Sorgen vi sällan pratar om

Sorgen Vi Sällan Pratar Om

Sorgen efter ett missfall är avgrundsdjup och tung. När journalisten Henrik Lenngren och hans sambo Jennie förlorade sin bebis insåg Henrik att det talas väldigt lite om mannens sörjande. Så han skrev ner sina känslor.

Foto: Unsplash

På skärmen framträder blott en suddig liten skugga. Skepnaden är jag, det är Jennie, och det är det som skulle bli till liv i april. Det som skulle bli oss. Läkaren är fåordig på andra sidan av gynekologstolen. Tystnaden talar sitt språk och känslan i maggropen detsamma.

Ord virvlar ut ur läkarens mun, jag vill inte höra men urskiljer ett missfall. Hon syftar på någonting annat, tänker jag, vill linda in mardrömmen med lena omformuleringar. Dödsfall. Jag faller genast djupt ner i mörkrets dal där jag brottas med saknaden efter det som fanns men inte finns.

Kvar på britsen ligger koagulerade klumpar av det som skulle bli vår bebis. Små fragment av livet. Jag kan inte förmå ögonen att rotera, fastnar kvar, det är som om jag måste få ta avsked.

Hur begraver man en koagulerad klump? Lämnar resterna i en papperskorg? Motbjudande. Ovärdigt. Verkligheten blir surrealistisk och världen snurrar.

I korridoren utanför undersökningsrummet skär ett nyfött barnskrik genom sjukhusets väggar. Ljudet av kontraster. Jag känner efter, räknar med att avundsjukan ska komma krypande men känner mest ingenting mer än genuin glädje att livet fått fortsätta i en sjukhussal bredvid.

Utåt sett verkar jag oberörd, är nästan skamsen för min introverta likgiltighet. Jag är som ett litet hus där lamporna i fönstren lyser ombonat och där vardagsrummet verkar prydligt, men där besiktningsmannen avslöjar ett fallfärdigt tak och en igentäppt avloppsstam. Innanför fasaden faller tårarna, där gör nuet uppror med det rationella.

Bilfärden hem tar aldrig slut. Jag reser bakåt i tiden, till juli och till Karlsborgs stubbstuga där vi nåddes av lyckobeskedet. Hela veckan hade varit en enda lång högtidlig väntan. Till bokad campingfrukost och med morgonnyheterna påslagna på tv:n studerade jag stickans ovala testfönster som om det vore ett underverk.

Ett streck. Två streck. Ett starkare och ett lite svagare. I rosa.

Förnuftet tog ton och basunerade ut att vi nog borde åka till apoteket och införskaffa ett nytt test. För säkerhets skull.

Men Jennie skrapade vetgirigt fingernageln mot förpackningens blåa textremsa och jag läste: 99 procents tillförlitlighet.

Hjärtklappningen rusade framåt, skingrade alla obetydliga orosmoln och släppte fram en tsunami av uppdämd längtan efter egna barn.

Nu skulle jag bli pappa. Med världens bästa tjej. I april. När vårens färger börjat blixtra i gult och rött, när Vasaloppssnön smält och när gräsklipparen skulle köras ut ur garaget igen.

Vi halvlåg i soffan och samtalade om framtidens förvandling, på vår bebbe, på hur man tar föräldraledigt som egenföretagare och på hur man tas emot som mamma som nybliven anställd.

Vi hamnade också i djupa diskussioner om namnval, om uppfostran, om kärlek, tillit och närvaro.

Nu är det dagen efter och ämnet är briserad mark. Jag sitter i vår ”pensionärskuvös” med infravärmen påslagen när Jennie knackar på och frågar om hon får göra mig sällskap. Hon har en bok i sin hand, en rykande kopp kaffe i den andra. En deckare av Mons Kallentoft och kapsel-latte fungerar som tillflyktsort för en stund. Jag studerar henne i smyg.

En Ziperall, en svensk onepiece, får mig att tänka på stickan. En rand. Två ränder. I rosa. Ibland bosätter sig bekymmersrynkan i hennes panna. Kanske på grund av romanens ruskigheter, kanske på grund av gårdagskvällens sorg. Jag frågar inte, vilar istället i tystnaden och samlar kraft.

I morse utrustade jag själv ansiktet med en darrande underläpp och två rödsprängda ögon. Nu är allt salt tappat, det är som om tårarna blivit utbrända och tagit ledigt en stund.

Elektrikern ringer på dörren och jag lägger ett emotionellt skärp över lidandet, klär mig återigen i fasadens glättiga kostym.

Det nyinstallerade utomhusreläet slutade att fungera igår kväll. När vi kom hem låg mörkret kompakt över gräsmatta och uppfart. Det kändes som ett tecken från ovan, men om det säger jag inget.

Inombords tar sorgen fotfäste, väller in som en dimma, där famlar jag efter tryggheten, men vid dörren är jag ingen, som igår var med foster och idag spenderat förmiddagen i fosterställning.

Elektrikern anar ingenting. Och varför skulle han? Som pappa kan man sörja ett missfall. Det läste jag på en av alla föräldrasajter. K-A-N?

Det är så enfaldigt formulerat att jag inte ens blir upprörd. Jag tvingas ställa in lunchmötet med en ny samarbetspartner, klarar inte av att se folk i ögonen idag, och faller ner i ett kokande badkar. Jag hinner bara avverka tio sidor av Svarta vykort innan tårarna återvänder.

Igår kväll …

Hennes panna var varm, ögonen stängda, munnen ett ängsligt streck. Först såg hon inte det jag såg. Den suddiga lilla skuggan på skärmen var jag, var hon, och det som skulle bli till liv i vår.

Vi fick inte som vi ville, som vi önskade.

När det Winnerbäckska vemodet väller ut i stereons högtalare spetsar jag öronen och får en av alla dagens klumpar i magen.

Han sjunger om elegin efter ett barn som inte kom. Vi ställer oss i kö. Och försöker igen.

Denna text har tidigare publicerats i Amelia, år 2011