Svenska ikoner: Henrik Schyffert – En rockkarriär på speed

Svenska Ikoner: Henrik Schyffert – En Rockkarriär På Speed

Största rädslan som 26-åring var att han skulle tappa udden. 26 år senare regidebuterar Henrik Schyffert med filmen ”Spring Uje, spring”, och har i allra högsta grad fortfarande kvar udden enligt lyriska kritiker. Följ med på en resa i tiden, år 1994, då reportern Thomas Sjöberg åkte ned till Spanien för att hänga med rockstjärnan Henrik Schyffert.

Foto ovan: Kitty Lingmerth / Kahlo

Dallrande hetta, varma dofter från pinjeträden, cikadors gnissel. Inridna vildhästar står och stampar. En ensam mula rullar runt i dammet i sin inhägnad. José, tystlåten och rakryggad som en ovanligt potent vaquero, behöver inga sadeldon. Barbacka rider han in på ranchen på sin väldisponerade valack.

Scenerierna är onekligen högst oschyfferska. Finca la Mota är en liten pension för semestrande spanjorer, engelsmän och just nu ett danskt äkta par, som söker stillheten. Här uppe i bergen känns avståndet till Marbella och den ständigt pågående fiesta del color betryggande.

Thomas Sjöberg åkte 1994 till Alhaurin el Grande i Spanien för att intervjua Henrik Schyffert som höll på att spela in ett album med bandet Whale. Foto: Vreimunde / Flickr

Här, i Alhaurin el Grande, befinner sig sedan ett par månader den svenska gruppen Whale för att spela in sin första CD, med arbetsnamnet Rap dykes on Pussy, efter debutsingeln Hobo Humpin’ Slobo Babe. Whale är Henrik Schyffert, fästmön Cia Berg och det musikaliska geniet Gordon Cyrus och har bara existerat i något år, men är redan omskrivet i Rolling Stone Magazine och Details. Details skickade sin reporter Caren Myers först till Stockholm, sedan hit, för att förhoppningsvis finna tre fullständigt utflippade artister som skulle visa henne hur man bildliges och bokstavligen gör rock’n’roll både i studio och i verkliga livet. Ms Myers rotade förtvivlat i necessärer men fann inget ”life in the fast lane”. Hon bröt ihop, bekände sina egna frustrationer och togs om hand om av de trevliga svenskarna, som efter avslutat besök ombesörjde transport till flygplatsen.

Alhaurin el Grande fungerar den här sommaren som något utav en modern, multietnisk popvariant av den svenska konstnärskolonin i Grèz-sur-Loing mot slutet av förra seklet. Här bor Neneh Cherry i splendid isolation med sina barn och man, Cameron McVey, tidigare manager åt brittiska Massive Attack, nu detsamma åt Whale. Tricky, producent och låtskrivare från Bristol som rappat på Massive Attack Blue Lines och nu kör eget lopp i duon Tricky med sångerskan Martina, är också här. Tricky har för övrigt varit disk-jockey i Paris tillsammans med Neneh Cherry.

Mötet med Schyffert är satt till klockan ett och hon är exakt 13:08 när vi dammar in på gårdsplanen ien liten Opel Corsa. Henrik Schyffert är oerhört noga med tider men han tycker att åtta minuter, under rådande omständigheter, faller under rimlighetens gränser. Han har en mörk solbränna och ser avslappnad ut, långt ifrån manegen och kännetecknande biltelefon, iförd t-shirt i någon dov ton, knälånga, golfrutiga shorts och Birkenstock-sandaler. Han säger att denna gång är det allvar. För första gången i sitt liv gör han något han känner att han inte har kontroll över. En skiva ska spelas in och det finns inte utrymme för lek.

”Jag tycker musik är världens viktigaste grej och det ska tas jävligt allvarligt” sa den 26-årige Schyffert. Foto:  Courtesy of photographer Sean McManus

Men ingen ska tro att denna multimediala begåvning är helt bortkopplad från den sköna nya värld som stavas IT, informationsteknologi. Han har andra upplagan av Ed Krols 543-sidiga bestseller guide Users guide & Catalog The whole Internet på nattygsbordet i det vitmenade lilla annexet som han och Cia Berg disponerar. Med sin Powerbook 160 är han online med Astra, Compuserv samt några datapolare i Stockholm.

Medan Cia Berg lapar sol vi poolside, åker vi iväg till en lunchrestaurang i närheten och beställer in mineralvatten, kaffe och ett paket Winston med filter.

Är det musiken du vill satsa på nu? Vet du det?

– Nä.

Vill du bli rockstjärna?

– Det är en sån fråga jag fått sen… Det enda jag vet just nu är att det är jävligt kul. Att börja tänka och planera och sätta upp mål, är dömt att misslyckas. Även om jag vill saker och ting och har drömmar, så är det ju inte…

Okay, vad drömmer du om då?

– Det enda jag vill göra är att testa grejer jag aldrig provat. Att alltid känna nånting, att det är svårt, att det är grejer jag nästan inte klarar av, som jag hela tiden får jobba med. Det här är det svåraste jag gjort och just därför är det otroligt spännande. Jag vill verkligen försöka klara av det. I grund och botten är det bara för att jag tycker att det vi gjort är det bästa jag hört, någonsin av något band. Så måste man tänka, annars gör man fel. Annars har man kompromissat och gjort nån jävla halvmesyr.

