Sydafrika: Vattenkris påverkar framförallt kvinnor

Sydafrika: Vattenkris Påverkar Framförallt Kvinnor

Det märks att det är vattenbrist i västra Kapprovisen i Sydafrika. I kåkstaden Khayamandi är tillgång till vatten en daglig kamp för framförallt kvinnor. Den otillräckliga infrastrukturen i Khayamandi är ett lokalt exempel på den globala vattenkrisen.

– Dessutom har vi har rinnande vatten och en toalett, säger Esme Makhalima. 

Toaletter, en lyx få förunnat i Khayamandi, är höjpunkten av husesynen. Esme Makhalima, eller Mam’Makhalima som hon kallas, är runt 70 år och bor tillsammans med sin dotter och två barnbarn i ett hus högt upp på Khayamandis kullar.

– Jag driver ett gästhus. Det är inte så stort men vi har plats för två gäster åt gången, säger Mam’Makhalima.

Esme Makhalima bor i Khayamandi och driver ett gästhus.

I det trivsamma vardagsrummet finns flera fotografier framme som visar hur livet har förändrats för familjen. Från början huserade familjen i ett hus som bestod av ett rum och kök. Efter flera tillbyggen har familjen nu flera olika rum och huset är cirka 40 kvadratmeter stort. Mam’ Makhalima är därför någorlunda välbeställd i jämförelse med många andra i Khayamandi.

– Genom stöd från lokala organisationer har jag gått på utbildningar. Exempelvis en kurs i hur ett företag drivs, som har hjälp mig med mitt gästhus, säger Mam’Makhalima.

“Bucket system”

Enligt Paul Khambule från Lokxion Foundation, en organisation som arbetar med utbildning- och kulturfrågor i Khayamandi, måste de allra flesta hushåll uppsöka någon av de många gemensamma toaletterna och vattenplatserna.

– Eftersom Khayamandi har flera gemensamma toaletter och vattenplatser anser staten att området nu är fritt från det så kallade ”bucket system”, säger Paul Khambule.

Paul säger att ett ”bucket system” innebär att människor uträttar sina behov i en hink, vilken sedan töms på var personen upplever vara en passande plats. Men många av kåkstadens gränder är små och trånga. Vid regn blir det ofta översvämningar. Då blandas jorden med vatten och avföring. I realiteten innebär därmed hinktömningen av avföring stora sanitära problem.

– I verkligheten består fortfarande systemet att använda en hink, säger Paul  Khambule och fortsätter:

– Det finns allt för få gemensamma toaletter och för många är de för långt bort från hemmet. Därför väljer många att uträtta sina behov hemma i en hink istället för att gå ut när det är mörkt.

FN rapporterar att det framförallt är kvinnor och flickor i låginkomstländer som har det primära ansvaret för sysslor som är relaterade till vatten. Som att hämta vatten, sköta disk eller städa. Enligt FN påverkar de otillräckliga vattenresurserna och de sanitära problemen framförallt kvinnorna. Kvinnor och flickor har globalt sett det övervägande ansvaret för aktiviteter kopplade till vatten, som att hämta vatten i hushåll utan rinnande vatten. Samtidigt är kvinnor utsatta för mer våld och sexuella övergrepp än män. Övergreppen sker framförallt när kvinnor just utför sysslor som är förknippade med vatten.

Det gemensamma vattnet

20-åriga Spha Sidiyana arbetar ibland som guide i Khayamandi vid sidan av sina eftergymnasiala studier. Han visar den långa vägen från Mam’Makalimas hus till den närmaste gemensamma vattenkranen.

– Runt hörnet finns de gemensamma toaletterna, 12 stycken, säger Spha Sidiyana.

Två män håller på att rengöra toaletterna. En kvinna sitter i den stekande solen och väntar på sin tur.

Den gemensamma vattenkranen.

Spha Sidiyana pratar med några kvinnor i medelåldern som står och diskar vid den gemensamma vattenkranen. Kvinnornas händer utför vant sina sysslor och rengöringen går snabbt. Det är många andra som väntar på sin tur vid den gemensamma vattenkranen.

– Det är okej att ta ett fotografi av dem men de vill inte säga sina namn, säger Spha Sidiyana som översätter från xhosa till engelska.

Mörker begränsar rörligheten 

Senare på dagen sitter Spha Sidiyana i Mam’Makhalimas soffa och äter middag. De känner varandra eftersom de båda arbetar med Lokxion Foundation. Efter middagen går Spha Sidiyana hem, han bor bara tio minuter bort. Utanför huset har det blivit mörkt.

I Mam’Makhalimas soffa sitter också Sophikazi Wonxi. Sophikazi Wonxi jobbar för en ideell organisation som vill öka allmänhetens kunskap gällande HIV och Aids. Dagen har varit lång och hon är trött och vill hem till sin familj.

– Jag bor inte så långt bort. Men jag kan inte gå hem ensam. Det är därför som jag väntar på en manlig bekant som ska komma förbi här och följa med mig hem. Risken för överfall är alldeles för stora, säger Sophikazi Wonxi.

Snart knackar det på dörren och in stiger den manliga vän som står för kvällens säkra hemfärd. Han har en bil och kör Sophikazi hem. Resan tar fem minuter.

Den begränsade rörelsefrihet som Sophikazi Wonxi upplever skildrar tydligt den utsatthet som finns i Kayamandi. Under dygnets mörka timmar är det för många människor en omöjlighet att befinna sig ute på gatorna.

Det innebär att ett basalt behov som att gå på toaletten blir svårt. Därför används inte de gemensamma toaletterna. På så sätt upprätthålls det så kallade ”bucket system”.

Maria Lundin Osvalds

Frilansjournalist med bas i Stockholm och Cornwall i England. Skriver helst om bistånd, kvinnorättsfrågor och klimat.