Sjuksköterskan Linn fick njure av sin mamma

Sjuksköterskan Linn Fick Njure Av Sin Mamma

I slutet av sjuksköterskestudierna blev Linn Fägersten akut dödssjuk. Hon behövde en ny njure för att få livet tillbaka. Hon fick sin mammas. I dag är Linn en sjuksköterska med större patientförståelse än innan sin egen tuffa kamp.

– Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det här får inte bli ett snyftreportage. Jag vill belysa njursjuka och transplantation.

Det är nästan det första sjuksköterskan Linn Fägersten säger när vi möter henne på Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ). Hon är klädd i sina privata kläder, trendiga glasögon och öppen långrock. Våren har kommit till Örebro och att den glada och sprudlande 25-åringen som möter oss var dödssjuk för ett och ett halvt år sedan är omöjligt att greppa.

Vi tar hissen ner till källaren där omklädningsrummen ligger. Linn ska snart börja sitt pass och börjar byta om.

Sjuksköterskan linn fick njure av sin mamma
Linn Fägersten visar sitt ärr efter njurtransplantationen. ”Jag kommer på mig själv med att lägga handen på det ibland, det gör mig varm.” Foto: Kicki Nilsson

– Många kände inte ens igen mig när jag var som mest svullen. Jag gick upp 20 kilo på två månader. Du ser spåren här på min kropp, säger Linn.

Hon visar upp hudens bristningar och förklarar att det är på grund av cytostatikabehandlingarna hon ser ut som hon gör.

– Jag ser ju att folk tittar, men de tror att det inte märks. Jag har hört kommentarer som ”hur många barn har du fått?” och ”har du brunnit?”. Sjukvårdspersonal kan vara så där, rätt på bara. Jag kämpar med att känna mig helt bekväm.

Kämpade för examen

Arbetskläderna är på, håret uppsatt. Samma smittande skratt och rättframhet, men nu i yrkesrollen. Vi tar hissen till våning nio och kirurgavdelningen. Här har Linn arbetat sedan sin examen i juni 2017. En examen hon kämpade fram helt på egen hand trots tuffa behandlingar under studietiden. Allt började våren 2016 när Linn var så svullen om sina fötter att hon inte fick ner dem i skorna. Första tanken var graviditet.

– Men det var jag inte så jag tog mig till vårdcentralen för prover. Jag tänkte hela tiden att det inte var något, men det var det ju.

Linn blev remitterad till akuten samma dag och fick beskedet direkt: akut njursvikt.

­– Jag trodde fortfarande att det bara skulle vara temporärt eftersom jag bara var svullen om fötterna. Det kändes som något enkelt att behandla.

En vecka senare gjordes njurbiopsi som visade på diagnosen Glomerulonefrit IgA nefrit och Linn lades in på USÖ och fick akut cytostatikabehandling. Fortfarande gick tankarna att det inte var någon fara och att det skulle gå att åtgärda.

– Det var väl någon form av försvarsmekanism som satte in och jag hade ju så väldigt lite symtom. Den här diagnosen har ett långsamt förlopp och upptäcks oftast vid rutinkontroll. Du är ofta besvärsfri. Det är en tyst sjukdom.

Cytostatika hjälpte inte

Den andra cytostatikabehandlingen som sattes in mellan juli och oktober 2016 hjälpte inte alls.

– Då kände jag faktiskt bara hjälplöshet.

Studierna fortsatte med termin fem och Linn hade praktik samtidigt som hon genomgick sin tredje cytostatikabehandling. Det var då all vätska samlades i kroppen som hon inte blev av med. Under julen var Linn magsjuk och det tog den sista kraften ur henne. När hallucinerandet var ett faktum blev det ambulans till USÖ. Från denna tid minns inte Linn så mycket eftersom hon var uremisk, urinförgiftad, och inte visste vad som var verklighet och inbillning.

