Svenska ikoner: Statsministern som aldrig blev

Svenska Ikoner: Statsministern Som Aldrig Blev

Hon var den orädda utrikespolitikern som beskylldes för att vara ”rörelsens lilla fästmö” av sina motståndare, och sågs som den självklara kommande partiledaren av andra. Ingen jävla mjukis. Kanonsnygg. Vanlig. Ensam. Bilden av Anna Lindh är kluven mitt itu. Vem var hon egentligen, den politiska superstjärnan som Socialdemokraterna miste? 

Foto ovan: Bengt Nyman/Flickr, CC BY

En dag in på det nya seklet har Anna Lindh sitt nyårssamtal med Rysslands utrikesminister Igor Ivanov. Det är ett formellt samtal som förs över telefon och på det egna språket. Tolkar översätter det som sägs och efter några inledande artighetsfraser tar Lindh upp Rysslands agerande i Tjetjenien. Innan Ivanov hinner formulera ett svar kommer hennes yngste son in i rummet, uppenbarligen för att han slagit sig. Lindhs uppmärksamhet vänds genast mot honom. 

– Men lille gubben, är du ledsen? 

Tolkarna översätter och det blir helt tyst på linjen.

– Förlåt, jag pratade med min son. Det är han som har slagit sig. 

Lindh ringer senare upp sin pressekreterare Eva Franchell och återger skrattande samtalet med Ivanov. 

I Moskva ett par år senare äter Lindh och Ivanov lunch i Moskva. Diskussionen kommer åter ohjälpligen in på Rysslands krigföring i Tjetjenien och Lindh, ständigt angelägen om att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna, kritiserar sitt värdland för det hon anser vara krigsförbrytelser i den autonoma delrepubliken. Ja, hon blir så arg att hon ställer sig upp vid matbordet, och likadant gör Ivanov – samt de båda tolkarna. Lindhs nye pressekreterare Dan Svanell betraktar fascinerat scenen. 

Två ögonblick som illustrerar Anna Lindhs rättframma sätt gentemot världens ledare och hennes förmåga att simultant ägna sig åt sina egna små vardagsbekymmer och med en blandning av uppriktighet och humor komma undan med det. För Ivanov kunde efter hennes död inte annat än hylla sin oförskräckta kritiker: 

– Det är en tragedi för oss alla. Lindh var vår kollega vän. Det är en stor förlust för oss, sa han. 

Anna Lindh var förmodligen den starkast lysande stjärnan på den svenska politiska himlen i början av 2000-talet, den som skulle ta över inte bara Partiet utan också statsministerposten efter Göran Persson, det var nästan en självklarhet. Hon var utan tvekan också en av den internationella politikens mest framträdande personligheter och hon skapade starka band till världens mäktigaste. 

Men vilken bild var det som målades upp av Lindh efter hennes död? Frågan ställs av hennes tidigare pressekreterare Eva Franchell, som naturligtvis vet svaret: 

– Jo, den att Anna var glad, åt äpplen, bar ryggsäck, stod med ena foten i stekpannan, var världens bästa mamma som alltid skrattade och var snyggt klädd. Men vart tog freds- och konfliktfrågorna vägen? I eftermälet försvann hennes politiska gärning och hon reducerades till en shoppande kvinna på NK, vilket är olyckligt med tanke på hur sällan hon handlade där.

Anna Lindh tillsammans med Zoran Djindjic
Anna Lind var ansedd som en stark minister i EU-kretsar. På bild tillsammans med Serbiens före detta premiärminister Zoran Djindjic. Foto: Demokratska Stranka / CC BY-SA

Det är lätt att i dessa dagar, när socialdemokratin inför öppen ridå kämpar för att återupprätta sitt existensberättigande, kasta vemodiga blickar bakåt mot en inte alltför avlägsen tid då arbetarrörelsen, åtminstone utåt sett, syntes vara i fullständig harmoni i samtliga sina beståndsdelar; ett ”väloljat maskineri” som Franchell skriver i sin bok Väninnan. Rapport från Rosenbad (2009). Då återväxten fungerade inom socialdemokratin, då partiet fortfarande förmådde föda fram värdiga motståndare till en borgerlig allians i vardande. Politiker med den lyskraft som Anna Lindh besatt på liknande sätt som Olof Palme. 

