Takidas Robert Pettersson: ”Jag kan känna mig tacksam över min sjukdom”

Takidas Robert Pettersson: ”Jag Kan Känna Mig Tacksam över Min Sjukdom”

Han är sångare, inte bara i ett utan två, av Sveriges största rockband. Men bakom framgångarna har han tampats med psykisk ohälsa. Idag har han lärt sig acceptera sin sjukdom, och kan nästan känna sig tacksam. 
– Utan den hade jag inte kunnat åstadkomma det jag gjort, säger Robert Pettersson från Takida och Stiftelsen.  

Foto ovan: Bengt Nyman / CC BY SA – 2.0

Iklädd ett par svarta jeans, en tisha med urtvättad look och med kepsen nerdragen över pannan kliver han ur taxin framför hotell Blique by Nobis på Gävlegatan i Stockholm prick på avtalad tid. Från den andra sidan bilen kommer Dea Norberg, hans fru sedan nästan ett år tillbaka. De är snygga tillsammans. Dels för att de båda har utseendet för sig, men det är också något annat – jag tror att det är den där nyförälskelsen – som får dem att nästan skimra där de kommer gående mot mig. 

Vi tar plats på hotellets uteservering där försommarsolens strålar värmer rejält. Robert och Dea beställer varsin mellanöl och en skål med salta nötter till. Intervjun bjuder på en kort paus i deras annars så hektiska helg och de tar tillfället i akt att njuta i solskenet.  

Han är lätt att tycka om, den melankoliske rockkillen. Han, som vid första anblicken verkar en aning svårtillgänglig, är egentligen bara eftertänksam, och har en charmig busighet som lyser igenom. Pratet flyter på och den korthuggna norrlänning jag befarat att jag skulle träffa lyser med sin frånvaro.  

Närbild på Robert på sjungandes på scen i svart skjorta
Det var efter flytten till Ånge i Medelpad som Robert Petterson blev introducerad till rockmusikens förtrollade värld. Foto: Beng Nyman / CC BY SA – 2.0

Kanske är det för att han knappt ens är norrlänning. Sina första tolv år bodde han i Uppsala, tillsammans med mamma, pappa och två småsyskon. Och tvärtom mot vad man skulle kunna tro ägnade han inte barndomsåren åt att sjunga och klinka på sin gitarr. Istället älskade han bollsporter och var en lovande talang på tennisbanan ända fram till att elitsatsningen tog fart och träningar och matcher började fylla både vardagskvällar och helger. Då tappade Robert intresset helt och la sitt racket på hyllan för gott. Och snart skulle livet ta fler vändningar än så. När pappa fick nytt jobb i föräldrarnas hemby lilla Ånge, i Medelpad, packade familjen flyttlasset och Robert fick lämna tryggheten och kompisarna i Uppsala. 

– Jag tyckte att det var hemskt att flytta dit, men i backspegeln kan jag se att jag inte varit den jag är idag om jag bott kvar, säger han eftertänksamt och vrider glaset med den bärnstensfärgade drycken några varv i solen.  

Även om det kändes svårt att komma till en ny skola och ett nytt sammanhang tog det inte särskilt lång tid innan Robert fann sig till rätta och fick nya kompisar. Fast till skillnad mot de gamla vännerna, hade de flesta i Ånge musik som intresse istället för idrott och sakta men säkert blev han introducerad till rockmusikens förtrollade värld. 

– Först stod jag längst fram i publiken på alla spelningar, men när jag gick i åttan lärde jag mig mina första ackord på gitarren och när jag var nitton började jag spela i ett eget band.   

Bild från en spelning i Stockholm tagen med kameran riktad mot publiken
Innan han lärde sig spela gitarr och spela i band så stod Robert Pettersson alltid längst fram på alla spelningar. Foto: Beng Nyman / CCC BY SA – 2.0

Det var efter en efterfest då Roberts kompisar hört honom nynna som de ville att han skulle söka som sångare till deras rockband. Han fick inte jobbet, men självförtroendet fick sig en rejäl skjuts och kort därefter började han som basist i det bandet som senare skulle komma att bli Takida. 