Och det här är ingen jargong, ingen attityd?

– Nej, jag tycker verkligen inte det.

”Cia går inte på nånting, hon går inte att lura alls. Hon är stenhård.”, sa Henrik Schyffert om dåvarande fästmön Cia Berg (idag Cia Soro). Foto:
Courtesy of photographer Sean McManus

Vilken är din roll i det här? Du är inget vidare på gitarr. Hur sjunger du?

– Rätt dåligt.

Så vad har du då i en studio att göra?

– Det är där du har fel. De bästa banden kan inte spela. När Iggy Pop gjorde Raw Power var han 22 år och stenhög och gjorde bara tre ackord och bara stod och skrek. Och det blev en Top 5 LP-skiva. Samma sak när Stones gjorde Exile o Main Street. Det är bara ett jävla gung ho, ett väldigt bra ord. Inte får att jag vet vad det betyder. Det är inte frågan om sus 7 och maj 5, Det är inte där det ligger. Dom ackorden kan jag i och för sig ta, så illa är det inte.

Vad är det för behov du får tillfredsställa?

– Jamen, det är väl en sån gammal grej! Att det svänger, man gillar ju musik. Jag har tusentals LP-skivor, läser musiktidningar, går på en massa konserter. Jag tycker musik är världens viktigaste grej och det ska tas jävligt allvarligt. Och så får jag ta chansen att göra det som jag själv vill att det ska låta. Det är inget larv, man kan inte skämta bort det. Det skivor jag gillar är gjorda av folk som är på gränsen, som rider upp bröstet och visar hjärtat, som skriker och blöder. Det kan man inte fejka, det ser folk igenom direkt.

Jag har fått intrycker att du har haft, ytligt sett, en okomplicerad uppväxt. Rosersberg utanför Stockholm, 2 000 invånare, mexitegelvillan… Det där med mexitegel har man ju läst om tidigare. Det är tydligen viktigt i sammanhanget?

– Det är ett ord som säger allt. Alla kan associera till mexitegel, man vet direkt vad det är.

Med grill på baksidan, berberisbuskar..

– Poppelhäck, grusgång.

Okay, medelklass. Sinnebilden av en kärnfamilj, helt enkelt.

– Javisst, med de vanliga dolda mörka sidorna, som med alla andra familjer.

Vilka mörka sidor?

– Ja, så där du vet, skilsmässa, tonårsangst, acnefyllor. Det vanliga, som Beavis & Butthead, tubsockor, Adidas-shorts, Iron Maiden-T-shirt, gräsklippare. Det finns ju en anledning till att Norén (Lars, upphöjd dramatiker) går hem. Alla kan associera till det.

Du gillar Norén?

– Jag älskar honom. Han är genial.

Höst och sommar. Eller vad heter den? Vår och vinter?

– Ja, den.

Du vet vilken jag menar?

– Ja.

Känner du igen det där?

– Ja, annars är det ju inte kul.

Barnen kommer hem och det blir uppgörelse…

– Vilken var den?

Ja det var med Lil Terselius som dottern kommer hem och vänder upp och ned på hela idyllen, Sven Lindberg var pappan som kröp ihop, Anita Björck var mamman som grät.

– Ja, och så slänger dom ur sig redan i andra repliken grejer som: ”Jag ska spika upp din fitta på väggen”. Yes! Det är humor.

När det snackas om den dolda mörka sidan hos familjer förs tankarna till dramatikern Lars Norén. Foto: Michiel Hendryckx / CC BY

Vad var det för nånting?

– Ja, det var en sån där jävla Norén-replik. Och sen är det två timmar bergochdalbana. Den ultimata är Vem är rädd för Virginia Wolf. Jag älskar den.

Hur många gånger har du sett den?

– Jag har spelat den. Jag har spelat teater i Frankrike. Jag var fästmannen.

Har du spelat teater i Frankrike?

– Jag jag gick på en sån där fransk skola och skulle plugga franska och då spelade vi sån där leksaksteater. På franska.

Hur gammal var du då?

– Sjutton. Det är mycket mer spännande med sånt som är nästan bra, när det brister lite, än saker som bara är käpprätt åt helvete. Har du att Pirinen Familjen Bra? Teaterpjäsen? Genial idé. En familj där allting är bra – hela tiden. Det är ”Åh, jag fick femma på matten, vad gödsteken är, nu ska vi äta, pappa har fått löneförhöjning, gräsmattan tar sig, vilket fint väder vi harm nya husvagnen kommer i morgon”. Och det håller bara på och efter 45 minuter så sitter man liksom… och man mår så dåligt! Vad är det för äckel? Och sen sluta det bara med ”Puss och godnatt, jag älskar dig också”. Ridå. Skitbra!

Där brister ingenting?

– Nä, det är det som är hela idén. Att visa hur äckligt det är om det bara skulle vara så där bra.

Familjen Schyffert då?

