Sköna gröna Costa Rica

Sköna Gröna Costa Rica

Costa Rica satsar hårt på ekoturism, rankas som ett av världens mest etiska länder att resa till och tänker bli klimatneutralt redan 2021. Miljöambitionerna märks när vi reser runt i landet. Men inte överallt.

Vi har inte åkt många mil med buss i Costa Rica förrän vi ser en skillnad mot grannlandet Panama. Bergen är klädda med skog, träden är inte avverkade. Och inte bara det‚ vägrenen är fri från plastpåsar, flaskor och annat skräp.

Att det är så grönt och rent är ingen tillfällighet. Costa Rica har en stor biologisk mångfald och har bestämt sig för att behålla den. Cirka 27 procent av landytan är skyddad på ett eller annat sätt, mer än något annat land i hela världen. Så skogen står kvar på bergssluttningarna.

Men även i Costa Rica har regnskogen offrats på sina ställen. På andra sidan vägen passerar vi kilometer efter kilometer av oljepalmer i snörräta rader.

Hängbro i Monteverdes molnregnskog.
Molnregnskogen i Monteverde är Costa Ricas äldsta privata naturreservat. Det bildades 1972. Foto: ELISABET AXÅS

Koldioxidneutralt 2021

Redan 2007 meddelade Costa Ricas regering att man tänker bli världens första koldioxidneutrala land år 2021. Landet är på god väg, 2018 var det fjärde året i rad som 98 procent av energin kom från förnybara källor, framför allt vattenkraft. 2021 ska också engångsartiklar av plast vara ett minne blott och man har lanserat en plan för att elektrifiera trafiken i landet. Gamla bussar och taxibilar ska successivt ersättas med eldrivna fordon.

250 hållbara hotell

Costa Rica var även ett av de första länderna i världen att satsa på ekoturism. Redan 1997 började landets turistinstitut hållbarhetscertifiera hotell. I dag är cirka 250 hotell och andra turistboenden certifierade liksom en mängd aktiviteter, krogar och transporter.

Besökare fotograferar i Cahuitas nataionalpark.
I Cahuitas nationalpark kan man bland annat se sengångare, tvättbjörnar och kajmaner. Foto: ELISABET AXÅS

Enligt costaricanska turisminstitutet deltar nästan hälften av alla turister i landet i någon form av ekoturism, som att vandra i regnskogen, rida eller fågelskåda.

Costa Ricas läge mittemellan Nord- och Sydamerika ger verkligen landet bästa möjliga förutsättningar för ekoturism. Här finns närmare 900 fågelarter, nästan 250 däggdjursarter och mer än 1 200 olika arter av orkidéer. Totalt är en halv miljon arter representerade i landets tolv klimatzoner.

Stränder och natur i Uvita

I ett land där en dryg fjärdedel av markytan består av nationalparker eller naturreservat är det inte ovanligt att en nationalpark ligger precis intill en badort. Just så är det på vårt första stopp längs Costa Ricas Stillahavskust. Punta Uvita är en triangelformad udde med en liten ö längst ut. Vid ebb uppstår ett näs ut till ön och halvön får formen av en valstjärt, vilket gett nationalparken sitt namn Parque Marino Ballena (Marina valparken). Udden är glest bebyggd med mindre hotell och hostales, campingplats och mestadels enkla restauranger mellan palmerna. Inga höghus eller stora hotell.

Badare och surfare på väg upp ur vattnet i solnedgången i Uvita.
På väg hem efter dagens sista vågor i Uvita. Foto: ELISABET AXÅS

Stränderna och vattnet runt Uvita har blivit nationalpark främst för att skydda stora korallrev och det marina livet, bland annat knölvalar och delfiner. Här kan man bada, surfa eller vandra längs den oexploaterade stranden ut på ”valstjärten”.

Sengångarna fast i träden

När vi promenerar till vårt hostal möter vi en kille med rastaflätor som presenterar sig som Marlon. Han arbetar som naturguide här i Uvita. Marlon pekar upp mot en rad träd längs vägen.

– Ser ni sengångaren? Den bor däruppe i träden.

Marlon berättar att ett par sengångare lever i just de här träden sedan flera år tillbaka. De kan inte förflytta sig många meter på marken och det är för långt för dem att ta sig till skogen som ligger en bit bort, så de är sorgligt fast här i trädraden.

En sengångare i ett träd i Uvita.
En av Uvitas sengångare visar upp sig. Foto: ELISABET AXÅS

Nästa gång vi passerar träden ser vi dem igen. En minibuss stannar och en tjej frågar vad vi tittar på. Hela sällskapet väller ur bilen. De får se de håriga sävliga djuren i våra kikare och försäkrar att detta är höjdpunkten på hela deras resa.

