Raseri norrifrån hotade den romerska republiken

Raseri Norrifrån Hotade Den Romerska Republiken

I tio år injagade germanska stammar skräck i Rom. Hotet förändrade den romerska hären i grunden och banade vägen för Julius Cesar.

Foto: Caliga10’s wife / Wikimedia Commons / CC BY-SA 3.0

Arausio (Orange) i sydfrankrike år 105 f. Kr. Tiotusentals döda romare låg kvar på slagfältet och för de överlevande soldaterna väntade ett fasansfullt öde. Germanska prästinnor, vitklädda och barfota med grånat hår gick med dragna svärd fram till fångarna. De olyckliga fördes fram till en väldig bronskittel. Där skar en prästinna halsen av fångarna och i det utströmmande blodet spådde man sedan framtiden.

offerkärl
I danska Gundestrup har detta offerkärl hittats vilket förknippas med kimbrerstammen. Kärlet är dock inte tillverkat av kimbrerna utan importerades från ett keltiskt folk i sydöstra Europa.
Foto: Nationalmuseet /Kim Bach / Wikimedia Commons CC BY-SA 3.0

Andra fångar skars upp för att man skulle läsa framtiden i deras inälvor. Inte ens hästarna skonades utan dränktes i floden som ett offer åt gudarna. Guld och silver kastades i floden och vapen och klädnader förstördes. Allt för att visa gudarna tacksamhet för stammarnas seger. Det var det tredje nederlaget som romarna led mot germanerna och vägen mot Italien låg nu öppen för stammarna.    

Uppbrottet

Ungefär 15 år tidigare hade teutonerna, kimbrerna och ambronerna brutit upp från sina hemtrakter i Jylland. Man vet inte om det var klimatförsämringar, överbefolkning eller en förhärjande stormflod som fick människorna att lämna sina hem.

Romantisk bild från förra sekelskiftet av en germansk namngivningsceremoni.
Romantisk bild från förra sekelskiftet av en germansk namngivningsceremoni. I verkligheten vet man mycket lite om germansk kultur och idag använder forskarna helst bara termen gemansk för att diskutera språken.

Det var ett väldigt tåg av tiotusentals män, kvinnor och barn som till häst eller i oxkärror färdades söderut genom de djupa skogarna i sitt sökande efter nytt land.   

Romarna spärrar passen

År 113 f. Kr. nådde stammarna alperna i nuvarande Österrike där romarnas bundsförvanter norikerna levde. Den romerske konsulen Carbo kom till norikernas undsättning och lät spärra av alppassen. Stammarna bad Carbo om land, något han bryskt avvisade men han lovade dem fri lejd om de omedelbart lämnade området. Stammarna drog bort som avtalat men Carbo bröt sitt löfte, något hans män dyrt skulle få betala. Han anföll kimbrerna när de slagit läger men stammen slog tillbaka med oväntad kraft och bara ett oväder och nattens inbrott räddade Carbos trupper från utplåning.    

De österrikiska alpterna
Här i de österrikiska alpterna mötte stammarna för första gången romare.
Foto: Tigerente / Wikimedia Commons CC BY-SA 3.0

Nederlag i Lugdunum

Nederlaget alarmerade den romerska senaten men till Roms stora lycka fortsatte inte stammarna mot staden utan drog istället västerut mot den romerska provinsen Gallia Narbonensis, ett strategiskt viktigt område som förband Italien med Roms spanska provinser. När stammarna förvägrades land av den romerske ståthållaren ägde en drabbning rum i Lugdunum (Lyon) år 109 f. Kr. där romarna återigen led ett försmädligt nederlag.   

Katastrof  i Arausio

Rom sände nu ut två härar mot stammarna men i ledningen fanns ödesdigra brister. Två konsuler, två bittra ovänner, adelsmannen Caepio och uppkomlingen Maximus delade på kommandot med katastrofala följder.   

Den 6 oktober hade Maximus och Caepio slagit läger på var sin sida av floden Rhône. I närheten hotade kimbrerna under sin kung Boiorix och Maximus begärde att Caepio skulle förena sina styrkor med hans. Och Caepio korsade floden, men angrep sedan kimbrerna på egen hand för att vinna ära. Efter ett förkrossande nederlag övergav han sina män och flydde. Kimbrerna tågade sedan mot Maximus och mejade ner hans trupper. De segerrika stammarna hängav sig nu åt en orgie av människooffer och förstörelse som väckte fasa i Rom.   

Europeisk karta från romartiden
Konflikterna mellan de germanska stammarna och Rom kallas ofta kimberkrigen.
Skapare: Memnon335bc / Wikimedia Commons CC BY 3.0

Panik i Rom

Romarna hade inte lidit ett sådant nederlag på över hundra år och både Maximus, som förlorat båda sina söner i slaget, och Caepio ställdes inför rätta för sitt agerande. Caepio berövades sitt medborgarskap och landsförvisades på livstid. En beslutsam framstöt från stammarnas sida kunde nu ha betytt slutet för Rom och Italien fylldes av skräck. Alla stridsdugliga män fick utreseförbud. Men istället för att tåga mot Rom drog stammarna västerut och delade på sig.  Kimbrerna korsade Pyrenéerna medan teutoner och ambroner drog norrut i Gallien. Överallt var dock invånarna beredda att försvara sig med vapen i hand och två år senare drog stammarna åter mot Italien. Men romarna hade inte varit overksamma under tiden.   