”Rörelsens lilla fästmö”

Var hade S stått idag om Lindh fått leva och ta över? Frågan är hopplöst hypotetisk men ändå relevant, eftersom maskineriet tycks ha totalhavererat efter hennes bortgång, Perssons trötta slutspurt och Sahlins oförmåga att med kraft komma tillbaka, skadeskjuten efter de händelser som en gång tvingade henne att ta time out och alla Mosa-Mona-kampanjer.

En gång i tiden, 1988, kallades dåvarande SSU-ordföranden Lindh för ”Rörelsens lilla fästmö” av sin konkurrent i MUF, Beatrice Ask. Lindh ansågs redan då vara ett attraktivt ansikte på partiets valaffischer, och veckopress gottade sig i att hon flyttat ihop med den äldre, och gifte, Bo Holmberg, vilket i vissa kretsar gjorde henne till en arbetarrörelsens femme fatale. Och den nuvarande justitieministerns gillade inte det hon såg:

– Hon har blivit Socialdemokraternas egen lilla fästmö, söt och glad och pigg, något att visa upp. Det är en roll jag själv skulle ogilla att spela, sa Ask om Lindh i tidningen Upp&Ner.

Just där någonstans finner vi skärningspunkten mellan schablonbilden av Anna Lindh, den kletiga klichén som reducerar henne till den sockersöta affischflickan, och verklighetens effektiva, maktspelande, målfokuserade politiker.

I ena fallet tar hon ingen viktigare plats i den politiska historieskrivningen, i den andra framstår hon som den sockersötas raka motsats och så vill många inte riktigt minnas henne.

Det är kanske signifikant att de av hennes politikerkollegor inom partiet som haft anledning att ta med henne i sina memoarer gör det i uppräkningar tillsammans med andra namn. Ingvar Carlsson, som var den som förde fram Lindh i de större politiska sammanhangen, nämner henne på nio sidor utan att någon enda gång lyckas beskriva hennes insatser. Thage G. Peterson har samma klena resultat, sex sidor utan någon karaktäristik. Inte ens Mona Sahlin, som ändå tillhörde den politisk mäktiga trio kvinnliga toppolitiker tillsammans med Lindh och Margot Wallström, ansåg inte att hon, en av hennes bäst vänner, var viktigare att nämna på fler än två ställen i sin bok Med mina ord som utkom 1996, två år efter att Lindh utsetts till miljöminister av Carlsson.

Ingvar Carlsson tar dock igen det nu: 

– Anna Lindhs död var inte bara en personlig tragedi utan också en enorm förlust för partiet och Sverige, säger han.

– Med henne hade det Socialdemokratiska partiet stått mycket starkare i dag, det är jag övertygad om. Hon hade förmågan att brygga över generationerna och hon hade förmåga att skapa spänning och glädje kring politiken. Mycket talar för att hon hade blivit socialdemokratins ledare i vårt land om hon hade fått leva.

Den sista givna efterträdaren

Det var en rejäl resa hon gjorde, från en liten håla landsbygden mitt i Sverige i slutet av 1950-talet till ordförandeposten i EU:s ministerråd drygt 40 år senare. I lilla Hacksta socken utanför Enköping var det inte svårt att sticka ut, särskilt inte när man bodde i en gammal skola och med en pappa som var konstnär och radikal och en mamma som var född i Kanada och även hon radikal.

Så det var inte särskilt förvånande att dottern Anna inte bara gick med i den lokala SSU-föreningen i Norra Trögd – samma år som Palme blev statsminister – utan också blev dess ordförande. Hon visade sin avsky över USA:s bombningar av Vietnam, hon demonstrerade, sympatiserade med FNL och sålde Vietnambulletinen.

