärlek och omtanke hela tiden, men kanske var livet runt oss ändå väl turbulent… När hon var fem år träffade jag Jens, som blev hennes adoptivpappa.

Filippa var en glad och kreativ tjej, med massa kompisar. Hon gillade att vara i min ateljé när jag jobbade och så småningom valde hon samma yrke som jag, designer. Det gick bra för henne från redan från början och jag var glad och stolt över min begåvade dotter.

Innan brytet talades vi vid i telefon flera gånger i veckan, diskuterade kommande trender, skickade bilder på skisser till varandra och gjorde gemensamma resor till mässor runt om i Europa.  

Det kändes som om min vuxna dotter var min bästa vän.

Det var först när hon fick barn det började bli konstigt. När jag hälsade på kände jag mig liksom övervakad av hennes man. Någon gång anklagade han mig för att  ta för hårt i Daniels arm… konstigt… jag som har passat småbarn hela mitt liv…

Så märkte jag att Filippa bara ringde när han inte var hemma. Om jag ringde, var hon ibland väldigt fåordig – det var när han var där.

En gång frågade jag om något var på tok… Det kanske var dumt, men som mor vill man ju veta. Hon sa att allt var bra.

Sista gången jag hälsade på fick jag en en jätte-utskällning av hennes man Claus. Jag fattar fortfarande inte vad han var arg på, mer än att hela jag var fel. Filippa sa ingenting, såg bara ledsen ut. Tidigt nästa morgon åkte jag hem.

Vi bor en dryg timmes bilresa från varandra och helgen därpå bjöd jag båda två på lunch hemma hos oss. Stämningen var förstås spänd, och när jag vid kaffet sa att vi var fyra vuxna som hade något att reda ut, blev Claus rasande. Han reste sig så snabbt så att stolen välte och sa: Nu åker vi härifrån! Och det gjorde de. 

Det var i april 2010.

Jag var i chock.

Jens ringde. Jag ringde. Inget svar.

Så höll det på i flera veckor.

Den enda gången hon svarade sa hon bara: vad vill du?

När jag sa att det endaste jag önskade var kontakt, så la hon på luren.

Filippa och Daniel var det enda jag kunde tänka på. Det gick så långt så jag anklagade Jens för att allt var hans fel… men han var lika förtvivlad som jag. Genom de här åren har vi varit ett stöd för varandra, han är den enda som till fullo förstår.

Vi skickar alltid julklappar och födelsedagspresenter till Daniel och vi grattar Filippa och Claus när de fyller år. Ofta får vi ett formellt tackkort. För övrigt ingenting. Som i smyg har jag följt Filippa via hennes hemsida.

För två år sedan fick jag bröstcancer. Filippa fick reda på det via en av mina väninnor.

En förmiddag plingade det till i min mailbox: Hoppas det går bra. Jag blev lycklig för ett livstecken, men ledsen för att hon inte skrev mer.

Operationen gick bra, men när jag efter ett år mejlade att faran var över fick jag inget svar.

I höstas gjorde jag ett nytt försök och skrev lite allmänt om om hur jag och Jens hade det i livet. Efter några dagar kom en bild på henne och Daniel i en skidbacke i Åre.

Jag kan inte beskriva min lycka… 

Sedan dess har vi lite mejlkontakt, ungefär varannan månad.

Tonen är saklig. Jag är livrädd för att överskrida hennes gränser, det är som att gå på glas.  

Men jag har hopp.  

Om vi en dag träffas igen kommer det vara ett lika stort ögonblick som när hon föddes.”

Ledsen medelåldersman
”Jag kan fortfarande få en impuls att åka till hans lägenhet och ringa på. Men nej, det skulle bara få mig att må dåligt.” Foto: Andrea Piacquadio /Pexels

Den övergivna pappan: Jag lever i limbo, utan någon input att förhålla mig till.

”I somras när Johans mamma låg på sjukhus några dagar, pratade de andra tanterna på salen om sina barn. När de frågade henne hur många hon hade, svarade hon att hon hade ett, en son som bodde med sin familj i London.