Strax före millennieskiftet körde bandet igång. Under en lång period bytte de både medlemmar och namn – från Bullet till Sinatra till Tender – innan de i samband med att första demotejpen Old skulle spelas in, kom överens om namnet Takida, efter karaktären Gohei Takida från Mangaserien Silver Fang, som Robert kollat på under sin uppväxt.  

– Egentligen uttalas han Takeda, men i den första svenska översättningen sa man fel, och det uttalsfelet hängde med även till oss, berättar han och visar sedan stolt upp en rad tatueringar på sin vänsterarm, föreställande jägaren Gohei Takida, hans hund Silver Fang och björnen Akakaboto,  

Med stort driv och utan något skivbolag i ryggen lyckades Takida med bedriften att inte bara sprida sin musik utan också bygga upp en imponerande stor och stabil fanbase under några år. Låtarna delades flitigt och till spelningarna kom mängder med trofast publik. Men deras kamp gav mer resultat än så och till slut fick bandet äntligen ett skivkontrakt. 2006 släpptes debutalbumet Make You Breathe. Succén var ett faktum och under åren som gått sedan dess har Takida skördat osannolika framgångar. 

omslaget till Takidas debutalbum
Takida lyckades bygga upp en stadig fanbase innan de fick skivkontrakt och släppte sin första skiva ”Make You Breath” år 2006.

Men bakom den strålande karriären fanns samtidigt en annan verklighet som få visste om. Där tampades Robert mot sina inre demoner, och ångest och depressioner fyllde hans vardag. Vid 25-års ålder var han så djupt nere i ett depressivt mörker att han checkade in ensam på ett hotellrum i Göteborg och försökte ta sitt liv. Lyckligtvis misslyckades han och blev istället tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning. Det blev hans räddning. Där förstod han att han har en ärftlig sårbarhet som gör det lättare för honom att drabbas av depressioner. 

Under många år präglades Roberts liv av sjukdomen och vid flera tillfällen har han valt att gå ut i media och berätta om det. 

– Jag har gjort det både för min egen skull och för att hjälpa andra. Jag tycker att det är viktigt att bryta tabun kring psykisk ohälsa. Vi är många som lider av det och man behöver känna att man inte är ensam.  

I tv-serien Djävulsdansen lyfte han tillsammans med exfrun Sussi även anhörigperspektivet – hur det är leva med någon som lider av psykisk ohälsa. Under de tretton år paret levde tillsammans hjälpte hon Robert genom många mörka perioder. 

Med åren har Robert fått allt lättare att leva med sina depressioner. För fem år sedan fick han också diagnosen Bipolär typ 2. Att få diagnosen svart på vitt blev en lättnad för honom och har gjort att han kan förstå och hantera sjukdomen bättre, och idag mår han bättre än han gjort på länge. Även om de depressiva skoven inte har blivit lindrigare har de blivit kortare. Framstegen han gjort i sitt mående tackar han också Dea för. Hennes inställning har gjort stor skillnad för Robert och hjälpt honom att accepterat livet som bipolär. 

– Idag förbannar jag inte längre min sjukdom, utan kan nästan känna mig tacksam för den. Utan den skulle jag inte ha kunnat åstadkomma de grejer jag gjort. 

Takidas spelning på sommarkrysset
I samband med en spelning på sommarkrysset träffade Robert sin nuvarande fru, sångaren Dea. Foto: Athylis / CC BY- SA 3.0

Paret träffades för första gången inför Takidas spelning på Sommarkrysset för tre år sedan. Bandet behövde en körtjej och blev tipsade om Dea, som är välrenommerad och flitigt anlitad i bland annat melodifestivalsammanhang. Efter spelningen tog det ganska lång tid innan de möttes igen men när de till våren åkte på turné tillsammans och fick chansen att lära känna varandra bättre och umgås under en längre tid kände de båda två att det var väldigt många parametrar som stämde.  