– Det vanliga småproblemen. Det var inga– det finns inget att hänga upp sig på, att vi hade det svårt och jobbigt.

Dina föräldrar skilde sig när du var 18.

– Det var skitjobbigt. Förstås. Den som säger nåt annat ljuger. Det är den fastaste punkten man har. Det är navet och när navet spricker.. . En sak lärde jag mig, att man ska dela med problem med en gång. Men jag flyttade till England samtidigt och jobbade på MTV. Jag bara skärmade av det där totalt och gick på min grej. Efteråt har jag insett att det är helt fel attityd. Jag blev sur på mig själv efteråt att jag inte var Norén-dottern som gick hem och vände på det och skrek.

Men Norén-dottern gör det ju 20 år efteråt?

– Ja, i och för sig, men det tror jag är en svensk grej som alla gör. Jag gjorde alltid samma sak. Efteråt kom jag på att ”det skulle jag ju sagt ett år innan”. Jag skulle rivit upp det, tagit den konflikten. Konflikträdd. Fast jag har blivit bättre. Jag vet om att jag är det så jag jobbar på det.

Vad beror det på?

– Jag tar hellre en smäll och säger att det var jag, för att jämna ut det, än att riva i vem det var. Vilket jag tror är fel. Jag tror att min farsa är konflikthämmad. Åtminstone utåt. Vi fick aldrig reda på om han eller… morsan var också konflikthämmad. Hon sa inte heller när hon mådde dåligt, det fick man bara höra genom sovrumsväggarna på nätterna. Klassiskt svenskt.

Det måste vara ruggigt?

– Ja, fast… jo, det var det väl. Men det finns alltid sånt. Det är är en sån grej man borde sätta sig och gå igenom med nåt proffs, ligga i en lädersoffa ett par dar och gråta.

Är du allvarlig nu?

– Ja, det skulle man nog göra, det skulle nog vara väldigt bra. Det spökar mer än man tror, sånt där.

Den 26-årige Henrik beskriver sig själv som konflikträdd, och berättar att han växte upp med konflikthämmade föräldrar. Foto: Morgan Norman / CC BY

Hur har skilsmässan påverkat dig?

– Ja, det vet jag ju inte. Inget man kan sätta fingret på. Jag har nog blivit mer självbevarande efter den i varje fall. Alltså, inte frågat mina föräldrar om saker och ting, utan bara gjort och lärt mig. MTV är en sån grej. Och där ska de ha en eloge att de släppte sin 17-årige son till London.

Gjorde bort sig inför pop-eliten

En 26-årings livshistoria borde inte vara särskilt märkvärdig att återge. Vad kan man rimligen hunnit med som skulle kunna ligga till grund för ett hyfsat biografisynopsis redan vid så unga år? Men det visar sig, till en 36-årings stora förtret, att den här pojken är ganska… märkvärdig. En ingående betraktelse ger vid handen att det gått Henrik Schyffert oanständigt väl i händerna. Han gör vad som faller honom in. Och får applåder för det.

När Henrik Schyffert gick i åttan skrev han till Jan Eric Sundquist, producent för radioprogrammet Rox, att musiken inte var något vidare. Sundquist svarade att hans kritiker gärna fick komma dit och prya.

Jan Eric Sundquist blev mer än nöjd med sin protegé och fortsatte ringa honom när han behövde assistans.

– Den största grejen var en midsommar när Henrik fick åka till Dalarna och intervjua Carola. Han var 16 år och så nervös. Sen fick han vara med Jan Eric och göra Springsteen i Göteborg 1985, berättar Eva Schyffert.

Gymnasietiden är ett splittrat kapitel i The Schyffert Story. Han gick aldrig ut den humanistisk-samhällsvetensksapliga linjen. Han tog ett sabbatsår och reste på stipendium till Cannes för franska-lektioner tre timmar på förmiddagen med lite verbböjning och strand- och nattliv resten av dygnet; ett ”Univeristy of life”, som han säger. Det var där Henrik Schyffert blev man. Och lärde sig ganska snart vad abortklinik heter på franska.

Gjorde du flickor med barn därnere?

– Ja, men det var inte jag. Det var faktiskt inte jag. Det var en snubbe från New York som gjorde det. Jag är helt övertygad, för det finns inte en chans. Hon var bara på mig, hon vägrade att säga att det var någon annan.

Hon vill att du skulle erkänna faderskapet?

– Ja, men det gjorde jag inte. Men jag betalade för… jag tog mitt ansvar.

Du hade trots allt haft ett förhållande med henne?

– Nä, ett sånt där fylle…

Ett one night stand, alltså.

– Ja, verkligen.

Men det är väl ingenting man bara skoja bort och rycker axlarna åt?

– Jo, om man är tjugo stycken artonåriga män och fyrtio stycken artonåriga tjejer, så är det liksom… det hände rätt ofta, det var rätt vanligt tydligen att rektorn fick skriva ner namnet på sin privata doktorsconnection och ge ut till de manliga eleverna. Det var rätt råddigt därnere.