Jag förstår henne, det gör för ont att prata med andra än de allra närmaste om att vi inte har träffat vår andre son Johan på…låt mig tänka efter… åtta år. Han var 23. Nu är han alltså 31.

Men när jag vaknar på nätterna är tankarna där och då går det inte att somna om. Också på dagtid kan det vara svårt att hålla undan dem, särskilt under julhelgen och när han fyller år. Och så fotoalbumen från det han var liten…

Det vore lättare om det fanns en tydlig konfliktpunkt som jag kunde härleda hans avståndstagande till. Men nej, jag lever i limbo, utan någon input att förhålla mig till. Tusen gånger har jag gått igenom hur vi hade det under hans uppväxt och hur det var innan han bröt…

Jämfört med sin sex år äldre storebror var Johan lite tillbakadragen. Inte vet jag, men kanske han hade fått någon slags diagnos om han hade varit liten idag. När jag och deras mamma skilde oss, bodde killarna först hos henne, men eftersom vi bodde nära varandra så träffades vi mycket ändå.

När vår äldste son började på universitetet och flyttade till Göteborg, bosatte sig Johan hos mig och min nya sambo och flyttade snart upp i det stora rummet med kök och toa på vinden. 

Vi hade bra kontakt, tycker jag. Alla våra vänner tyckte han var jättetrevlig.

Under gymnasiet började han förlora kontakten med sina kompisar, satt mer och mer framför datorn och vi bråkade en del för att han var så dålig på att städa.

Men plugget och betygen var det inga problem med. 

Direkt efter studenten fick han anställning på ett stort dataföretag.  

I stort sett skötte han sig själv däruppe på vinden, men några gånger i veckan brukade vi äta tillsammans här nere och sitta och småprata en stund.

Tiden innan brytet övningskörde jag med honom och några dagar efter det att han hade fått körkort fick han ett förstahandskontrakt på andra sidan stan. Jag tog ledigt några dagar för att hjälpa honom med flytten. 

Sista gången jag såg honom var när vi satt i hans nya lägenhet och åt hämtpizza tillsammans med hans mamma som hade satt upp gardiner. 

Dagen därpå åkte jag på jobbresa. 

När jag kom tillbaka var det dött.

Varken jag eller hans mamma kom fram när vi ringde –  han hade spärrat våra nummer. 

När jag försökte från en kollegas mobil svarade han, men när jag föreslog att vi skulle snacka lite över en lunch sa att han att han inte hade tid, och lade på luren.

Jag försökte ytterligare tre gånger från andras telefoner, men när han hörde att det var jag så knäppte han av.

Vid två tillfällen stod jag och hans mamma utanför hans dörr och ringde på. Första gången är det osäkert om han var hemma, andra gången såg vi honom skymta bakom en gardin.

Han öppnade inte.

Det hela var ofattbart, men jag tänkte att om vi bara lämnade honom i fred, så skulle han säkert själv ta kontakt efter ett tag. 

Jag hade fel. Under de här åren har han varken tagit kontakt med mig, med sin mamma eller med sin bror. Och han svarar inte när vi kontaktar honom.

Jag vet att det är lönlöst, ändå kommer jag gratta honom när han fyller 32 och som vanligt bjuda ner honom till landet, när hans bror hälsar på över midsommar.

Varje gång jag tar kontakt med honom skriver jag två likalydande mail och två likalydande sms, det ena till jobbet, det andra till honom privat. Uppfartssträckan innan jag kommer till skott är lång och jobbig, eftersom jag vet hur ont det gör när jag inte får svar. Sista gången fick jag tillbakastuds på jobbmejlen. Via google förstod jag att han har startat en konsultfirma, med hyfsad omsättning både i fjol och förfjol. Jag har också kollat upp var han bor. Det är bara han som är skriven på adressen, så jag antar att han lever ensam.

Jag kan fortfarande få en impuls att åka till hans lägenhet och ringa på. Men nej, det skulle bara få mig att må dåligt.

Jag gör allt vad jag kan för att bry mig lika lite om honom, som han bryr sig om mig. Det är som att jag har tvingats operera bort en bit av mitt hjärta för att orka.”