Stina Wollter: Jag leker på liv och död

Stina Wollter: Jag Leker På Liv Och Död

Hon är konstnär, radioprofil, sångerska och författare, men brinner också för att alla människor ska få trivas i sina kroppar. På Instagram har hon gjort sig känd för att angripa samhällets osunda kroppsnorm, ofta med stort mod och humor.

– Jag använder lek och skatt för att förmedla mitt budskap, men egentligen är min kamp på dödligt allvar, säger bokaktuella Stina Wollter.

Iklädd en färgsprakande jumpsuite och med en stor weekendbag på axeln kommer hon inrusande till mötesplatsen på Södermalm några minuter före avtalad tid. Uppsalabon Stina Wollter är i Stockholm över dagen och har ett späckat schema. Efter plåtning och intervjun ska hon vidare till repetition med sitt band. Hennes debutalbum Garden songs, en countryinspirerad platta om livets med- och motgångar, har fått ett fantastiskt mottagande och hon, den nyblivna maken Micke tillika sambo sedan 24 år tillbaka, och deras musiker har flera inbokade spelningar den närmsta tiden.

Stina Wollter är precis som man tror att hon ska vara; varm, bullrig och full av skratt och energi. Hon är den sortens människa som kan fylla ett helt rum med sin blotta närvaro. Själv menar hon att den extroverta och expressiva personligheten tjänade som kamouflage under uppväxtens osäkerhet och att hon länge trodde att hon var förskonad från smärta tack vare den, men så var det inte. Tvärtom har hon i sitt liv tvingats gå igenom mer sorg och fler förluster än de flesta andra.

Förlorade sin storebror i cancer

1989 förlorade hon sin storebror i cancer och några år senare dog storasystern Ylva i sviterna av sin anorexi, bara dagar före sin 30-årsdag. Det är till stor del för hennes och sin bortgångna mamma skådespelerskan Annie Jenhoffs skull som Stina idag driver sin kroppsaktivistiska kamp.

– Mamma var också bärare av en slags anorexi. På hennes tid blev ju kvinnor bara bekräftade genom sitt utseende och sina kroppar. Den slanka flickan var idealet. Det är klart att det präglat dem men också oss som blivit uppfostrade av den generationen, säger Stina Wollter.

Systrarna växte upp hos mamma, utan lust och njutning kring matbordet. Viktigast var att maten var mager och fettsnål. Och än värre blev det efter att Ylva som 7-åring drabbades av diabetes.

Det är inte svårt att förstå kontrasten de upplevde när de på loven åkte till pappa Sven Wollter i Göteborg, där matglädjen tvärtom flödade med mustiga grytor som stod och bubblade på spisen intill brödkorgar fulla med baguetter och fat med feta, krämiga ostar på.

Under uppväxtåren kastades systrarna Wollter fram och tillbaka mellan ytterligheternas matkulturer och Ylva fick ätstörningar vid tolv års ålder medan Stina, som hon uttrycker det själv, blev en jävel på matlagning.

Långt senare är Stina Wollter fortfarande starkt påverkad av sin systers öde och hennes bortgång har fått henne att tänka mycket på hur hon själv vill leva sitt liv. Och hon vill göra skillnad. Bland annat genom att aktivt arbeta för att öka acceptansen för oss själva och våra olikheter.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Arbetet kan göras på olika sätt och Stina har hittat vägar både som prisbelönt bildkonstnär men även som pedagog, sångerska, illustratör, författare och radiopratare – men framförallt som den Instagramprofil hon nu är.

Att hon hittade den kanalen för sin kroppsaktivism var egentligen en slump. Kort tid efter att hon slutat som programledare på populära radioprogrammet Karlavagnen försökte hon hitta nya sätt att kommunicera med sina trogna lyssnare på och råkade då hamna här, men upptäckte snart att det var ett bra forum. Sex år senare har hennes uppmärksammade konto över 150 000 engagerade följare som följer hennes dagliga kamp att öka kroppsacceptansen, bryta normer, och normalisera olikheter.

– De flesta människor tycker inte att de själva är värdefulla och det vill jag ändra på. I en värld av hot och hat ska man åtminstone alltid vara sin egen bästa vän, säger hon.

Noga med vad hon förmedlar

Hon poängterar att man som influenser har ett enormt ansvar för det man lägger ut.

– Många använder sitt namn för reklamsamarbeten men jag tänker inte slarva bort min position eller trovärdighet genom att vara en annonspelare. Jag annonserar hellre överlevnad, säger hon bestämt.

Att hon är noga med vad hon förmedlar och går in för sitt uppdrag går inte att ta miste på. Det är med aldrig sinande ork, lekfullhet och mod hon lägger hon ut filmer och bilder på sig själv och sin kropp, skapar uttryck, bjuder in till kroppsbejakande hashtags som #stinawollterdansarförlivet och #allafårvarabeyonce och får människor att stanna upp och reflektera över sig själva och samhällets ideal.

Att hon lyckas beröra tror hon att hon har sitt konstnärskap och den mångåriga erfarenheten som pedagog att tacka för.