Henrik kom hem, gick någon termin men det var snart dags att sticka från plugget för gott. Music Television skulle etableras i Europa och MTV:s talangscouter var på jakt efter unga ämnen som kunde starta upp stationen i London. De frågade Henrik Schyfferts mentor Jan Eric Sundquist vilka svenska kandidater han ville rekommendera och det var inte svårt för honom att komma med det rätta namnet. Sundquist slog numret till Rosersbergsvillan. ”Du, det är några killar från MTV här, kan du komma hit?” En lång spänd väntan tog därefter vid för Henrik. Mamma Eva minns sin sons slit mellan hopp och förtvivlan:

– Han sprang till brevlådan i tre veckor och ringde från skolan och frågade om det kommit någon post. Dom som var intressanta skulle nämligen få komma till London på intervju. Plötsligt en dag var Henrik ute vid brevlådan och hoppade runt och hurrade.

Debutsingeln fångade Rolling Stones Magazines intresse.

Brevet började: ”Dear Henrik, I hope you remember me… we met in Stockholm , through Jan Eric Sundquist, back in January. Both Jon Klein and I remember you well and enjoyed talking music with you”, och var undertecknat av producenten Liz Nealon. Hon bad över Henrik till London.

– Han åkte i väg över en dag, smet i väg från skolan och så var det klart. Vi diskuterade det här, min man och jag, och vi insåg att det här var en chans han aldrig skulle få igen. Så via sa: ”Åk du!”.

Henrik Schyffert hade titeln ”production assistant”, vilket visade sig innebära rena hundgörat i början. Han fick kopiera, vässa pennor, koka kaffe, springa ärenden. Mamma Eva förmedlade nyktra synpunkter som tröst: ”Du blir inte direktör på två månader, du måste gå igenom det här först”.

Vad lärde du dig på MTV?

– Amerikanerna har ett jävla intressant sätt att driva företag. Innan vi skulle börja sända jobbade vi dygnet runt i två veckor uppe i studion för att hinna med allting. Då flög VD:n in från New York, klockan fyra på morgonen, med en låda champagne. Och satt och snackade med oss, längst ner. Och så var det en massa människor som fick… ja en dag var de bara inte där. ”Var är Bob? Han har slutat. Vadårå? Nä, han har slutat”.

Henrik fick sparken första kvällen. När MTV hade premiär i Amsterdam så hade de hyrt ett tåg från Victoria Station till Gatwick och plockat på ”varenda jävla rockstjärna i hela England de kunde skrapa ihop” i två stycken DC 9:or, bland andra David Bowie, Elton John, UB 40 och Pretenders. Och så Schyffert, Ray Cokes (nu MTV-stjärna med ”The most wanted…” på kvällarna) och en kille som hette Al Munteano.

– Vi hade jobbat i fyra månader för det här, det var vår morot. Så vi flög till Amsterdam och sen var det fest på El Paradiso. Och vi jade blivit fulla på planet och jag och Ray och Al hade skrivit en rapp på planet, en jättedålig fylle-rapp. Och så kom vi mer och mer i gasen, det var gratis sprit i baren hela kvällen, och vi sa ”vi måste göra den här, den är så bra den här rappen”. Och så ska Elton John gå upp på scenen klockan fem i tolv och hålla tal, ”Welcome to Europe MTV”. Och vi springer ut på scen och kör den där rappen och vi är så jävla bra och Elton John kommer in en minut i tolv och hinner bara säga ”Welctoeurmtwhataredoin!!??” och sen går det igång och han har liksom fått 20 000 dollar för att göra det här och vi går av scenen och alla våra polare och alla rockstjärnor tycker ”Wow, kul!”. Men chefen, Mark Booth säger ”You’re fucking out of here! och så rycker han mitt festpass och that’s it. Jag får sparken. Sen spenderar min chef helgen med honom i Amsterdam och är på honom varje dag: ”Sparka honom inte, sparka honom inte…”. Vi kom bra överens, han tyckte väl att jag var trevlig. Och så kom han tillbaks och så fick jag ett brev där det stod ”Du fick inte sparken men hade jag fått bestämma så hade du inte jobbat kvar. Tacka John Keeling för det”. Jag klarade mig.

Vad fick dig att göra en sån sak?

– Det var jättekul. Det var bara det.

Vanliga människor, som jag, har vissa spärrar och hur packad, ung och kåt jag än var, jag skulle inte göra en sån grej. Och jag kan räkna upp hundra till som inte heller skulle göra det. Vad är det för spärr du saknar?

– Det är väl exhibitionism. Eller? Jag vet inte. Det var bara jävligt roligt. Anything for a laugh. Jag träffade Ray Cokes förra veckan i London och han håller på med en bok för sina fans och han sa ”läs det här”, Facts you didn’t know about Ray. Det är därför jag kommer ihåg det. Allt filmades, det finns på ett Beta-band på MTV.

Har det sänts någon gång?

– Nä, alla chefer på MTV hatar det. Det var det mest pinsamma de varit med om. Vi streakade en gång också, inför Emma Freud, Sigmunds barnbarn och som hade en psykolog-talk-show på nätterna och Rob ”The Cameraman” Mansfield, som jobbar med Ray nu, och jag springer in och streaker för hon håller på och pratar om män.

