”Jag försöker att inte tänka på hur många jag har dödat”

”Jag Försöker Att Inte Tänka På Hur Många Jag Har Dödat”

SARAJEVO. Under den fyra år långa belägringen av Sarajevo drabbades de civila stadsborna på många sätt — de mördades, försvann och försvarade sin stad. För en 21-årig tjej var valet självklart. Hon skulle försvara staden. Hon blev en välkänd krypskytt, fick pris på sitt huvud, blev skadeskjuten och försvann. Jag åker till en stad där kriget fortfarande är levande, 25 år senare, för att få svar på frågan: Lever hon?

Foto: Enes Mehmedagic

3,5 timmar med flyget från Kastrup ligger “Europas Jerusalem”, Sarajevo, omringat av fem berg, bevuxna med tät skog. 
Det är en av få städer i världen där det finns möjlighet att se ortodoxa och katolska kyrkor, moskéer och synagogor i samma kvarter.

3,5 timmar med flyget från Kastrup pågick den längsta belägringen av en stad i modern historia, mellan 5 april 1992 och 29 februari 1996. 1 425 dagar. Belägringen var en del i de inbördeskrig som efterföljde Jugoslaviens upplösning. Bosnien, ett land med mestadels bosniska muslimer men även en stor del kristna serber och kroater, ville bli självständigt. Som svar på detta belägrade de bosnienserbiska styrkorna staden för att skapa ett serbiskt territorium. En stor del av Sarajevos befolkning, oavsett etnicitet, försvarade staden.

3,5 timmar med flyget från Kastrup dog över 10 000 människor i Sarajevo, varav 1 500 barn. För 25 år sen.

”Pilen”, Boro Kontic, Jovan Divjak, Darja Leber

”Pilen”

Var 21 år när hon blev känd i media som den serbiska krypskytten som dödar serber. Hennes citat i texten är tagna från dokumentären ”Sniper” av Stephen Schwartz.

Boro Kontic

Boro Kontic är idag chef för Mediacentar, ett företag som verkar för medieutvecklingen i Bosnien. Tidigare var han krigsreporter och intervjuade ”Pilen” för Stephen Schwartz dokumentär.

Jovan Divjak

Var general under kriget och den ytterst ansvarige för försvaret av Sarajevo under belägringen. I media brukar han framställas som serben som bytte sida.

Darja Lebar

Som 23-årig journalist var hon i Sarajevo. Efter fyra dagar blev hon skjuten av en krypskytt i ansiktet. Idag är hon medierådgivare åt den fredsbevarande insatsen Office of the High Representative (OHR).

Mediacentars kontor ligger på bottenvåningen i ett av de svagt kulörta höghusen i området Hrasno, ett par kilometer utanför Sarajevos stadskärna. I lokalen surrar det svagt av de fläktar som håller nere värmen, i bakgrunden hörs snabba fingrar som knappar på tangentbord. Och så finns det en kaffemaskin, som ser otroligt high-tech ut.
– Ursäkta kartongerna, vi håller på och flyttar till nya lokaler i stan, säger Boro Kontic.

Han blev, som journalist, tillfrågad av radioproducenten Stephen Schwarz om han ville intervjua ”Pilen” till dokumentären ”Sniper” som senare vann pris som bästa radiodokumentär vid Prix Italia. Hon hade fått medial uppmärksamhet som ”Pilen” efter en artikel som publicerades för American Press i slutet av 1992. I artikeln framkommer det att hon studerade journalistik och sköt med pistol som hobby innan kriget. Enligt hennes kommendant så var han den ende som dödat fler fientliga krypskyttar än ”Pilen”. Han hade, ett halvår in i kriget, dödat 67 stycken.

”Pilen”: Det är inte lätt att trycka på avtryckaren, hade jag räknat alla jag dödat hade jag nog tappat förnuftet. Jag försöker rädda liv. Civila liv, oskyldiga liv. Liv överhuvudtaget.

