Svenska ikoner: Möt Christer Lindarw bakom pancaken och lösbrösten

Svenska Ikoner: Möt Christer Lindarw Bakom Pancaken Och Lösbrösten

Thomas Sjöberg träffade Christer Lindarw och talade med hans allra närmaste – 10 år efter att han slog igenom med After Dark. Det resulterade i ett närgånget porträtt av mannen som kallats Sveriges vackraste kvinna.

Foto ovan: After Dark

Det känns lite obehagligt till mods inför denna konfrontation. Jag har under de föregående dagarna gjort mitt bästa för att utforska denne man bakom kulisserna och lösbrösten genom att tränga mig på hans mamma och hans närmaste vänner. Det känns onekligen aningen skuldtyngt; här har jag gått och vänt ut och in på lådorna i hans själs linneskåp och fått veta saker som jag omöjligen hinner låta honom svara på under en dryg timme.

Men det är inga skandalösa, eller ens uppseendeväckande, avslöjanden. Folk säger att det är en helt vanlig kille jag ska träffa. Lasse Flinckman sa: ”Nackdelen med oss är att vi tyvärr lätt blir tråkiga. Det finns inget sensationellt att skriva om.”

Christer vill egentligen ha katrinplommonspäckat revbensspjäll men får nöja sig med raggmunk och fläsk. Han är trött på den senaste tidens färdigtuggade grönsaksdiet och ser fram emot något bättre att bita i. Han är noga med att mjölken bärs in samtidigt med maten, annars blir den ljummen och trist.

Gud har skapat en produkt – Lasse Flinckman

Han har gått ned fem kilo, vilket var nödvändigt inför premiären på nya After Dark på Börsen.

Idag är det dagen efter och Christer säger att han är nöjd. Numren fungerade tillfredsställande, även om tekniken inte blev klar förrän in i det sista. Jag är välpreparerad med kvällstidningarnas recensioner som säger ”Dåligt Drag, Lindarw” och ”Tjusigt Lindarw – men var är knorren?”. I korthet går kritiken ut på att som en påkostad, sprakande föreställning à la amerikansk kostym- och bensprattelfest var det imponerande, men jämfört med gamla After Dark på David Bagares gata var gårdagens glamorösa tillställning utslätad och innehållslös.

Christer Lindarw i 30-års åldern. Med långt hår och vit tröja.
Christer Lindarw omgivning understryker att han är en ”helt vanlig kille”. Foto: Wikimedia

Om denna kritik verkligen bekommer honom är inte lätt att veta. Han är medveten om brister som måste rättas till innan showen kan sägas ha lämnat sin linda, men är smått irriterad över kritikens inkonsekvens.

– När vi bara körde drag-show fick vi höra ”när ska dom göra något eget?” och nu när vi gör det får vi kritik för det. Det här är ingen riktig drag-show, vi har medvetet förändrat oss. Den amerikanska kostymshowen är vår grej nu.

Om Christer Lindarw finns det mycket att säga. Jag har fått mig till livs en hel provkarta på vad man rimligtvis kan hitta på att säga om en son och nära vän. Det är ändå en grundläggande inställning som hans omedelbara omgivning vill understryka: Christer är en helt vanlig kille som inte förstörts av sina framgångar. Eller – för att tillföra en ytterligare dimension – han är precis som han ser ut.

Lasse Flinckman, Christers trogne moatjé genom AD-åren, har en alldeles egen definition av det som folk i allmänhet ser som ett identifikationsdilemma; man, kvinna eller både och. ”Gud har skapat en produkt”, säger han. ”Christer är perfekt när han lever sig in i sina kvinnoroller, han gör det till det absolut yttersta. Han är född sån. Men han är också född till man och vill absolut inte vara nåt annat. Problemet är att han inte är sån som vi vill se en man. Han är inte ute och tar i eller mekar. Christer är pojkaktigt manlig med en superextrem klädsmak. Han är så jävla ball. Och han kan verkligen bära upp den klädseln.”

Christer är envis men ändå ödmjuk i sin självsäkerhet. Utan den hade det inte blivit något After Dark – Bo Göran Guldbrand

Flinckman talar om en manlighetens höger-vänsterskala, där John Wayne-typen är ena ytterligheten och velournissen den andra. Grovt uttryckt. Någonstans på den skalan bör man med andra ord finna Christer Lindarw. Om man överhuvudtaget ska bry sig om att söka honom på någon skala alls. Själv vill han helst avdramatisera frågan om sin läggning.

– Man kan väl vara ovanlig i stilen utan att för den skull nödvändigtvis bli betraktad som nån freak. Vi har allltid fått förklara vår vanlighet och det blir besvärligt i länden. Folk tror att man är så konstig.

