Svenska ikoner: Tomas Brolins sista presskonferens

Svenska Ikoner: Tomas Brolins Sista Presskonferens

Det skulle bli den viktigaste presskonferens Tomas Brolin någonsin kallat till. Kvällstidningarna lanserade nyheten med en orkanstyrka som om de redan visste hur den skulle sluta och frågade retoriskt: ”Är det dags att sluta nu, Brolin?”. Bara det faktum att presskonferensen alls skulle hållas föranledde löpsedlar.

Specialbilagor författades, telefonslussar förbereddes för läsarnas frågor direkt till Brolin och fotbollsstjärnans rådgivare och affärspartner Lars T Peterson sade: ”Jag tror att han tänker sluta”.

Några få personer i Brolins närmaste omgivning visste sedan en tid svaret. Pappa Rune, glasmästaren uppe i Finflo som försökte övertala sin son att fortsätta med fotbollen, mamma Elsy, presstalesmannen och gode vännen Tomas Holst och möjligen någon till. Under sommaren hade Tomas Brolin tagit det ganska lugnt. Séjouren hos det ständigt nederlagsdrabbade Crystal Palace var över, han spelade golf och umgicks med polarna. Kvalet till fotbolls-EM närmade sig, Sverige skulle möta England i september, men Brolin fanns inte med i förbundskaptenen Tommy Söderbergs trupp.

Säsongsstarten för engelska ligan stod för dörren och det hade börjat ringa rätt många journalister som undrade: Vad ska Brolin göra? Han hade svarat, för vilken gång i ordningen visste han inte: jag återkommer med besked.

Det var inte hans idé att kalla till presskonferens. Han tyckte inte att hans beslut var något att slå på stora trumman för, att det var lite diva-aktigt att göra det så officiellt. Han hade helt enkelt tänkt smita undan. Men Tomas Holst hade en annan uppfattning – det var divigt att inte kalla till presskonferens. Bättre att göra det nu och lägga alla korten på bordet en gång för alla. Holst visste att det skulle komma att bli uppståndelse.

Tiden var utsatt till 14.00 onsdagen den 12 augusti i Svenska Spels lokaler i Sundbyberg utanför Stockholm. Fem i två satt Brolin och Holst i bilen på väg till presskonferensen och Brolin sa: ”Vad fan ska jag säga?”. Holst svarade: ”Du ska bara säga att du ska sluta så kommer frågorna.”

Så Tomas släntrade in på podiet till fotoblixtarnas smatter, satte sig framför mikrofonerna och sade:

”Jag har kallat till presskonferens för att svara på frågan om jag ska fortsätta spela fotboll eller inte. Jag har väl varit inne på att lägga av under en längre tid. Jag beslutade mig under sommaren att för tillfället…eller för tillfället…jag kommer inte att spela fotboll något mer.”

Tomas Brolins sista presskonfrens

*****

Beskedet var väntat och logiskt. Framgångssagan om Tomas Brolin hade successivt klingat av sedan fotskadan i november 1994 och resten var egentligen en nästan fyra år lång transportsträcka till det bittra slutet. Ändå gick kvällstidningarna upp i falsett och öste på som om det var sensationellt. Men även det var logiskt, med tanke på den mediala dramaturgin. Tabloiderna hade länge levt gott på Tomas Brolin och skrivit upp både förväntningarna på och motgångarna för en enkel grabb från Finflo som bara ville spela fotboll – låt vara att han ville bli bäst i världen på det.

Tomas Brolin trodde att hans avhopp från toppfotbollen skulle lugna ned allting, att telefonerna inte skulle ringa med samma intensitet som tidigare. Han hade fel. Det började ringa mer än någonsin och han hade fler förfrågningar att säga nej – eller ja – till. Tidningar ville göra reportage och TV ville ha med honom i morgonprogram. Alla antog att Brolin nu var mer tillgänglig än tidigare och rent formellt hade de rätt. Han var inte längre bunden av träningar och matcher. Han var äntligen en fri man. Nu var det affärsmannen Tomas Brolin som skulle möta sin publik, så han hade egentligen ett rent kommersiellt intresse av att inte gömma sig. Hans käraste projekt, Brolin Quality Shoes, skulle lanseras under hösten och han skulle medverka både på skomässan i Nacka och tillsammans med festfixaren Micael Bindefeld stå värd för ett stort releaseparty på innerestaurangen Biblos i Stockholms city.