I direktsändning?

– Nej men det sändes.

”Jag vet att jag har rätt, jag tar gärna pisk för det”

Efter tre år lämnade Henrik Schyffert London och MTV.

– Han kom med fjorton kartonger grammofonskivor och tre väskor och sa: ”Nu är jag hemma”, berättar Eva Schyffert. Och jag kunde ju inte slänga ut honom. Men han bodde bara här i två veckor, sen hade han jobb. Jag visste det. Henrik löser sånt.

På Stix, eller rättare sagt Rally-TV, regisserade Henrik Schyffert musikvideor och reklamfilmer. Han tog med sig sitt MTV-manér, vilket i princip betyder häftiga klipp och lätt psykedeliska grafiska formlösningar. Men han hade varken gjort musikvideor eller reklamfilm tidigare. Nu var han yngst i gänget och betraktades också som sådan; smått pubertal. Han snabba uppfattningsförmåga och strida ström av synpunkter tillförde Rally-TV:s produktioner en hälsosam portion ökat tempo, men arbetskamraterna kunde tycka att han var rätt påfrestande med sina ständiga engelska uttryck och grova skämt med sexuella anspelningar.

Kultförklarade I manegen med Glenn Killing, var programmet som få såg men alla pratade om.

– Det var långt under bältet, många homoskämt, minns Christer Wiklund, då inspelningsledare på Rally-TV.

På Rally-TV träffade Henrik Schyffert kändisen i vardande, kulturstrategen Percy Nilegård, i reklamfilmsregissören Johan Rheborgs kropp. Helena Sandblad på TV 2:s barn- och ungdomsredaktion hade sett några Stix-produktioner och gillade det hon tyckte var en ”anarkistisk ton”. Hon sade: ”Nu har du chansen att fylla 45 minuter med en anarkistisk galenskap som vi aldrig har sett i televisionen förr”. Resultatet blev den kultförklarade I manegen med Glenn Killing, programmet som få såg men alla pratade om.

Som mediakändis var det givet att Henrik Schyffert förr eller senare skulle få se sig näst intill tillintetgjort i någon tidning. Dagens Nyheter hävdade i en artikel bland annat att Henrik Schyffert som inhyrd konsult tillägnat sig sådana chefsfasoner han tidigare föraktat, och låtit kvasten gå på Z-TV för att folk inte passade tider och att han krävde total åtlydnad.

Jag ringer Z-TVs VD Per Bystedt för att få korn på vad Schyffert egentligen gjorde på Kinnervik-koncernens hippaste arbetsplats.

– Han var engagerad för att hjälpa till med det han är bra på – form, färg, innehåll. Henrik är en kreativ kraft som bevisat att han faktiskt kan genomföra saker och inte bara snacka. Han har organisationssinne, är bra på att peppa folk.

Det bestående Henrik Schyffert gjort för Z-TV är grafiken, den så kallade on-air-looken, samt en allmän uppstyrning av program och innehåll. Han tog in designbolaget Dallas och han såg till att Z-TV upphörde med den ”monstruösa live-sändningsambitionen”, som Per Bystedt uttrycker det.

– Det var en ren kvalitetsaspekt, eftersom det är så svårt att göra live-TV. Och det var helt rätt, det ser jävligt mycket bättre ut nu och tittarsiffrorna har fördubblats. Men genom att vi minskade på live-sändingarna blev några människor överflödiga och då tycker de att det var Henrik Schyffert som sparkade dom.

Han har tidigare sagt att han inte vill kommentera kritiken mot honom som konsult på Z-TV. Jag lyckas i alla fall till slut trycka på rätt knapp hos honom. Och då kommer det en störtflod av återhållen ilska. Här följer, starta nedkortat, Henrik Schyfferts försvarstal:

– Jag sparkar ingen. Jag går in och säger till VD:n ”Kom igen, du har fem man som jobbar på en filmshow som är 20 minuter i veckan och det kostar 200 000 i veckan, tittarsiffrorna är 4 000 personer. Jag tycker att den här filmshowen ska läggas ner och så ska du ta dom två därifrån som är bra och låta dom göra det där, får där behövs det folk”. Om inte jag säger det då begår jag tjänstefel. Eller hur? Jag kan inte försvara mig mer än så. Det är vansinnigt skött och om jag inte säger det, så har jag inte där att göra. Jag är ledsen, folk får ta det hur fan dom vill. Jag tar gärna på mig skulden om det är nån sextonårig tjej som hatar mig får det, om det går att hon mår bättre. Det tar jag med glädje. Det enda jag gjorde var att förkorta processen, så att det inte var kvar sex månader till och sen fick gå. Det är enkel jävla matte. Folk som gnäller på att de blir tillsagde att komma i tid, ska inte jobba. So sue me, I don’t give a fuck. Jag vet att jag har rätt. Jag tar gärna pisk för det.