Christer talar utan större åthävor. Hans rörelseschema, som på scenen är en uppvisning i konsten att ta ut svängarna, är här återhållsamt, snudd på stramt elegant. Han ger ett självsäkert intryck, men lutar mer åt att kalla det ’säker på sig själv’. Det beror på vad man menar. Christer beskylls för att vara dominant och ha en benägenhet att köra sina medarbetare. Han vill vara centralfiguren. I kombination med en utpräglad envishet att genomdriva sin vilja – stärkt av övertygelsen att det blir bäst så – kan den sidan av hans karaktär upplevas som något åt det diktatoriska hållet.

Lasse Flinckman säger att det är på gott och ont. ”Christer har en otrolig förmåga att nå sina mål, men detta hans sätt kan bli en nackdel i längden. Han har aldrig haft en chef som lärt honom veta hut. Han kan visserligen ge med sig, om han inser att han har fel, med det kan ta tid.”

After Dark show på Malmö opera 2016
”Vi har allltid fått förklara vår vanlighet och det blir besvärligt i länden” menar Christer Lindarw. Foto: After Dark

Möjligen kan den del av förklaringen sökas i Christers barndom. Som enda barnet uppfostrades han av sin mamma Vivi-Anne. Hon talade med honom som till en vuxen. I skolan var han ledartypen. Det var Christer som fixade det andra inte ville eller vågade – roliga timmen, insamling och tal till fröken. Han utvecklades till en modig kille.

Han har aldrig haft en chef som lärt honom veta hut – Lasse Flinckman

Dagisföreståndaren var en förstående kvinna som lät honom hållas när han gav uttryck för sin fantasi, som skiljde sig markant från de andra barnens. Han lärde sig på ett tidigt stadium att ta kommandot. 

Marie Sörman var klasskamrat med Christer på Beckmans reklam- och modeskola i Stockholm och var med After Dark från början. Hon har genom åren skapat och sytt scenkläderna tillsammans med honom, men samarbetet har upphört. Marie har nu en egen designfirma.

Tolv års umgänge har gett henne inblick i Christers själ, både som vän och yrkesmänniska. ”Han har verkligen gjort fina saker”, säger hon, ”och han är jätteduktig på att se helheten i det han gör”. Hon tycker att hon har haft nytta av samarbetet med honom men är lite osäker på om han haft nytta av henne.

Samtidigt ser hon också faran i den värld Christer lever i. ”Det går inte att visa sin känslighet utåt, man tvingas ha en viss image. Därför gäller det att ha distans för att inte förlora sig själv på vägen i det glamorösa sammanhanget.”

”Det är lätt att bli egofixerad, att upphöja sig själv och att denna brist på ödmjukhet gärna resulterar i en ovilja att dela med sig av äran för jobbet. Man har hela tiden ambitionen att göra allting själv”, säger Marie och tror att Christer någonstans känner likadant. ”Det kan inte vara lätt att vara så påpassad.”

”På scenen är han faktiskt bäst när han tar av sig masken och klänningen och bara är sig själv. Det är bara det att han är så bra på att hålla masken att det tar en stund för honom att komma ner på sin egen jord. När det bara är han och jag – då är han naturlig, som den Christer jag känner.”

Vi har kommit igenom halva måltiden och jag påminner honom om den omtalade dominanta läggningen och att en kritiker tyckte att premiären till största delen handlade om ”La Lindarw”.

Det är lätt att bli egofixerad, att upphöja sig själv – Marie Sörman

– Ja, jag blev lite snopen när jag läst det. Jag vill göra en show där alla har mycket att göra. Jag vill inte ha en ”Lindarws show” nu, även om utvecklingen kanske går åt det hållet så småningom. Det är roligare för de andra att få vara delaktiga och inte bara stå och sprattla med benen bakom mig hela tiden. Jag är väldigt nöjd med gänget.

– Så jag tycker inte att jag är dominant. Jag var det kanske förr. Nu tycker jag ibland att jag är för snäll, säger han, men tillägger att han vet att det är honom publiken vill se och att Lill Lindfors tyckte att han höll sig för mycket i bakgrunden.

Jag har fått höra mycket om vännen Christer Lindarw. Hans privata umgänge koncentreras till en liten grupp likasinnade, de flesta från Eskilstuna, som han själv. De utgör hans trygghet och är i förening med Christers artisteri själva livsfundamentet. Sällskapet firar varje år lill-jul tillsammans, en begivenhet Christer sägs sätta mycket, mycket högt. 

Han är så bra på att hålla masken att det tar ett tag för honom att komma ner på jorden – Marie Sörman

Bo Göran Guldbrand tillhör denna innersta krets. Han arbetade hos Björn Axén när perukerna gjordes till första AD-showen 1976. För Bo Göran är Christer fortfarande samma människa, trots utvecklingen från en tillvaro i relativ anonymitet till ett liv i nöjessveriges kittel.