Om sengångarna kan vara svåra att upptäcka utan hjälp är det desto lättare att se och höra arapapegojorna. Nästa dags lunch avbryts av skrik från de höga träden bredvid restaurangen. Fyra röda papegojor, stora som fasaner, flyger runt i trädkronorna, ivrigt kraxande. De mäktiga röda, blå och gula papegojorna äter mandlar och kastar ner resterna på marken.

Papegojorna kommer varje dag

Vår resa fortsätter förbi den sorgligt överexploaterade badorten Jacó till Tárcoles, en fiskeby dit få turister kommer.

En röd arapapegoja flyger från ett träd i Tárcoles.
Varje morgon flyger arorna från Carara nationalpark till Tárcoles. Foto: ELISABET AXÅS

Ingenstans är det så lätt att se röd ara som i denna by. Varje morgon flyger de hit från den närbelägna nationalparken Carara. De slår sig ner i de stora mandelträden utanför vårt hotell. På kvällen flyger de tillbaka igen.

Själva tar vi taxi till parken. Carara är en ganska okänd nationalpark, där bara en liten del är tillgänglig med ett par korta vandringsleder. En av dem är rullstolsvänlig och har syntolkning. Ett enkelt sätt för alla att komma in i djungeln!

Informationstavla och träpapegojor i Cararas nationalpark.
Synskadade upplever arorna i Cararas nationalpark genom att känna på träfåglar – och höra dem förstås. Foto: ELISABET AXÅS

När vi gått en liten bit längs den lättgångna leden ser vi två aror vid sitt bo i ett träd. Andra fåglar som motmot och manakin visar också upp sig och på håll hör vi tukaner. Vrålapor och kapuciner bråkar om vilka som ska få vara på en gren högt över våra huvuden.

En kapucinapa i ett träd i Cararas nationalpark.
En kapucinapa betraktar förbivandrande turister. Foto: ELISABET AXÅS

Krokodilerna vilar i vattnet

Innan vi åker tillbaka till hotellet ber vi vår taxichaufför Danilo att ta en sväng till krokodilbron. Bron är bästa stället att se de över fyra meter långa amerikanska krokodilerna som trivs i floden. Tio stycken ligger och dåsar i det bruna vattnet, ivrigt fotograferade av åskådarna på bron.

Río Tárcoles är en av Costa Ricas krokodilrikaste floder, ett faktum som har en trist förklaring: Floden är Centralamerikas mest förorenade. För även om Costa Rica är på god väg att bli koldioxidneutralt, och befolkningen låter bli att kasta skräp längs vägarna, klarar landet ännu inte av att rena avloppen från huvudstaden. Tárcolesfloden för med sig allehanda avfall från San José och dess närhet, inklusive de plastflaskor vi slapp se längs vägrenen.

Men ett reningsverk är under uppförande. År 2021 ska det ta hand om avloppet från över en miljon invånare i huvudstadsregionen om allt går enligt plan.

En krokodil vid Río Tárcoles.
Krokodilerna trivs i Río Tárcoles. Foto: ELISABET AXÅS

På vägen hem berättar Danilo livfullt om hur det kan gå om man inte är försiktig.

– En turist från Nicaragua fick för sig att han skulle bada i floden. Krokodilerna tog hand om honom. Lite senare flöt hans huvud upp på stranden!

Den skräpiga stranden i Tárcoles.
Det blir inget bad i Tárcoles. Foto: ELISABET AXÅS

På kvällen går vi ner på den skräpiga stranden nedanför hotellet. Det är en sorglig syn och en förklaring till att nästan alla turister åker förbi Tárcoles. Vi blir inte sugna på att bada.

Svalt och fuktigt i Monteverde

Vi fortsätter inåt landet på slingrande vägar 1 500 meter upp över havet. När vi kommit fram till byn Santa Elena har temperaturen sjunkit rejält och tjocktröjan åker på. Nästa morgon tar vi första bussen till naturreservatet Monteverde Bosque Nuboso. Det gäller att vara tidig, för så många vill se molnregnskogen att antalet tillåtna besökare är begränsat. Bara 200 besökare får vara inne i reservatet samtidigt.

Vandrare i Monteverdes molnregnskog.
I Monteverdes molnregnskog är det alltid fuktigt. Foto: ELISABET AXÅS

Dimman ligger som en fuktig filt i luften. Så småningom klarnar det upp, men temperaturen är aldrig i närheten av någon tropisk hetta. Vi vandrar till en utsiktsplats där man ska kunna se både Karibiska och Stilla havet om sikten är klar. Men det kallas molnregnskog av ett skäl, moln och regn hindrar sikten.