Lätt att bli hypad

Henrik Schyffert har anklagats för att inte vara en äkta satiriker. Men den som förväntar sig att han, Johan Rheborg och Andres Lokko ska göra en Börjlind/Sauk känner helt enkelt inte till att dessa tre automatiskt hissar varningsflagg när någon föreslår vass samtidssatir och politiskt patos. De pretentiösa ambitionerna har Glenn Killing-skaparna lagt åt sidan för att enbart ägna sig åt sådant de själva skrattar bäst åt, det vill säga sig själva.

Under våren och sommaren har Ander Lokko och Johan Rheborg skrivit på ett manus till Kanal 1 Drama, en TV-serie om en radiostation. Att det är just Kanal 1 Drama som beställt manus saknar inte poänger. Chefen, Ingrid Dahlberg, är en av de tyngsta makthavarna i svenskt kulturliv och har Ingmar Bergman och Lars Norén som naturliga samtalspartners. Att hon nu tagit Glenn Killing-gänget under sina vingars beskydd maximerar naturligtvis kalibern på Henrik Schyfferts meritlista.

Vad vill du skapa för känsla hos din publik?

– Det mest spännande är ju osäkerheten. Mexitegel med lite sprickor i. Det är mycket mer spännande även ruin.

Rädsla också?

– Oh, ja.

Varför?

– Jag har aldrig analyserat det, vilket kanske är ett plus. Men det är det jag går loss på. Jag gillar när jag åker på det själv. Allt annat är bara skit. Det måste få mig att reagera.

Henrik kommer fram bakom ett rött draperi, försöker slita till sig en mikrofon
”Jag är den första att erkänna att det är nittio procent luft och tio procent arbete” menade den yngre Henrik Schyffert. Foto:

Du är 26 år, du har kommit rätt långt, du har blivit rätt känd och erkänd…

– Och ökänd.

Tycker du kändisskapet står i en rimlig proportion till det du faktiskt uträttat?

– Vilken jättebra fråga! Nej of cour… självklart inte. Vem kan tycka det. Sverige är ju en sån ankdam. Är man väderpresentatör kan man bli känd. Och då är man inte ens rolig eller intressant, utan man bara står där och presenterar vädret.

Hade du inte varit den kände Schyffert om du gjort det här i England?

– Nä, inte en chans. Inte med det jag gjort nu. Dom har fyra kanaler och en väldigt bra TV. I Sverige är det väldigt lätt att göra bra TV, för resten är så jävla dåligt. Så det är inte särskilt avancerat att gå in och göra nåt som sticker ut. Det är bara att göra nåt där folk inte kastar grädde på varandra eller som har gamla sportkommentatorer som presentatörer.

– Oavsett om man vill det eller inte, så blir det en hype. Du sitter ju själv och säger ”Schyffert-fenomenet” hela tiden, såna där grejer som inte jag har hittat på. Då blir det en hype. Jag är den första att erkänna att det är nittio procent luft och tio procent arbete. Om du går ner till the nitty-gritty så är det bara en snubbe som vaknar, rakar sig och går till jobbet.

Ja, jag funderar på vad vi gör här nere egentligen.

– Släng artikeln. Åk och bada en vecka.

Vad är det du kan egentligen?

– Det har jag ingen aning om. Det är en verklig sömndödare. Vad kan man? Egentligen är det bara luft. Att laga en motor, det är grejer man kan. Allt annat är in the eye of the beholder. Den som ser det avgör om du kan eller inte.

Är du aldrig nervös inför nåt? Är jag tillräckligt påläst, kan jag det här, kommer det att funka? Vad händer ord det inte funkar?

– Jo, men det är väl vad hela livet är baserat på? Har man inte den skräcken så är man ju Ulf Brunnberg. Säkra kort, kalkylerade risker, rakt in i banken. Jönssonligan 9? Hur kul är det? Det måste ju vara svårt, det måste vara skrämmande.

Har du sprungit på pumpen nån gång, gått ned för räkning?

– Oh ja, efter den där Göterborgsgrejen (regi av krogshow med Lasse Brandby och Claes Malmberg på restaurang Trädgår’n, sågad av de flesta) var jag full en vecka och var jättedeppig. Men sen var det rakt in i nästa grej och så började vi skriva på Berns-showen. Det är enda sättet, upp på hästen igen.

Vad skämtar du inte om? Vad är riktigt, jävla allvar för dig?

– Det är skitsvårt. Det finns en massa grejer man tycker är viktiga, som man blöder över. Oavsett vad man säger, Rwanda, eller… allvar… det är ofta små saker som är väldigt allvarliga. Förhållanden, familjekontakter. Ju större grejer det är, desto larvigare blir det, för då är alla där och pekar och har åsikter och desto större anledning att driva med det. Är politik allvar? Jag vet inte, det tycker nog inte idag. Jag har varit med i Amnesty i massa år och ger dom en massa pengar för jag står inte ut med att läsa om de där tre bröderna i Marocko som kom ut ur fängelset efter 40 år. Men det är inget jag springer och viftar med.

– Jag tror inte att jag riktigt vågat gå in i mig själv för att ta reda på det. Jag känner att ju mer tiden går, desto mer dags är det att göra det. Det tror jag är nyttigt. Det är ett avspärrat område, träskmark. Det finns säkert en jätteenkel psykologiförklaring till det, en rädsla för att öppna sig själv.