I mitten av 1970-talet fick hon ett sommarvikariat på Enköpings-Posten. Den unga reportern tog redaktionen ”med storm med sin enorma energi”, har en av hennes dåvarande kolleger, Svenska Dagbladet-journalisten Fred Mellgren berättat.

– Hon ville göra grävande politiska jobb om kommunen och ta upp internationella frågor, men drog sig aldrig undan den klassiska lokala bevakningen. Exempelvis auktioner, sommarläger och simskolor. Till och med en test av sommarens glassar minns jag.

Vid valet 1976, nitton år gammal, nominerades hon till riksdagen men eftersom Socialdemokraterna förlorade makten, valdes hon i stället in i Enköpings kommunfullmäktige. 1981 blev hon ordförande i Landsorganisationen för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU.

Anna Lindh
”Hon var aldrig rädd att säga de obekväma sanningarna” enligt Anna Lindhs pressekreterare Dan Svanell. Foto: Vesa Lindqvist/Matti Hurme – Norden.org

Så där kunde det ha fortsatt, och Anna Lindh hade möjligen kunnat kallas ”politisk broiler”, om det inte varit så att hon insåg att hon behövde ha en annan karriär att kunna fall tillbaka på. Hon fullföljde därför juristutbildningen hon påbörjat i Uppsala 1976 och genomförde även sin tingsmeritering – samtidigt som hon valdes in till riksdagen som den dittills yngsta någonsin, och tog plats i skatteutskottet. Då var hon 25 år.

Omtalad från första stund, och i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen lärde hon sig allt om fraktionsstrider – kampen mellan höger och vänster inom partiet, där Lindh bekände sig till de senare. 1984 valdes hon som första kvinna till ordförande i SSU, och hon lyckades gjuta olja på vågorna. Hennes tid som ordförande präglades av lugn i förbundet heter det enligt SSU:s egen historieskildring.

– Det var tre som hade kunnat bli ordförande och man ville ha en kvinna. Anna var lättast att enas kring. Hon var vänster, ja, men inte rabiat, minns en (man) som var med.

– Anna var en sprudlande person. Hon skrattade, var glad, spred positiv energi och var uppmuntrande, dessutom kanonsnygg med sex appeal. Men hon var också mån om sin integritet. Hon släppte inte folk in på livet. Det pratades om vem hon var ihop med, men ingen visste. Men den negativa sidan av det var att hon var ganska ensam. Hon var inte den som tog ett glas vin med kompisar, säger han och minns ett betecknande ögonblick när ett gäng firade nyårsafton 1984 på en gård utanför Stockholm. Lindh var relativt ny som SSU-ordförande och mitt i rampljuset. Men när klockan slog tolv och alla skålade och kramade om varandra stod Lindh ensam.

–Där stod hon, människan i mitten, helt själv. Det var en tragisk bild, berättar han.

Integritetens pris, åtminstone är det lätt att minnas den stunden just så. En kram kunde hon väl ha fått i alla fall.

Ja, så blev hon Partiets affischflicka då, i valet 1988, som ”ny fräsch röst”, men kallades ändå ”apparatjik” i ett personporträtt av skribenten Lars Fimmerstad, något som i dag ter sig ganska missvisande eftersom Lindh var långt ifrån schablonbilden av en heltidsfunktionär inom partiapparaten. Lindh var mer kött och blod än så. Miljön var hennes starkaste fråga, där var hon och SSU radikalare än regeringen, vilket bara hör till, och hon var en högljudd motståndare till männens våta dröm – Öresundsbron.

Vägen till kanslihuset tycktes trots det rak och utstakad. Ordförandeposten i ungdomsförbundet brukar innebära raketkarriär i parti och regering. I en intervju sa hon att hon börjat ställa sig frågan om det offentliga livets pris. Relationen med Holmberg, den snygge framtidsmannen som skulle reformera den offentliga sektorn, hade exploaterats av Hänt i Veckan och Lindhs så viktiga integritet fått sig en rejäl smäll, men om partiet kallade ställde hon lojalt upp.