– Du måste lura hjärnan för att nå kärnan. Vi har så många lager av försvar mot förändring så man måste trolla lite för att komma in under dem, säger hon.

Även humor är en viktig ingrediens i Stina Wollters kamp, även om den i grunden är allvarlig och när jag frågar drar hon paralleller till clownen som också tar avstamp i mörkret.

– Även om jag försöker locka till skratt är min lek på liv och död, förklarar hon och visar som exempel en bild där hon stoppat in fullt med tomater i sina valkar på magen och undertecknat den med ”Man måste ha grönsaker i magen”.

– Som här, jag fångar folks uppmärksamhet med humor. De skrattar för att det faktiskt är väldigt roligt. Men egentligen är det något annat jag vill prata om, något mycket större, och det vet jag att de kommer att upptäcka tids nog.

”En daglig kamp att vara kroppsaktivist”

Jag har lagt fram papper och färgpennor på bordet och medan Stina koncentrerat börjar teckna på sitt självporträtt kommer vi in på hur hennes kamp påverkar henne själv, och hon erkänner att trots att hon brinner för kampen att alla människor ska vara tillfreds i sina kroppar och att hon aldrig någonsin tvivlat på sin strategi är det inte alltid så självklart och enkelt att blotta sig själv så som hon gör.

– Att vara kroppsaktivist är inget statiskt tillstånd, det är en daglig kamp. Varje dag blir jag nedmonterad av samhället och varje morgon måste jag montera upp min styrka igen. Men så tänker jag att om det är så tufft för mig med alla mina år av erfarenhet, strategier och terapi, vad måste det då inte vara för alla unga, sårbara människor? Och det är just det som får mig att kämpa vidare, säger hon allvarligt.

Att hon gör skillnad får hon bekräftelse på varje dag i form av mängder av mejl och meddelanden från sina följare. Så mycket att hon varit tvungen att stänga av vissa kommentarsfunktioner. Många skriver och tackar. Andra vänder sig till henne för hjälp, frågar hur de ska göra för att sluta hata sig själva eller hur de ska kunna få folk att sluta behandla dem föraktfullt?

Fast det tar enormt mycket tid vill hon verkligen svara på alla meddelanden hon får. 

– Det är väldigt svårt att avvisa människor som behöver en. Dessutom vet jag hur sårande det kan vara att anförtro sig någon och sedan inte få svar, säger hon men avslöjar också att hon på sista tiden varit tvungen att skicka standardsvar på vissa av de mejl som inte är högsta prioritet för att överhuvudtaget hinna och orka.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Hon ser allvarsam ut och sänker tonläget en aning när hon börjar berätta om alla livsöden hon får ta del av tack vare sitt konto.

En ung, nybliven mamma som skickar stolta bebisbilder på sin nyfödda till Stina, eftersom hennes egen mamma varken vill kännas vid henne eller sitt barnbarn. En tonårsflicka som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende efter en våldtäkt hon blivit utsatt för vid 13-årsålder.

– Hon skämdes så mycket att hon inte vågade berätta för sina föräldrar, men jag fick henne till slut att förstå att skulden inte låg hos henne, och att hon och hennes familj behövde hjälp för att kunna prata. Efter några samtal återkom hon och berättade att hon blivit inlagd för vård och att hon äntligen berättat för sin familj.

Ytterligare en kvinna sökte stöd hos Stina när hennes man bedrog henne öppet för att han blev äcklad av att hon hade en stomipåse på magen.

– Jag försökte under en lång tid peppa henne och få henne att förstå sitt eget värde och en dag skickade hon äntligen en bild på skilsmässohandlingarna. En sådan belöning gör det värt allt!

Hatet flödar

Men det är inte bara kärlek som når Stina Wollter. Många av hennes bilder anmäls och plockas bort. Hatet flödar och det följer ofta ett mönster.

– Männen sexualiserar mig och kvinnorna skammar. Många skriver kommentarer om att jag är äcklig och förespråkar fetma, och så vill de hälsofrälsa mig. Det sista säger hon med ett kort skratt som saknar glädje och när jag frågar erkänner hon villigt att det är tufft att läsa sådant, men att det också på något sätt så hjälper till att driva debatten framåt.

– Ju större motstånd desto mer kämpar jag. Och resultatet blir ju till slut att hatarna drar ner brallorna på sig själva. För vem är egentligen äcklig, den som lekar, dansar och älskar eller den som hatar den som leker, dansar och älskar?

Även hatkommentarerna svarar hon på och hon för en ihärdig kamp för att försöka få människor att förstå sina misstag. Många undrar varför hon bryr sig. Varför hon inte bara blockar idioterna?

– Men min strategi är inte att blocka och mörka. Min strategi är att plocka fram det i ljuset. Det är ett systemfel att vi tystar ner. Det är just då skulden hamnar hos kvinnorna som blir slagna, eller hos barnen som får sexuella antydningar av vuxna män. Det finns så många barn som inte berättar för sina föräldrar när de får dickpics, utan istället tar på sig skulden själva, för att de lagt ut en selfie där de till exempel har ett för litet linne på sig. Det är så galet, och det måste vi alla reagera på! Flickor ska få utforska sig själva och selfiekulturen i lugn och ro och ha hur små linnen på sig som de vill utan att någon ska sexualisera dem för det.