Ja, du driver även med det. När du och Robert Gustafsson kysser varandra i Glenn Killing-showen, så måste ni efteråt spexa till det.

– Ja, det är väldigt få människor som sett igenom det där. För hela den där karaktären är ju jag på speed. Och det gör det hela ännu mer spännande, för efteråt kan jag sätta mig ner och vara väldigt allvarlig. ”Goddag, välkomna”. Vi gjorde en otroligt spacad grej. Den dan när Frank Zappa dog satte jag mig ner efter kyssen med Robert Gustafsson och sa ”Tyvärr har det musikaliska geniet och jazz- och rocklegenden idag gått bort”. Och så sa jag ”Jag vill att ni ställer er upp” och så ställde sig alla upp och så gör bandet introt till Yellow Shark och så säger jag ”If there is a rock’n’roll heaven, they gotta have one hell of a band” och satte jag mig ner och fortsatte. Publiken bara gapade, fattade ingenting. Jag gjorde en jätteallvarlig grej och försökte göra det så snyggt som möjligt. Och då var det yes! Fan va kul det var.

Vad ville du där?

– Rycka undan, bara rycka undan mattan, dom har inte en chans. Sauk, och Börjlind är mästare på sånt. Vaggar in folk i ett slags falsk säkerhet och så bara ”PANG! FITTA! AIDS!” och så ett ”Jag älskar dig”.

Vad är du riktigt rädd för?

– Att jag bli för självsäker, tappar omdömet, blir för lat, tar saker och ting för givet. Att jag trappar udden. Att jag sitter och blir en Brunnberg utan att jag märker det. Det ska hela tiden vara: ”Jag är sämst, jag kan inte det här, hur löser man det här, hjälp mig!”. Hela det här med skivinspelning är det svåraste jag gjort, så det är ett bra sätt att skärpa kniven.

Tror du att det finns en risk att du hamnar i den situationen?

– Ja, just nu är det väl 70-30 procent risk att man inte orkar vara så jävla aktiv och läsa en massa belgiska datatidningar varje månad.

Dina största svagheter och brister?

– För självsäker, för dålig på att ge folk rum och plats. Jag tar för mycket själv. Ego-centrisk är jag. Hm.. Vad är det mer? Ehhh… det är mycket jag, jag, jag. Jag fram, jag först.

Varför är det så?

– Gammal vana. Jag började så, att slåss, och nu kan jag inte lägga av.

Ligger det något i det som sägs om dig, att andra inte får vara roliga? Att när andra är roliga så är det inte kul, då passar det inte dig?

– Nä. Inte om dom inte är roliga.

Det var väl ett bra svar.

– Jamen, det är ju sant, eller hur? Jag tänker inte sitta och artighetsskratta åt nån. Vad ska jag gör det för?

Omslag till Absolut Music
”Det är dom man vill åt, den gråa massan” sa Henrik Schyffert om folk som lyssnar på Absolut Music.

Vad vinner man på att parodiera Lena Philipson (hånas ordentligt i manegen…)?

– Det är kul. Grundkurs 1 a. Alltid först och främst högsta flaggan, stövlarna på. Det ska vara kul.

Men om hon hade blivit jävligt ledsen, får du inte dålig eftersmak då?

– Det vet jag inte om hon blev. Men det skulle inte förvåna mig. Jag hade blivit jävligt ledsen.

Men sätter du inte skrattet i halsen efteråt då?

– Nä, för det är inte henne vi vill åt. Och det räddar. mig. För jag har inte avsikten att verkligen gå in och döda nån. Det jag vill åt är dom som köper det, som inte tänker sig för. Dom som inte orkar gå in och leta i skivbackar med intressantare musik. Folk som är lata, som köper Mr Music och Absolut Music 17. Det är dom man vill åt, den där gråa massan. Vad lätt det skulle vara om man tyckte H&M har snygga kläder, att Mr Music var en perfekt blandning av musik att ha i bilen.

Föraktar du folk som åker till Sommarland?

– Ja det gör jag nog.

Och som köper kläder på Gulins?

– Nä, det gör jag också, för det har rätt snygga grejer. Enkla, raka linjer som är OK. Nä men det är ju bara lathet, en bekvämlighet.

Föraktar du det?

– Föraktar är ett så jävla starkt ord. Jag tycker bara att, ”kom igen, försökt”. Som ketchup på all mat, då smakar allting ketchup, oavsett vad du äter. Vad är det för spännande med det?

Tar du verkligen åt dig av negativ kritik?

– Ja, det gör jag. Fast jag gör ingenting åt det, jag ändrar ingenting. Jag går igenom det en gång i huvudet, det får dom, men inte mer än så.

Fan vad kaxig du är.

– Ja, visst är det hemskt. Men världen består av två slags människor. Dom som går framför och gör nåt, och dom som går bakom och kommenterar.

Så säger han. Hemma har han emellertid inte en chans.