Och det fortsatte partiet att göra. 1991 utsågs hon till kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm, 1994 blev hon miljöminister och 1998 utrikesminister.

– Hon kunde verkligen bita ifrån, säger Dan Svanell som var utrikesministerns pressekreterare i början av 2000-talet när vi pratar om klichébilden av henne (den alltid glada och positiva).

– Hon var aldrig rädd att säga de obekväma sanningarna. Hon hade alltid samma budskap, aldrig någon dold agenda, säger han och anser att Lindh var den sista ”givna efterträdaren” inom partiet.

Mona Sahlin var den givna efterträdaren till Ingvar Carlsson, men när hon sent omsider tillträdde partiledareposten efter Göran Persson var det för att det inte längre fanns några sådana givna namn hos Socialdemokraterna.

– Anna hade varit den perfekta partiordföranden i början av 2000-talet, men hon rycktes bort precis innan hon var färdig att ta det sista steget, säger Svanell och tillägger att utan en stark drivkraft att nå uppåt blir man inte toppolitiker.

Till denna drivkraft kan man lägga Lindhs enorma rättspatos, en internationell utblick à la Palme, kombinerad med omsorgen om den lilla människan och en social begåvning. Hon saknade samma känsla när det gällde den ekonomiska politiken, en blotta som utnyttjades av de få som kunde räknas till hennes motståndare (hon hade sina duster med framförallt Göran Persson, Leif Pagrotsky, Pär Nuder och Margareta Winberg) men den svagheten kompenserade hon genom att läsa på noga och genom att knyta till sig de rätta medarbetarna.

– Hon var receptiv och medveten om sina kunskapsbrister, säger Svanell.

En annan egenskap var spontaniteten, som yttrade sig i att hon pratade snabbt och högt, vilket kunde väcka förargelse. Palme sade till henne en gång:

– Anna, det du säger är jättebra, men om du pratar lugnare och saktare så hör folk vad du säger.

För att råda bot på denna uppenbara svaghet gick Lindh, minns väninnan och generalsekreteraren för Rädda Barnen, Elisabeth Dahlin, till en logoped för att lära sig sänka röstläget och tala långsammare.

Bröt den manliga dominansen

När man betraktar den bild av Anna Lindh som spreds efter hennes död – och möjligen också under hennes levnad – så blir man förvånad av att höra om hennes temperament. Journalisten och författaren Christer Isaksson, som kanske bättre än någon annan kan den svenska politikens kremlologi, säger att Lindh i början var akademiskt vimsig och blyg men snart lärdes upp av den betydligt tuffare Mona Sahlin.

– Anna Lindh var ingen dum blondin, och ingen jävla mjukis. Hon var stentuff och visste exakt vad hon ville.

Om han själv skulle skriva en biografi över henne skulle han antagligen välja att fokusera på hur målmedvetet Lindh, både själv och tillsammans med Mona Sahlin och Margot Wallström, arbetade för att bryta den manliga dominansen i partiet och rörelsen.

– För det kommer hon att gå till historien, gissar Isaksson.

Mona Sahlin med järnvägsräls i bakgrunden
Enligt Mona Sahlin var Anna Lindh ”ingen jävla mjukis”. Foto: De rödgröna / CC BY

Det resulterade bland annat i att man bestämde att nomineringarna inom partiet skulle vara 50/50, hälften män, hälften kvinnor, vilket i sin tur resulterade i att Ingvar Carlsson presenterade den första helt jämställda regeringen 1994, med Lindh som miljöminister, Sahlin som biträdande statsminister och Wallström som kulturminister.

– De var nödvändiga för varandra, och nödvändiga för partiet. Men hur tog man hand om dem? Sahlin blev körd i botten, Wallström tappade lusten och Lindh mördades, konstaterar Isaksson.

Eva Franchell bekräftar den bilden. Det var en del av pakten mellan de tre kvinnorna, att bryta den manliga dominansen.