Boro Kontic

– Jag minns att hon hette Slobodanka, men gick under namnet ”Pilen” för att skydda sin familj. Hela denna historian var en krigsromantisk ögonblickshistoria. Vi, bosniska journalister, rapporterade om människor som var på flykt, massgravar och etnisk rensning. Utländsk media var intresserade av specifika historier. Som denna. En serbisk tjej som sköt mot serber, som dessutom inte var tränad militär utan bara en duktig skytt, säger Boro Kontic.

Han använder sig av hela sin kropp när han gestikulerar. Ögonen rör sig snabbt fram och tillbaka medan han minns. Han har inte ens bjudit på kaffe.

– Glöm den historian. Jag kan inte hjälpa dig mycket. Jag varken är eller var intresserad av den världen. När Stephen Schwartz frågade mig om jag kunde hitta henne tog jag reda på vem hon var via mina kontakter hos polisen. Hon var med i deras specialstyrka, Specijalci. När en kanadensisk journalist var här för ett par år sedan för att göra en uppföljning, sa samma kontakter att jag skulle glömma henne. Den historian finns inte längre. Varför vet jag inte.

Grbavica, är namnet på en uppmärksammad film, men även namnet på en stadsdel i Sarajevo som utvecklades som ett miljonprogram. Under belägringen var området, som ligger på en höjd, ockuperat av bosnienserbiska styrkor, vars krypskyttar hade fri sikt från de höga husen ner på staden.

Idag har den före detta generalen Jovan Divjak sitt kontor där. Han driver en organisation som delar ut utbildningsstipendier till bland annat barn som förlorat föräldrar i kriget.
– Trots att jag var ute på fronterna och besökta soldaterna så vet jag inte vem hon är. Det var kommendantens uppgift att placera ut sina soldater, säger Jovan Divjak.

Jag visar bilden på henne, där hon sitter och laddar om sitt vapen, och berättar att frågan över vad som hände med henne har följt mig sen barndomen. Jag är fascinerad av hennes öde helt enkelt.

– Söt tjej. Men nej, jag känner inte igen henne.

”Pilen”/Slobodanka: Du avfyrar ett skott och sticker. De besvarar varje skott med granatkastare eller pansarvagn.

Vi sätter oss i en taxi ner till stan. Jag var tvungen att påminna Jovan Divjak att han lovat mig en stadsvandring, han går med på en middag.
– Det här är en ung grabb från Sverige, men han är ”vår” egentligen. Han är här i journalistiskt syfte. Han letar efter en krypskytt från kriget, säger Jovan Divjak till taxichauffören.

– Det var synd att vi inte hade flygplan som kunde ta ut de jävlarna. Det var riktigt hemskt, med mina egna ögon såg jag en kille, max 16 år, bli skjuten. Han var påväg in i spårvagnen. Boom. Rakt i pannan. Död. Det var ett hemskt krig i vårt kära Sarajevo, berättar taxichauffören.

Slobodanka: Det sägs att den största kärlek som finns är Sarajevobornas kärlek till staden. Jag kunde inte bara se på när den föll och människorna som följde med. Jag bestämde mig för att strida. Verkligen strida.“

– Det är bara en sån stad man älskar. Den har det här inom sig. Det är så jag uppfattar denna staden, folket över nationaliteten. Jag rör mig här och kör många, turister, folk som sköt på staden. De vill ju såklart inte säga att de gjorde det, men man känner det, berättar taxichauffören och vägrar ta emot betalning för resan.

Restaurangen som Jovan Divjak väljer är belägen på en innergård intill den hårt trafikerade huvudgatan, Marsala Tita. Han föreslår att vi ska dela på en zubatac, en färsk och dyr fisk. Jag berättar för honom att jag inte kommer ha råd med flyget hem, så vi enas om vars en portion grillad bläckfisk. Huset bjuder på vinet. Bostadshusen på innergården runt om har skotthål i fasaden.
– Det var många fler människor som dog i staden här än ute på fronterna, det var polisens uppgift att skydda staden internt. Tjejen du letar efter, om hon tillföll polisens specialstyrka, Specijalci, så borde Jusuf Pusina veta något. Han var chef över för polisen då.