Här finns över 400 fågelarter varav praktquetzalen och parasollfågeln hör till de mest spektakulära. Men de är inte lätta att se och våra bästa fågelobsar blir de många kolibrierna som trängs runt fågelmatarna vid Café Colibri strax utanför parkentrén.

En turist fotograferar kolibrier vid matare utanför Café Colibri.
Kolibrierna är lättast att se vid Café Colibris fågelmatare. Foto: ELISABET AXÅS

Inte lika trångt i Santa Elena

Nästa dag tar vi en annan buss till Santa Elenas naturreservat. Många naturälskare föredrar detta framför Monteverde eftersom det är stillsammare med mycket färre besökare. Regnskogen är lika rik och orörd och chansen att se fåglar är lika stor. Och minsann om vi inte får en quetzal i kikaren till sist!

När vi vandrar tillbaka till byn hör vi ett oljud från skogen. Skogsmaskiner? Ziplines? Nej, det är 15–20 vrålapor som för oväsen bland trädtopparna. De svingar sig fram i sakta mak.

Sorundabarn skapade Barnens regnskog

Mycket skog i Costa Rica har räddats av organisationer och privatpersoner som köper upp mark och låter den stå orörd i privata naturreservat. Störst i hela landet är Bosque Eterno de los Niños (Barnens eviga regnskog) som skolbarn från Sorunda i Sverige var med om att grunda på 1980-talet.

Vi besöker den del som är enklast att besöka, Bajo del Tigre, som bara är en liten enklav strax utanför det stora reservatet. Bajo del Tigre är inte en orörd regnskog, men meningen är att den ska få växa upp och återskapas. Vi får låna den fina barnanpassade informationsfoldern (på svenska!) på vår promenad genom parken.

En fågel sitter på en skylt i Barnens eviga regnskog.
En motmot visar vägen in i Barnens eviga regnskog, Costa Ricas största privata naturreservat. Foto: ELISABET AXÅS

Den som vill ha en mer genuin regnskogsupplevelse kan vandra till och övernatta på San Gerardo Station, djupt inne i Barnens regnskog, bortom Santa Elena-reservatet.

Costa Ricas värsta bilkö

Våra resor med buss i Costa Rica har varit i stort sett problemfria så vi är vid gott mod när vi fortsätter till den karibiska kusten. Vi vet ännu inget om vägen från San José till Limón…

Det börjar bra, men ju närmare Limón vi kommer desto tätare blir trafiken, lastbilar med loggor från Del Monte och Chiquita.

Småodlingarna och skogen längs vägen byts ut mot ett hav av bananträd. Och långtradarna blir bara fler tills vi står så gott som stilla. Den sista milen före Limón ser vi inget annat än lastbilar och containerdepåer.

Limón är Costa Ricas största hamn. Och nästan allt som anländer hit ska vidare till San José på den här smala vägen. Vi är glada att vi kommer fram i tid till näst sista bussen mot Cahuita.

Innan det blir mörkt ser vi äntligen havet. Ett kryssningsfartyg ligger på redden. Vi anar stränder. När vi kommer fram efter mer än tolv timmar på olika bussar är det mörkt, men det är inte för sent att få en öl på Coco’s Bar.

Huvudgatan i Cahuita på kvällen.
Coco’s Bar är Cahuitas nöjescentrum. Foto: ELISABET AXÅS

Öl på hästryggen

I den lilla staden Cahuita, med bara tio kvarter och små färgglada hus, känns det som om ingenting har hänt på åratal. Men det är fel. Vi möter en gammal rastafariman som minns:

– För femton år sedan var huvudgatan inte asfalterad. Hästarna stod där Coco’s Bar har sina bord nu. Cowboyerna satt på hästryggarna och drack öl. Det fanns bara fem bilar och alla var taxibilar.

I dag har Cahuita både bilar och asfalterade gator, vi ser inga cowboys men desto fler lokalbor med rastaflätor och cyklar. Tempot verkar vara detsamma som förr.

Cahuitas huvudgata.
Stilla liv i Cahuita. Foto: ELISABET AXÅS

Den karibiska kulturen kom med de tusentals jamaicaner som skeppades hit för att arbeta på bananplantagerna som anlades på 1870-talet. Stora djungelområden förvandlades till de bananodlingar som vi reste förbi på väg hit.

Export av bananer, ananas och kaffe var länge de viktigaste inkomstkällorna för Costa Rica. Fortfarande arbetar många inom jordbruket, men numera har landet större inkomster från elektronikexport och turism.