Cesars farbror får befälet

I denna nödsituation vände sig romarna till en av sina mest framgångsrika befälhavare, Gaius Marius. Mot gällande regler blev Marius återvald till konsul, ett ämbete han skulle inneha inte mindre än sju gånger. Marius kom från en enkel bakgrund men var gift med Julius Cesars faster som tillhör en av Roms förnämsta familjer. Marius genomförde en drastisk reform av den romerska armén. Hären hade inte hängt med i Roms utveckling från en liten stadsstat till en regional stormakt utan var fortfarande en värnpliktsarmé av bönder där befälet växlande från år till år. Marius skapade istället en professionell stående armé med järnhård disciplin och förstklassig utrustning som inte hade sin like i den antika världen.   

Byst som kan föreställa Gaius Marius.
Byst som kan föreställa Gaius Marius.
Foto: Marie Lan-Nguyen / Vatican Museums / Wikimedia Commons CC BY 3.0

Hären drar ut

Sommaren år 102 f. Kr. var det dags för elddopet när Marius drog in i sydfrankrike med en här på 32 000 man för att möta ambronerna och teutonerna. Kimbrerna hade lämnat de andra stammarna för att färdas norr om alperna och sedan tränga in i Italien från nordost. Det var antagligen nödvändigt för stammarna att splittras för att de skulle kunna leva av landet, men därmed förlorade de sin största styrka, sina överväldigande antal krigare. Romarna följde teutonerna och ambronerna tätt i hälarna när dessa drog österut och när stammarna närmade sig Aqua Sextia (Aix-en-Provence) bestämde sig Marius för att anfalla.   

Staty som föreställer en tjur
Man tror att en av stammarna, kimbrerna utvandrade från Jylland. I Aalborg har en staty rests för att hedra deras minne av konstnären Anders Bundgaard. Tjuren hade en viktig religiös betydelse för kimbrerna.
Foto: Lars Rigborg / Wikimedia Commons CC BY-SA 3.0

Slaget vid Aquae Sextiae

Första dagen krossade romarna ambronerna och sedan stod teutonerna på tur.  Romarna förskansade sig uppe på en höjd och lockade fienden att försöka storma lägret till häst. Teutonerna störtade framåt med vilda härskrin men trängdes ner i dalen av den romerska phalanxen. Där anföll 3000 legionärer dem i ryggen och förvirring och oreda bredde ut sig i hären. Teutonerna flydde i vild panik men romarna slaktade dem i tusental, mot kvinnor och barn visades ingen nåd. Innevånarna i det närbelägna Massalia (Marseille) använde benknotorna för att inhägna sina vingårdar och i åratal framöver sörjde de föruttnade kropparna för yppiga skördar. Kung Teutobod togs tillfånga och visades upp i triumftåg i Rom innan han ströps i katakomberna.  

Mynt
Efter Marius seger fick han uppträda i ett triumftåg i Rom och detta mynt präglades till hans ära.
Foto: Classical Numismatic Group, Inc. http://www.cngcoins.com / CC BY-SA 2.5

Kimbrerna krossas

Kimbrernas kung sökte upp Marius för att uppmana honom att välja en plats och tid för slaget. Marius såg till att kimbrerna tvingades marschera med solen i ögonen.

Ett år senare förenade Marius sina styrkor med prokonsul Catulus och konfronterade kimbrerna vid Vercellae i nordvästra Italien. Kimbrerna var överlägsna i antal men det hjälpte dem inte där de marscherade mot legionärerna i den glödande julisolen. Enligt historikern Plutarchos var kämparna i det främsta ledet sammanlänkade med varandra genom kedjor fastsatta i sina bälten. De måste antingen segra eller dö. Krigarna i de bakre leden tog däremot till flykten när slaget var förlorat. Vid kimbrernas vagnar väntade kvinnorna, klädda i svart. De dödade de flyende krigarna oavsett om det var deras män, bröder eller fäder. Sedan ströp de barnen innan de tog sina egna liv. Stammarna var nu slutgiltigt krossade och jublet och glädjen i Italien kände inga gränser.

Skapare: Memnon335bc / Wikimedia Commons CC BY 3.0

Marius hyllades som en landsfader, en andre Romulus. Men minnet av ”furor teutonics” det teutoniska raseriet levde vidare och kunde sedan utnyttjas av Cesar i hans kamp om makten.

FAKTARUTA:

Cesar utnyttjade kimbrerskräck

Staty av Julius Cesar i Rom.
Staty av Julius Cesar i Rom. Foto: Leomudde / Wikimedia Commons CC BY-SA 4.0

Det har sagts att om inte germanerna funnits hade Cesar varit tvungen att uppfinna dem. Vid tiden när Cesar blev ståthållare över Gallia Narbonensis kallade romarna alla folk norr om Italien för kelter men Cesar förklarade för sina landsmän att stammarna öster om Rhen var germaner. Liksom kimbrerna och deras förbundna var germanerna ett vilt och farligt släkte som hotade att översvämma först Gallien och sedan Rom. På så vis fick Cesar soldater och pengar att använda i den romerska maktkampen. När Cesar besegrade sveberhövdingen Ariovist, ”germanernas kung” i östra Gallien år 58 f. Kr. hyllades han av sina anhängare som en andre Marius men verkligheten var mindre dramatisk. Ariovist var halvt keltisk och hade kommit till Gallien som allierad till en gallisk kung. Officiellt erkänd av senaten som rex et amicus, kung och vän var han nöjd att konsolidera sin ställning i Gallien, men det passade Cesar att utmåla honom som en vildsint och omättlig erövrare.

Emma Bergman

Jag är statsvetare och historiejournalist som bland annat har publicerat i Teknikhistoria och Populärhistoria.