– Cia och morsan vet ju hur jag är. De är väldigt snabba på att ta ner mig. Cia går inte på nånting, hon går inte att lura alls. Hon är stenhård. ”Sätt dig ner och håll käften, fan vad jobbig du är”. Det är väldigt nyttigt. Jävla subba…

Livrädd för överexponering

Henrik Schyffert är stor nu. Han är ovanligt träffsäker när det gäller att samla de rätta människorna runt sig, där han för tillfället råkar vara. Jan Stenbeck har personligen ringt och bett att få gå in med pengar i Schyfferts lilla aktiebolag, men fått nobben eftersom Henrik Schyffert helt enkelt inte vill äga det tillsammans med någon annan, oavsett vem. Enligt vad han hört så blev Stenbeck besviken. Istället sattes Pelle Thörnberg på att värva Schyffert till Z-TV för att ”styra upp” kanalen.

Henrik Schyffert tjänar bra för att ännu inte ha fyllt trettio. Förra året värderade marknaden hans tjänster till 225 000 kronor enligt skattelängden (256 000 säger han själv). Och då vet vi inte hur mycket hans bolag omsatte. Han vet det inte själv, men är lite nyfiken. Sådant där sköter hans revisor.

– Man tjänar väldigt mycket pengar under korta perioder. En tremånaders-sting på Berns samtidigt som man jobbat op Z-TV samtidigt som man gör två reklamfilmer, så kan man tjäna 100 000 i månaden. Jag tar betalt som fan. Och varför ska jag inte göra det? För om inte jag göra det kommer ju Sam Nilsson eller Stenbeck att stoppa pengarna i fickan. Det är bara att förhandla. Om man är snäll och jobbar billigt, så slutar det alltid med att nåt högdjur får alla pengarna.

– Sen, när jag är här i några månader, får jag inte in en spänn.

Inför sommarens rocktågs-turné kom Magnus Uggla och Orup och gjorde ett erbjudande om att göra Glenn Killing integrerat i deras show. Det var jävligt roligt, tyckte Schyffert och de andra, men tackade ändå nej. Det hade blivit för stora arrangemang. De tackade också nej till ett antal folkparker som ville ha Glenn Killing på scenen över hela landet. Därmed har Schyffert också tackat nej till betydande summor. Men han är, säger han, livrädd för att överexponeras, för Ronny & Rogge-syndromet. Av den anledningen tackade också nej till att låta en postorderfirma ge ut en bol med alla drickrecept i Glenn Killing.showen, som White Christmas – Koskenkorva och Tipex. ”Det är sånt man gör, därför gjorde vi inte det”, säger Andres Lokko.

Thomas Sjöberg slås av är all tid och tankeverksamhet Schyffert lägger ner på detaljer i kläder, prylar, märken.. och landar i att det är hans pojkaktiga sätt som räddar honom. Foto: Kitty Lingmerth

Schyfferts egen roll I Glenn Killing-gänget har ändrat karaktär. Men hans egna ord har han fått en ”vibbroll, en attityd, övergripande tankesnubbe”.

Det som slår mig när det gäller Henrik Schyffert är all tid och tankeverksamhet han lägger ner på detaljer i kläder, prylar, märken, alla namn, titlar på skivor, böcker och tidningar – de ständiga referenser till vad andra har sagt och gjort i kombination med en jämn ström gester, miner och ljudillustrationer fungerar effektivt som en sköld mot omvärlden. Den som inte orkar, eller har modet, att hela tiden fråga vad och vem han menar, hamnar automatiskt i underläge. Men hans pojkaktiga sätt räddar honom. Han är jävligt underhållande helt enkelt.

Att dela ut, och själv vinna, stilpoäng är som attityd oerhört viktigt för Henrik Schyffert och hans kompisar. Jag glor ner i min egen necessär och kan bara konstatera att Hega rakbalsam, Blåvitt tandkräm och salva mot fotsvamp antagligen inte ger särskilt höga stilpoäng. När Schyffert nu har börjat spela golf, så är det inte för att han känt en oemotståndlig dragning till vacker natur, bra motion och en vilja att gå ner i handikapp. Det viktiga i Schyfferts golf är att ha de rätta klubborna, att under sträng koncentration inta rätt utlsagsposition, plocka upp bollen ur hålet helt enligt instruktionsboken och använda de exakta termerna. Kort sagt: att leva upp till golfmyten.

Sista intervjudagen i Alhurin el Grande åker vi till golfklubben. Visst hade det varit festligt att gå en runda med Henrik Schyffert, men jag vill inte köra över honom med mina McGregor-klubor från sent 60-tal, som det inte går att fuska med utan verkligen kräver perfekt handlag, jämfört med hans moderna och lättspelade Wilson för 7 000 spänn.

Jag fullgör mitt uppdrag genom att be Schyffert om autografer till en handfull killar i nedre och övre tonåren uppe i Dalarna; riktiga Killing-fans. De skulle bara veta att Henrik Schyffert egentligen heter Nilsson i efternamn. Pappa Stig, flygkaptenen, som inte ville heta som alla andra kaptener i Stockholm, hade inspirerats av namnet Spade, som han stött på under ett sjukhusbesök. Spade blev Skyffel som blev Schyffert.

Kanske var namnbytet Henriks smala lycka. Vem hade velat ha en autograf av någon som heter Nilsson?