Turister solar på stranden Punta Uva Arrecife.
Tre miljoner turister kom till Costa Rica 2018. Några av dem besökte Punta Uva Arrecife en kort bussresa från Cahuita. Foto: ELISABET AXÅS

År 2018 kom för första gången mer än tre miljoner resenärer hit. Cirka hälften anlände från USA eller Kanada. Costa Rica ligger på den amerikanska organisationen Ethical Travelers lista över världens tio mest etiska länder att resa till. Det motiveras av satsningen på grön energi, men också bland annat av kamp mot korruption och fattigdom och planer på nya marinreservat. I rapporten 2019 uppmärksammar Ethical Traveler till och med att handikappramper ska byggas här i Cahuitas nationalpark!

Bästa stranden ligger i nationalparken

Varje dag i Cahuita tar vi en promenad in i nationalparken som gränsar till byn. Vid entrén startar en nio kilometer lång led genom regnskogen. Här är det lätt att se massor av fåglar, apor och tvättbjörnar. Flera grupper går med guider på stigen. När de tittar upp i trädtopparna gör vi det också, och där ligger två sengångare. De ser ut som raggiga pälsmössor på varsin gren.

En fregattfågel betraktar en dykbåt i Cahuita.
Den största delen av Cahuitas nationalpark ligger i havet. Man kan ta en dykbåt för att dyka eller snorkla på korallreven. Foto: ELISABET AXÅS

När vi stannar vid Playa Blanca för att bada får vi se upp för tjuvaktiga tvättbjörnar som vet hur man vittjar en matsäck. Ute i vattnet ser vi dykbåtar på väg från revet som också omfattas av nationalparken.

De flesta besökare går inte längre än hit, men det är värt att vandra hela leden. På andra sidan udden ligger fler stränder och i vattnet vid träbron vid slutet av spåret simmar kajmaner. Stigen slutar vid entrén Puerto Vargas. Därifrån tar vi bussen tillbaka till Cahuita.

Strand i Cahuitas nationalpark.
I Cahuitas nationalpark kan man få en strand för sig själv. Foto: ELISABET AXÅS

Dagen avslutas vid en av Cahuitas få gatukorsningar. I kväll väljer vi inte Coco’s utan Ricky’s Bar mittemot. De två barerna utgör tillsammans i stort sett hela Cahuitas nöjesliv. Båda serverar öl, rom och diverse rätter bestående till stor del av ”gallos pintos” (ris och bönor). Största skillnaden är att Ricky’s saknar liveband, men det gör inget, musiken hörs lika bra här. Liksom på alla ställen i Cahuita samsas turister och locals vid borden. Men det finns inte längre några cowboys som dricker öl på hästryggen.

Resfakta och länkar

Costa Rica
Costa Rica ligger i Centralamerika mittemellan Panama och Nicaragua. Landet är 51 100 kvadratkilometer stort (lite större än Danmark) och har cirka 4,9 miljoner invånare, varav två tredjedelar bor i Valle Central där också huvudstaden San José ligger.

Costa Rica är en demokratisk republik som avskaffade sin armé 1948 efter ett kortare inbördeskrig och sedan dess har haft fred.

Costa Rica sticker ut som fredligt, demokratiskt och stabilt i jämförelse med grannländernas ofta våldsamma 1900-talshistoria med krig och återkommande statskupper. Sedan den nuvarande konstitutionen antogs 1953 har samtliga presidentval ansetts vara i stort sett fria och rättvisa enligt internationella bedömare.

Landet hör till de mer välmående i Latinamerika men ändå beräknas cirka 20 procent av invånarna leva under fattigdomsgränsen.

Resa dit
Hur mycket Costa Rica än satsar på ekoturism kommer man inte ifrån klimatavtrycket som resan dit ger, särskilt om man som vi reser från Europa. Flyget orsakar cirka 3,17 ton koldioxid enligt Klimatsmartsemester.se. Flyg till San José kräver minst en mellanlandning och tar från cirka 15 timmar. KLM, Lufthansa och Swiss är tre bolag som har smidiga anslutningar.

Bo
Hitta Costa Ricas 250 ekocertifierade boenden här.

Resa runt
Det går bussar i stort sett överallt, men det kan bli många byten. Tidtabellerna på www.horariodebuses.com stämmer i allmänhet, men det går ofta fler bussar och resan kan ta längre tid än angivet. På www.centrocoasting.com finns praktiska tips om att resa med lokalbussar.

Nationalparker och naturreservat
Marino Ballena, Uvita
Carara
Monteverde
Santa Elena
Barnens eviga regnskog
Cahuita

Etiskt resande
Här finns Ethical Travelers lista på världens tio mest etiska resmål 2019.

Elisabet Axås

Elisabet Axås är frilansjournalist med resor som specialitet. Hon har varit reseredaktör på Expressen och arbetar numera för flera dagstidningar och magasin. 2017 gav hon ut guideboken ”Mitt Kroatien” på Karavan förlag.