I slutet av 2016 väckte Sarajevos domstol åtal mot Jusuf Pusina. Han misstänks att med uppsåt dolt sin kännedom om morden på åtta bosnienserbiska soldater som tillfångatogs när deras bil fått punktering. Enligt åklagare så sköts dem mittemot polishuset. Kropparna har aldrig hittats.
– Men han är fri än så länge. Du borde även prata med Nedzad Fazlija. Han var krypskytt under kriget, han är även tränare i den skytteklubb där…vad hette hon igen…”Pilen” tränade innan kriget, säger Jovan Divjak.

1984 säkrade Gunde Svan det svenska guldet i stafett i Sarajevo. Staden var värd för vinter-OS. I Zetrahallen spelades det hockey. Trots att arenan nästan förföll under kriget, och byggdes upp efter, så ser det inte ut som en dag har gått sen 1984. Slitna och inrökta väggar, gammal jugoslavisk rock på radion och nostalgisk interiör. I källaren tränar SSK (Sarajevos skytteklubb). Nedzad Fazlija, femfaldig OS-deltagare, är klubbens huvudtränare. 
– Det var dig Jovan Divjak ringde om va? Han sa att du letar efter någon. Det är ett väldigt känsligt och nerhaussat ämne. Hade det inte varit för att hon var en så duktig skytt hade jag nog inte kommit ihåg henne. Hon var en vanlig tjej. Hon sköt med pistol faktiskt. Hon hette Slobodanka Sakotic.

När hans elever börjar slänga nyfikna ögonkast på oss flyttar vi oss längre in i lokalen.
– Jag har ingen aning om vad hon gör. Men jag såg henne på stan för några år sen. Hon visade inga tecken på att vilja hälsa, jag är inte ens säker på att hon kände igen mig, säger Nedzad Fazlija.

– Men jag kan tippa att hon inte vill påminnas om det. Än mindre erkänna att hon var krypskytt, de var smutsiga även från vår sida, du skulle kunna prata med en krypskytt utan att veta om det, säger Nedzad Fazlija.

Jovan Divjak sa att du var krypskytt.

– Jag? Jag var aldrig krypskytt. Jag var här under kriget, men inte som krypskytt. Jag gillar inte att dra sambandet mellan skytteklubben och krypskyttar, det har varit historier om att klubben tränade krypskyttar för kriget.

SMS: “Hej kan du komma till OHR, så tidigt som möjligt idag?”

Darja Lebar blev skjuten av en krypskytt i i ansiktet när hon var i tjänst som journalist. Idag sitter vi på takterassens café. Vårt samtal avbryts emellanåt när vi måste plocka upp både servetter och parasoll som flyger iväg på grund av blåsten.

– Under kriget jobbade jag för den slovenska tidningen Mladost. För mig var det ett självklart val att vara här under kriget — mitt land, Jugoslavien, höll på att falla samman, säger hon.

Hon var redan en rutinerad krigsreporter som jobbat på många olika håll i Bosnien. I Sarajevo hade hon varit flera gånger, men en gång tog rundan slut redan efter fyra dagar.




– Dagen var som vilken dag som helst. Som idag med fint väder och inga granatattacker. När vi gjorde en U-sväng blev jag fullt synlig direkt mot fronten vid Grbavica. Sen hände det bara på ett par sekunder. Kulan krossade fönstret och gick in ett par millimeter under ögat och fastnade i halsen.

På sjukhuset visade sig krigens symptom.

Avsaknaden av medicin var påtaglig. Läkarna var glada över att Darja Lebar var medvetslös. Under operationen dog strömmen. En av generalerna som var på sjukhuset fick tömma sin bil på bensin för att få igång reservgeneratorn.