– När jag sjöng Roberts texter efter det fick de en helt ny innebörd, det var så romantiskt, som en film alltihop, säger Dea och ler.  

Fast Dea visste om Roberts sjukdom redan innan var hon aldrig rädd för hans mörker. Däremot tog det tid innan han förstod det. I början försökte han ihärdigt stöta bort henne när han mådde som sämst, eftersom han inte ville att hon skulle se honom så. Men när han till slut förstod att det var viktigt för Dea att ha tillgång till hela honom, såväl det ljusa som det mörka, slutade han att kämpa emot och släppte in henne. 

– Det är jag glad för idag. Hon tycker att jag bidrar med något även när jag är deprimerad, säger han och hon bekräftar det han säger med en nickning innan hon förklarar. 

– I en kärleksrelation vill man ju vara inbjuden till alla delar av den andra. Även det mörka är ju en del av den personen man älskar, säger hon och poängterar hur mycket hon uppskattar just kontrasterna hos Robert, att han kan vara både stor och stark och liten och skör.  

Förra sommaren gifte sig paret på gården i Blekinge där Dea växt upp, och nu lever de som särbos, och varvar storstadspuls med lantluft, egentid med familjeliv. Att ha kvar sin egen tillflyktsort är viktigt för dem båda.  

– Jag tror faktiskt att det är facit för en lyckad relation. Det är lyxigt att kunna ses i olika hem men också att kunna vara ensam ibland, och att få längta efter varandra är underskattat, säger Dea och Robert håller med. 

– Det är nästan så att jag skäms över hur bra vi har det, säger han. 

Och bra är även relationen med exfrun Sussi. När kärleken tog slut blev de istället nära vänner och har en bättre kontakt idag än de någonsin haft tidigare. Deras två barn bor varannan vecka, men närheten gör det enkelt. 

– Vi bor fem minuter ifrån varandra och vi umgås och äter gärna middagar ihop allihop, berättar Robert. 

Att skilsmässan skulle bli så bra för alla inblandade var inget någon av dem någonsin trott eller förväntat sig, men det är en lättnad. 

Körsångaren Dea på scen för många år sedan
– I en kärleksrelation vill man ju vara inbjuden till alla delar av den andra. Även det mörka är ju en del av den personen man älskar, säger Dea om relationen till Robert. Foto: Anders Thorsell / CC BY-SA 3.0

– Det är för att Sussi är en väldigt klok människa, säger Dea och fyller sedan i med ett skratt: 

– Och kanske vi också förresten. 

Men troligtvis är det också så att Robert tar sina relationer på stort allvar och anstränger sig för att de ska funka. Han berättar stolt att han med sin gudfars hjälp fått bandmedlemmarna i Takida att gå i gruppterapi, vilket gett dem verktyg för att må bra ihop. Relationerna i ett rockband är som vilka relationer som helst, inget man bara kan ta för givet utan något man måste vårda, menar han.  

– Därför har vi lärt oss att prata och lyfta problem direkt när de dyker upp istället för att bara låta dem vara.  

Robert tror att terapin varit viktig för att de inte ska hamna i det läget många andra band hamnar, när de inte längre kan umgås med varandra utanför scenen, utan bara gör gigen för pengarna. 

– Vi har kunnat behålla vänskapen och har fortfarande väldigt roligt ihop, och för mig är det jätteviktigt! 

Den sjunde juni släpptes Takidas sjunde album, med det givna namnet Sju. 

Det är en siffra som hängt med Robert hela livet, från att vara hans nummer på fotbollströjan till att bli hans absoluta tursiffra. 

– Därför var det ganska självklart att plattan skulle heta det. Även om Seven såklart hade varit mer gångbart utomlands väcker Sju förhoppningsvis en nyfikenhet på ett annat sätt. 

Förväntningarna på albumet är stora, och själva är de nöjda. Och det borde de vara oavsett. Att nå sådan framgång som Takida gjort är få förunnat. Många hade förstås nöjt sig med ett sådant succéband under en livstid, men Robert är inte som de flesta. Så för åtta år sedan startade han ännu ett band, den här gången med barndomsvännen Micke Eriksson.  