– Jag tyckte ändå att jag hade koll, jag sa hela tiden att det här går bra. Alla andra undrade hur jag orkade, men då hade jag bara en termin kvar och jag ville inte ge upp.

Ambulansfärden utmynnade i hemodialys tre gånger i veckan. Samtidigt skrev Linn sin c-uppsats.

– Jag hade så mycket gifter i kroppen. Mitt kreatininvärde låg på 900. Jag bollade min c-uppsats med sjuksköterskorna som skötte min dialys. Jag skrev om hur arbetsmiljön påverkar sjuksköterskan och hennes arbetsutförande. Jag minns att jag frågade dem om mina resultat stämde med verkligheten. Jag hann ändå med 120 timmar dialys under de tio veckor jag skrev uppsatsen.

Dialyskatetern stack upp

I maj 2017 fick Linn peritonealdialys. Samtidigt hade hon sin slutpraktik på urologen och där fick hon ett särskilt rum för att kunna sköta sin dialys. Linn gick på anställningsintervjuer iklädd polo eftersom hennes CDK stack upp.

Trots att Linn sista studieåret missade många obligatoriska moment på grund av sjukhusvistelse, lyckades hon ta sin examen i juni. Strax därefter fick hon jobb på kirurgen. Det var nu hon var tvungen att berätta om läget för sina chefer.

– Jag minns att jag ringde min dåvarande chef och sa att jag skulle behöva dialys på jobbet. Det blev alldeles tyst i luren. Sen sa hon: ”Det är okej Linn. Jag har alltid velat ha dig.”

Linn som inte trodde att någon skulle vilja ha en nyutexaminerad sjuk sjuksköterska minns att då kom tårarna.

– Jag trodde att ingen skulle våga satsa på mig.

Fick särskilt dialysrum

Hon började arbeta 80 procent och en gång per arbetspass lämnade hon för dialys. Tack vare enorm stöttning från chefer och arbetskamrater flöt allt på bra och det var aldrig något snack från de andra. Ett särskilt rum inreddes även här.

– Jag hatar det här rummet i dag, säger Linn.

Vi står och samtalar just där allt skedde 2017 och Linns chef Marie Nordén har anslutit.

– Linn skötte allt själv. Vi såg bara till att det fanns ett rum. För oss var det så självklart. Vi såg att Linn verkligen ville detta och vi gjorde så gott vi kunde, säger Marie som hela tiden var optimistisk även om hon såg att Linn var sjukare än hon själv ville erkänna.

– Det Linn har gjort är en bedrift, oavsett vad hon själv säger. Det är hon som har kämpat och gjort jobbet.

När Maries ord landar i Linn är det tydligt att hon blir berörd.

– Det är klart att jag kan bli ledsen när jag tänker på vad jag har gått igenom, hur dåligt jag mådde. Känslorna har börjat komma nu, det kommer ifatt.

Blev sämre

Dagen efter besöket på arbetsplatsen träffar vi Linn i hemmet tillsammans med hennes mamma, Ulla Fägersten. Mor och dotter har alltid stått varandra väldigt nära, så när Linn insjuknade var det självklart för Ulla att testa sig som potentiell organdonator.

– Jag hade två njurar och Linn hade inte hunnit med lika mycket som jag. Jag sa direkt att det här gör jag, säger Ulla.

Tiden Linn var allvarligt sjuk frestade på även hos Ulla.

– Men vad skulle jag göra? Om inte hon bryter ihop tänkte inte jag göra det. Men jag grät floder när ingen såg.

Linns arbete flöt på bra fram till oktober 2017, då gick det inte längre eftersom hon hade börjat hallucinera på jobbet. Linn var åter igen uremisk och blev sjukskriven. Erbjudande om operation hade kommit redan våren 2017, men Linn sa nej på grund av sin examen i juni.

– Jag visste att om jag skulle ha avbrutit studierna då, så hade jag inte tagit upp dem igen.

I november var det dags för njurtransplantation.  