SARTR (Sarajevos krigsteater) bildades under kriget. SARTR benämns ofta som Sarajevos själsliga vapen mot krigets surrealism. Det är 25 års-jubileum och det ska visas en minnesfilm där flera skådespelare och högt uppsatt folk i stan uttalar sig — däribland Jovan Divjak.

– Polischefen Jusuf Pusina, som hade nära kontakt med Specijalciär här. Jag berättade lite om dig och dina sök efter den där tjejen. Han påstod att han inte visste något. Jag ska visa honom efter filmen så får du se om han vill säga något, säger Jovan Divjak.

Filmen rullar på. Jag har svårt att förstå de interna skämten och än mindre de efterföljande skratt som tycks tjäna som internt smicker. När Jovan Divjak kommer upp i filmen utbryter rop och applåder i den trånga lokalen med cirka 100 besökare.

Efter ett tag kommer annan man upp på duken. Jag blir förvånad när jag ser hans namn.

Jusuf Pusina

Efter filmen serveras det plockmat. Detta är något Sarajevoborna kallar för modern mat — falafel, hummus och vegetariskt. Kontrast till de köttbaserade rätter som är så vanliga. Men ingen Jusuf Pusina. Han hade redan gått.

Mediacentars lokal blir allt tommare, flytten närmar sig. Boro Kontic höjer på ögonbrynen när jag berättar om de senaste dagarnas anekdoter och möten.

– Jusuf Pusina alltså. Oavsett vad, tror jag tror inte han vill säga något om Slobodanka. Dels för att det är såna saker man inte pratar om ur hans position som chef och dels för att han inte var ute på linjen med henne och höll henne i handen direkt, säger Boro Kontic.

Med hjälp av hennes riktiga namn så har jag hittat ytterligare två artiklar om henne. Den ena från en serbisk tidning (från 2016) där en advokat hävdar att hon var med i en terroristgrupp och jobbade åt OHR under dolt namn (samma organisation som Darja Lebar jobbar åt). Den andra artikeln är från en bosnisk tidning (från 2010), där föräldrarna utalar sig om att hon flyttat från Sarajevo för länge sen, för att slippa allt som har med kriget att göra. Att kriget är nära inpå, mycket hemlighålls, att medias politiska agenda fortfarande är starkt lysande och att offentlighetsprincipen inte finns här gör det svårt att bekräfta uppgifterna.

Det saknas även ett ordentligt telefonregister likt Ratsit eller Hitta.se

– Ska jag hitta hennes föräldrar? Vet du hur många med det efternamnet finns här i Bosnien?, säger Boro Kontic.

– Hon är en av de få krypskyttar som allmänheten känner till. Hon kommer aldrig vilja gå ut i media, om du hittar hennes så att säga. Varför skulle hon göra det om ingen annan krypskytt har gjort det? Vilken idiot som helst kan anklaga henne och säga att hon skjutit barn, säger Boro Kontic.

Den sista av de få gånger Slobodanka Sakotic uttalat sig i media var i början av 1993 — bara ett halvår efter att Boro Kontic intervjuade henne. Då hade hon blivit skadeskjuten i ryggen. För the Seattle Times säger hon att hennes samvete är rent. Hon har aldrig skjutit en civil.

När hon intervjuades av Boro Kontic var hon enbart 21 år och längtade efter fred. Men intervjun med the Seattle Times avslutas med: “If I can’t work, I’ll just have to visit the troops, front after front, like a president.”

Hon berättar även att hon är den tredje mest eftersökta “krigsbrottslingen” av serberna, för att hon skjuter mot sin egna etinicitet till stadens favör. Och att hon varit en så besvärlig krypskytt för fienderna att den som precis missade med att döda henne missade chansen att bli rik, då det var mycket pengar på hennes huvud.

–Vi lever i ett kontaminerat land som aldrig kommer att återhämta sig helt och hållet. Krig kanske slutar rent fysiskt men själva symptomen kommer alltid finnas här, säger Boro Kontic och räcker över mig ett ihopvikt papper med två namn som skulle kunna vara hennes föräldrar.

Det gick inte att komma i kontakt med personerna på pappret.