– Egentligen var tanken bara att skriva några låtar ihop men det slutade med Stiftelsen.  

Till skillnad från Takida är Stiftelsens musik helt på svenska och den lokala kopplingen viktig. Och konceptet som gått hem i stugorna och gjort även Stiftelsen till en framgångssaga – och Robert numera till sångare i två av Sveriges största rockband. 

– Det som kan vara problematiskt är att få tiden att räcka men det är ett angenämt problem, konstaterar han själv. 

Och i början av juli slipper han det problemet helt, för då tar han båda banden med på gemensam trestoppsturné i Stockholm, Malmö och Göteborg. 

Bild från röda mattan på bandet Stiftelsen
Robert numera till sångare i två av Sveriges största rockband: Takida och Stiftelsen, varav sistnämnda gör musik på svenska och har en mer lokal koppling. Frankie Fouganthin / CC BY-SA3.0

Turnén ser han fram emot, även om han inte får med sig Dea den här gången. Hon lämnar över körandet till kompisen Jessica Marberger för att istället ge sig ut på vägarna med Gyllene Tider.  

– Men sedan blir det sommarsemester tillsammans. Min första ordentliga på tolv år, säger Robert. 

Planen är att fiska och fixa på huset, men framförallt bara att hänga. Lite här och lite där. Såsom nykära särbos gör. 

För Dea har det varit viktigt att förhålla sig balanserat till Roberts mörker och inte själv varken gå ner sig i det eller känna sig otillräcklig, utan acceptera att det är så här ett tag men att det snart kommer vända. 

– Under tiden han mår dåligt fyller jag mitt liv med sådant som gör mig stark och hel, lyssna på fåglarna och lukta på blommorna, umgås med vänner och familj och ta långa promenader i skogen. 

5 x senast jag … 

… dansade?  

– Dea och jag brukar ofta dansa, gärna i köket medan vi lagar mat. 

… hade ett smeknamn?  

– Jag hade många smeknamn som barn, som till exempel Lill-Robban och Robocop. Nu för tiden blir det oftare att jag kallas Robban, Robbi, och Robo. 

… var på konsert? 

– Det var häromhelgen, då jag, Dea och några vänner åkte till Glasgow och gick på en liten lokal klubb och såg Paper Kites. 

… gjorde bort mig? 

– Varje gång jag överreagerar. 

… dygnade? 

– Det var när mitt nya hus blev klart för ett par veckor sedan och Dea och jag började inreda. När vi väl börjat kunde vi inte sluta, så vi var uppe hela natten, drack rom och hängde upp gardiner. 

Fakta

Namn: Robert Pettersson 

Familj: Hustrun Dea och barnen Engla och Sigge. 

Bor: Hus i Fränsta, samt Deas lägenhet i Stockholm och hus i Blekinge. 

Gör: Sångare i banden Takida och Stiftelsen 

5 låtar alla borde lyssna på

Revolator eyes av Paper Kites – när du behöver en bra billåt. 

Agape av Bear’s Den – Vi hade den som ingångsmarsch på bröllopet. 

I wish it would rain down av Phil Collins – för att det är underbar nostalgi. 

Selfish av Keith Caputo – Han är och har varit en inspiration. 

Shattered av The Cranberries – för att vemodet kan vara vackert. 

Helen Bjurberg

Jag har bakgrund som barnsjuksköterska, men arbetar sedan femton år tillbaka som frilansjournalist för några av landets största tidningar och magasin med uppdrag framförallt inom hälsa, inredning och porträtt.
Jag har också skrivit böckerna Livet enligt Dagny (Forum), om och med den nu 107-åriga bloggerskan Dagny Carlsson, Mitt liv och mina
hundar (Forum) med musikproducenten och Idoljurymedlemmen
Anders Bagge och Med livet som insats (Lind & Co) om youtubern Carl Démans svåra spelmissbruk.