”Christer är envis”, säger han, ”men ändå ödmjuk i sin självsäkerhet. Utan den hade det inte blivit något After Dark. Framgången har inte inverkat på honom i negativ riktning.Det är hans bästa egenskap. Han gör ingen affär av det. Han tar alla med storm för att han är just den han är.”

Bo Göran har alltid Christer att komma till. De gråter ut hos varandra och sover ut hos varandra. ”Tillsammans är vi hopplösa att umgås med, tycker min tjej”, säger Bo Göran.

Christer tittar mycket på andra människor. Under vår middag flackar hans vakna och ljusblå blick ofta över kön till entrén. När han umgås med Marie Sahlström (som enligt egen mening är Christers ”tvillingsjäl”) händer det ofta att de bara sitter och granskar människorna som flyter förbi dem. Ett heldagsnöje.

”Vi njuter och skrattar åt samma saker. Vi älskar att gå på bio eller se en gammal Spencer Tracy-film på teven eller äta en middag ihop”, berättar Marie.

Christer Lindarw
Christer Lindarw är väl medveten om det symbiotiska förhållandet mellan massmedierna och kändisarna. Foto: Lars Jacob for CabarEng. / CC BY-SA

Klockan tickar iväg och Christer säger att han med tiden utvecklat en viss förmåga att manipulera folk som ska fråga ut honom. Han skulle lätt kunna dra till med pikanta och för andra komprometterande avslöjanden om sitt privatliv och påstår att nio av tio skulle svälja rubbet och basunera ut lögnerna på bästa nyhetsplats. Han gör det naturligtvis inte, men tanken roar honom märkbart. Han är väl medveten om det symbiotiska förhållandet mellan massmedierna och kändisarna. Christer Lindarw är beroende av PR och därmed tillmötesgående mot journalister, även om vissa redaktörers frågor och egna tolkningar av svaren får honom att skaka på huvudet.

Detta resonemang får mig att tänka på hur fåfängt det egentligen är att försöka komma honom – eller vem som helst – in på livet den här vägen. Det mesta måste rimligtvis bli tillrättalagt på ett eller annat vis, medvetet eller inte, av honom själv eller av hans vänner.

Men jag provar ett råd jag fick av Lasse Flinckman.

– Ja, jag hade ålderskomplex ett tag, när jag såg alla unga och fräscha människor överallt, säger Christer om 30-årskrisen. Det var jobbigt att upptäcka att man bara åldras på ytan, men är densamma inuti. 

– Många tror att det inträffar nån stor förändring när dom fyller 30 – man tillhör inte ungdomen längre, det förväntas av en man plötsligt ska vara vuxen och bete sig på ett visst sätt. Man ska helt plötsligt göra en massa bra saker. Men det händer inte mycket bara för att man börjar få rynkor. Det är det aldrig nån som talar om för en.

Han har en stark familjekänsla – Vivi-Anne Lindar

– Men jag krisade aldrig ihop, jag är inte så bra på sånt. Jag känner mig i alla fall likadan som förut. Däremot har jag lättare för att gå upp i vikt än tidigare. Förr kunde jag äta hur mycket godis som helst utan att det märktes, men det går inte längre. Det är möjligen ett ålderstecken, säger Christer och tänker med behärskad fasa på den meterhöga tunna med godis som välmenande vänner skänkte honom efter premiären.

När jag frågar honom om hans moral och om han har någon uttalad livsfilosofi, tvekar han. Frågan är svår. Vännerna talar om hans humana syn på livet, hur hårt världens orättvisor tar honom. Lasse Flinckman minns Christers benägenhet att anse sig så fantastisk, men hoppas – och tror – att han mognat efter att ha sett lite av världen. Mamma Vivi-Anne talar om sonens andliga och materiella generositet och starka familjekänsla. Vad gäller politik är Christer just ingen engagerad förespråkare för någon särskild schattering (även om socialdemokratin ligger nära till hands) utan plockar det bästa ur alla partier.

När Christer väl besvarar frågan, börjar han med sin utpräglade exhibitionism, sin otyglade lust att visa upp sig och få uppskattning för det. Och fortsätter:

– Nu har jag börjat strunta i allt skitsnack. Man ska göra det man tycker är kul. Man lever bara en gång, så varför hålla inne med saker bara för att det kanske inte ”passar sig”? Det är en insikt som kommer med åren. Man blir säkrare på sig själv.

Han medger att det inte finns någon djupare tanke bakom hans artisteri. Hans ambition är att underhålla folk med det han är bäst på. Ändå tvekar han inte att jämföra sig med läkaren eller prästen. För Christer Lindarw är det inte bara en livslång show.

Det är ett kall.