– Den lät sig brytas, om än högst motvilligt. En del män som jobbat med politik hela livet åkte ut. Men de manliga betonghäckarna styr fortfarande.

Satte ny chefsstandard

Elisabeth Dahlin, med ett gediget förflutet inom utrikesförvaltningen, har känt Anna Lindh sedan tonåren och de pluggade i Uppsala samtidigt. Hon minns Lindhs mod att stå för sin övertygelse, även när hon befann sig i underläge. Hon kunde till exempel driva sin egen linje i SSU i betygsfrågan, och när hon och Dahlin deltog i en demonstration mot Kinas angrepp mot Vietnam 1978, och en bilist försökte dra in i demonstrationståget, sa hon till väninna:

– Nu håller du i mig annars sparkar jag in bildörren på den idioten!

Hon minns också omsorgerna. När Dahlin var bistånds-arbetare i Vietnam 1981, mitt ute på landsbygden, kunde det komma ett paket från Sverige med allt som behövdes för ett rejält bak – mjöl, jäst, ägg, kavel, degbunke och slev. Lindh missade aldrig en födelsedag, och hon kunde på skoj spela hartsfiol mot fönstret när hon kom oväntat tidigt tillbaka från ett EU-toppmöte på midsommarafton.

Personliga egenskaper som visades tidigt i livet och kom till uttryck senare som miljö- och utrikesminister, menar Dahlin.

– Hon satte en ny standard på UD hur en chef ska vara. Det viktiga var inte hur många timmar man jobbade över, utan vad man faktiskt uträttade. Hon drog bland annat parallellen med sin tid på tinget och den övertidskultur som råder där. Det var någon hon ville ändra på.

Dahlin blir både beklämd och frågande när hon tänker på den ovärdiga exploateringen efter Lindhs död – den där man bara tar fasta på glassiga modekläder och shoppingturer till London.

– Man förminskar Anna genom att tjata om hur glad och pigg hon alltid var, ’en färgklick i EU-sammanhang’. Herregud, hon spelade ju en viktig roll på den internationella arenan och hade ett tungt chefsuppdrag. Man pratar om henne som ett politikens underbarn – när hon själva verket var jurist! Hon ville verkligen göra världen till en bättre plats, det är ingen klyscha, men hon hade ingen karriärväg utstakad, inget politiskt karriärnätverk, ingen apparatjiks. Hon hade gjort succé vad hon än valt att syssla med.

Christer Isaksson är tveksam till om Lindh hade det där lilla extra som krävs av en partiledare. Lyskraften hade hon, men till skillnad från Sahlin, som var predestinerad att gå hela vägen, är frågan om Lindh hade tagit jobbet som partiledare och statsminister efter Persson. Saknade hon kanske det nödvändiga suget efter makt?

Eva franchell, som bevittnade mordet på Lindh är av en delvis annan åsikt. Lindh var en taktiker med en förmåga att förankra sig i de rätta grupperna.

– Om hon inte varit den maktspelare hon var hade hon aldrig suttit i partiets verkställande utskott och inte blivit utrikesminister. Medan många förirrar sig i karriärplaneringen, tappade hon aldrig fokus på det hon ville uppnå, vilket gjorde henne till en god politiker. Hon var oerhört skicklig på att manövrera, men sårade aldrig någon medvetet. Hon var inte härsklysten, snarare målinriktad.

På UD möttes Lindh av ett massivt motstånd i början, en öppen arrogans från medarbetare som hellre sett en man på posten.

Porträtt av Eva Franchell
Eva Franchell stod Anna Lindh nära och skrev efter hennes död boken Väninnan. Rapport från Rosenbad. Foto: Johannes Jansson/norden.org / CC BY 2.5 DK

– Många skulle i det läget tagit till härskarteknik, men det gjorde inte Anna. I stället för att sätta sig på myndigheten, såg hon den. Hon hälsade på alla, lyssnade på dem. Det tar längre tid att erövra en arbetsplats på det sättet, men det gjorde hon. Anna var duktig på EU, och redan ansedd som en stark minister i EU-kretsar. Som utrikesminister hade hon direktaccess till alla ministrar och fick inbjudningar till alla viktiga möten.