På frågan hur hon orkar svarar hon att hon måste. För om hon inte orkar ta kampen betyder det att hon slutat bry sig om vilket samhälle vi har och låter våra barn växa upp i, och dit tänker hon aldrig komma.

Men kärleken från följarna ger henne också kraft och ibland dyker det upp tankar om att det kanske är det här hon kommit till jorden för att göra.

– Det är kanske det här som är mitt uppdrag, säger hon och höjer armarna i en frågande gest innan hon fortsätter:

– Oavsett, så länge jag får brev från fjortonåriga flickor som inte vill leva längre för att de tycker att de väger för mycket, så länge tänker jag fortsätta bombardera nätet med bilder på kvinnokroppar i mångfald och fortsätta läxa upp kändisar som skriver på sociala medier att de förfasas över sin vikt trots att det inte är någon vikt att förfasas över, och framförallt inte offentligt, säger hon bestämt.

Och när bevisen kommer på att hon gör framsteg, när fler och fler tar efter hennes exempel, fångar upp hennes ord och sprider hennes hashtags, gör det henne så lycklig.

– Ju fler vi är som bär det här tillsammans desto större blir chansen att vi når resultat. Om jag skulle dö imorgon vet jag att kampen fortsätter. 

5 x senast jag …

 … grät: Igår i mataffären när jag fick se mammas älsklingsgodis och jag plötsligt slogs av att jag aldrig mer skulle få köpa det mer till henne. Jag gjorde det jag kunde för att göra henne glad på slutet men nu kan jag inte längre göra det och det känns så sorgligt.

… blev förbannad: Det var en situation nyligen då jag inte fick vara med och bestämma över mig själv. Då blev jag arg och röt ifrån. Tidigare kände jag skam och ångest i sådana situationer men det gör jag inte längre. Tvärtom.

… blev bestulen: På flygplatsen på New York blev jag bestulen på en väska med fem skulpturer som var väldigt betydelsefulla för mig och som skulle vara med på min utställning. Det som gör mest ont är att tjuvarna säkert bara tog flaskan med vår bröllopschampagne som låg i samma väska och slängde skulpturerna någonstans.

… slog mig: Det var för två veckor sedan när jag skulle stajla för min granne och ställde mig på händer på ett hopptorn fyra meter ovanför vattenytan. Plötsligt vek sig händerna och jag föll handlöst och slog upp smalbenet så illa att det fortfarande inte har läkt.

… fick en komplimang: Det var av Micke häromdagen. Vi skulle gå och bada efter en lång arbetsdag och när vi gick på stigen mot stranden konstaterade jag att det är viktigt att få en naturupplevelse varje dag. Då svarade han: ”Det får ju jag jämt då jag ser dig!”. Det var fint sagt, tycker jag.

4 x inspirationskällor till min kroppsaktivism

Mamma och min syster Ylva – Att de aldrig fick komma hit där jag är, aldrig fick känna sig fria, nöjda och trygga med sig själv och sina kroppar ger mig kraft att kämpa.

Instagram – Genom att ta bort konton som får dig att må dåligt och fylla ditt flöde med konton som får dig att må bra kan du hjärntvätta tillbaka dig själv till dina sinnens fulla bruk. Jag kallar det seetox, att detoxa bort det som förgiftar din vardag.

Konstnärsblicken – Absolut avgörande är att jag ser kroppen som ett formäventyr, precis som molnet, trädet eller en klippa. Jag tycker inte att det går att kalla en form ful och en annan fin, precis som det inte heller går att kalla en kropp ful och en annan fin.

Naturen – Den ger försoning och förklaring till att vi är varelser bland många andra. Det är en onaturlighet att vi är i krig mot oss själva och den insikten går att komma till om man sätter sig på en stubbe i skogen och hör och ser hur fulländat allt omkring oss är.

Fakta

Namn: Stina Wollter

Familj: Man och två vuxna barn samt en stor, brokig och spretig familj och många fantastiska vänner.

Gör: Konstnär, programledare, sångerska, författare och Instagramstjärna (att bli kallad mångsysslare vill hon absolut inte.

Till sist tänker Helén …

 … att det är lätt att tro att människor som Stina Wollter är nästan omänskligt starka. Därför var det oväntat att Stina visade sig så sårbar och skör. Att hon har det svårt och ofta blir ledsen men ändå kämpar på var rörande.

Helen Bjurberg

Jag har bakgrund som barnsjuksköterska, men arbetar sedan femton år tillbaka som frilansjournalist för några av landets största tidningar och magasin med uppdrag framförallt inom hälsa, inredning och porträtt.
Jag har också skrivit böckerna Livet enligt Dagny (Forum), om och med den nu 107-åriga bloggerskan Dagny Carlsson, Mitt liv och mina
hundar (Forum) med musikproducenten och Idoljurymedlemmen
Anders Bagge och Med livet som insats (Lind & Co) om youtubern Carl Démans svåra spelmissbruk.