– Det var jobbigt att säga hej då till varandra innan operation. Vad som helst kan ju hända. Jag kände att bara de hinner ta njuren om det värsta sker, säger Ulla.

Allt gick dock bra och mamma Ullas röst var det första Linn hörde när hon vaknade.

– Jag hörde henne direkt, hon var hungrig. Precis som vanligt. Då blev jag lugn, säger Linn.

Sedan väntade två veckors eftervård i Uppsala för Linn som hade stenkoll på allt.

– Jag styrde personalen. Räknade mina vätske- och urinlistor och kalorier. Jag ville ha koll.

Mor och dotter hade pratat om organdonation redan innan Linn blev sjuk. Nu hade Linn tur att Ullas njure passade perfekt, men så enkelt är det inte för alla.

– Vad bra det vore om fler kunde tänka sig att donera en njure. Även till okända. Jag har gett Linn livet två gånger och jag skulle göra det igen om jag kunde, säger Ulla.

Även om det psykiska kommit ikapp Linn, med tankar om vad hon faktiskt har gått igenom, bär hon sin mammas njure med enorm stolthet.

– Jag tycker faktiskt att jag har fått karaktärsdrag av mamma som jag inte hade innan. Som till exempel att jag dricker kaffe nu, det gjorde jag förut. Det känns fint att få bära mammas njure.

Linn har däremot fått veta att sjukdomen kommit tillbaka. Nu i den nya njuren. Det beskedet tog hårt på henne.

– Det har jag haft dåligt samvete för, att det skulle vara mitt fel på något vis. Att jag skulle ha gjort något annorlunda, trots att jag vet att jag inte har misskött mig. Men jag mår bra i dag även om mina värden är förhöjda. Det handlar mer om att det är psykiskt påfrestande att inte veta vad som kommer att hända.

Trots en hel del restriktioner som att till exempel dricka två till tre liter vatten per dag och se till att inte bli magsjuk kan Linn ändå leva ganska normalt och arbetet på kirurgen går i dag bra. Linn är som vilken anställd som helst.

– Jag tar däremot prover regelbundet när värdena är dåliga och jag känner att sjukvården har koll på mig. Och jag har superkoll på mig själv. I dagsläget får jag ingen speciell behandling, mer än järntillskott vid behov.

Kan identifiera sig

I dag är Linn sjuksköterska med egna patienterfarenheter. Att ha varit den som legat i sjukhussängen har gjort att hon lättare kan identifiera sig med patienterna, särskilt de yngre.

– Jag har stor förståelse för vad de faktiskt går igenom. I början var det tufft att hålla distansen, men det har blivit lättare. Att ha patienterfarenhet kan vara både en för- och nackdel. Men jag känner mig tryggare i min roll nu.

Om framtiden försöker Linn att inte tänka allt för mycket, det blir för jobbigt.

– Jag har en hel del ångest och har därför tänkt ut hela min vårdkedja om jag skulle bli sjuk igen. Jag tror inte att jag klarar att gå igenom mer dialys. Men det är tankar jag skjuter bort. Jag försöker verkligen att vara i nuet i stället.

Faktaruta om glomerulonefrit

  • Glomerulonefrit är orsaken till cirka 25 procent av fallen av kronisk njursvikt i Sverige.
  • Orsaken till glomerulonefrit är inte helt känd. Man vet att en aktivering av immunsystemet leder till att den egna njurvävnaden drabbas av inflammation.
  • Glomerulonefrit ger sällan symtom från njurarna – trots att de är drabbade av inflammation. Orsaken är att det i de flesta fallen rör sig om en stillsam och kronisk inflammation. Vid den typ av glomerulonefrit som kallas IgA-nefrit förekommer blod i urinen som patienten kan lägga märke till. Andra typer av glomerulonefrit kan leda till kraftigt läckage av protein (äggvita) i urinen vilket i sin tur kan ge upphov till svullnad av till exempel benen.

Källa: njurforbundet.se