Men även Eva Franchell kunde bli arg på sin chef, som inte alltid var så lätt att tas med. Lindh hade ett väldigt humör, men förvarnade alltid genom att lägga ut en lapp där det kunde stå. ”I dag är jag på uselt humör”. Det handlade om nerver, som inför ett tal i FN.

– Då gick hon runt och småflinade. Hon var vanlig, hon var människa, säger Franchell.

En människa med stark integritet vars privatliv var heligt och som hon höll utanför politiken och det offentliga.

Hon minns en artikel i en tidning, som när Sverige blev ordförandeland i EU skrev om Lindhs nätverk. Då ringde hon upp Franchell och utbrast: ”Nu vet jag vilka som är mina vänner. Jag kan börja med att ta bort dem som uttalat sig i den här jävla artikeln!”.

Innan Lindh blev utrikesminister kunde hon agera rena reseledaren för sina medarbetare. Hon tog hand om deras biljetter, checkade in åt dem, höll reda på deras pass. Efter utnämningen lärde hon sig att skapa den nödvändiga auktoriteten kring sin person. Hon lade av med pysslandet och markerade sin självklara position.

– Det är viktigt när man ska förhandla, bara det hur man går in i ett rum utan att se sig ängsligt om, för då har man förlorat. Och vikten av handpåläggandet, då man markerar att ’du är min vän’.

”Började sällan tårblänka”

För Franchell råder det ingen tvekan om att Lindh ville bli partiledare:

– Hon skulle aldrig ha tillstått det utåt, det hade varit att förhäva sig. Nej, det var något hon sa i en mindre krets. Göran Persson hade inte bestämt sig för Anna, men hon var en av dem han hade i åtanke.

I det läget hade det varit nödvändigt med en bra planering, och det var Lindh en mästare i. Hon använde sin almanacka till och med för att planera in möten med sina vänner, annars hade jobbet antagligen kommit i vägen. Den fullbokade almanackan visade hon upp i tv-programmet Sen kväll med Luuk, där hon också vann ”Arga leken”, något hon övat på många gånger.

Lindh hamnade högt i olika popularitetsundersölningar, men hon begick ett allvarligt misstag, antagligen det största i hennes karriär – den brutala avvisningen av de båda egyptierna i december 2001, som skedde med hjälp av CIA.

– Det var en dundertabbe, och svårt upprörande. Om Anna fått leva hade det förföljt henne. Hon som var jurist, det var så i grunden fel, säger Franchell.

Bilden av den ständigt glada, kontrasterades starkt mot hennes reaktioner på världens orättvisor – den förfärliga aids-situationen i någon liten by i Afrika, föräldralösa barn i Bogotá.

– Hon lade alltid in sådana punkter i sitt program. Men hon var inte den som gav tappt, hon började sällan tårblänka. Men varje gång hon skulle fotograferas började hon fnittra hysteriskt. Då hade hon ett knep. Hon hade haft en katt som dött och som hette Persson. ”Tänk på Persson” sa jag och då blev hon genast allvarlig.

Blev 46 år gammal

Född: 19 juni 1957.

Död: 11 september 2003 efter ett kniv överfall på varuhuset NK i Stockholm.

Karriär i korthet: Ordförande i SSU 1984-1990, kultur- och fritidsborgar råd i Stockholm 1991-1994, miljöminister 1994-1998, utrikesminister 1998-2003, ordförande i EU:s ministerråd 2001.

Popularitet: Trea i Sifo-undersökningen av Sveriges populäraste person 2001 (efter Astrid Lindgren och drottning Silvia).

Utmärkelser: Utsedd postumt till Årets statsman (Statesman of the Year Award) av East West Institute och Årets europé i Sverige 2004.