Men Tomas Brolin hade längtat efter att inte längre känna pressen och kraven från tränare, fans och journalister så allt han ville ha var lugn och ro för första gången i sitt liv. Han hade till och med börjat käka en massa luncher med sina polare, ett tecken så gott som något på att livet blivit annorlunda. En av luncherna hade han satt av till mig och han kom till restaurang Martini i sällskap med Tomas Holst. Den italienska krogen har blivit något av ett stamställe och ägaren Sergio Montanari arrangerar vinprovningar för ett gäng bestående av bland andra Tomas Brolin och Mats Sundin och Mariusz Czerkawski, hans kompisar bland de svenska hockeyproffsen i NHL.

Av en händelse hade Nils Liedholm fått bordet intill. Det gamla superproffset och fotbollslegenden från 50-talet var där med sin familj och han och Tomas Brolin hälsade förstås på varandra. 76-årige Liedholm är fortfarande aktiv som tränare för AC Roma och hans lag hade spelat oavgjort mot Parma när Tomas Brolin ännu spelade där. Liedholm uttryckte sin sorg över att Brolin nu slutat och sade att han skulle ha gett honom en ny chans direkt.

”Håll dig i form, du kan bli tränare en gång i framtiden.”

Brolin blev naturligtvis glad över den gamles omtanke men vad fan, han hade lyssnat på sådant där och nu hade han andra grejer på gång.

*****

Tomas Brolins liv som affärsman började redan efter några år i proffscirkusen i italienska ligan. Han hade tjänat en massa pengar och ville se om sitt hus med hjälp av investeringar i olika bolag och fastigheter. Aftonbladet gjorde hösten 1996 en genomgång av ”familjeföretaget AB Brolin” och kunde lista bland annat ett fastighetsbolag, där huvuddelen av Brolins tillgångar var samlade, ett travhästbolag och ett kapitalförvaltningsbolag. Två år senare kunde listan utökas med företaget Two In One (dammsugarmunstycken), Ponsus Pharma AB (hudvårdsprodukter) samt Brolin Quality Shoes, skoföretaget där Tomas äger femtio procent av aktierna och sitter med i styrelsen. Under hösten satt han dessutom i möten med ett gäng IT-killar, som han ska utveckla något i den vägen med. Visserligen är Tomas Brolin inte särskilt intresserad av datorer – han äger inte ens någon – men han är medveten om vilket sug IT har på den yngre generationen; ”folk som kommer under oss är som galna, det är bara att hänga på”, som han uttrycker det.

Det där med travhästarna är en särskild historia. Tomas Brolin hänger ofta på Solvalla och han har fem egna hästar: Hyper, Ceasar Express och Heat Rib samt två som han fött upp och döpt själv, TB Eleven Girl, som han har hos den berömde kusken Stig H Johanssons stall, och TB Winner. TB efter husse förstås, eleven efter den siffra han brukade ha i landslaget och winner efter kaxiga förväntningar. Tomas Brolin läser inte böcker (”Så tråkigt kommer jag aldrig att ha” är ett berömt svar på frågan ”Läser du inte ens när du har tråkigt?”) utan han läser travtidningar och ser travprogram på TV. I Holsts Toyota-jeep ut till golfbanan en tidig torsdagmorgon i slutet av augusti sade Brolin att bara sex, åtta procent av alla travhästar går ihop ekonomiskt. Vi pratade också bilar, eftersom jag såg hans röda Lotus Esprit 800 parkerad alldeles för nära en gatukorsning utanför hans fastighet på Östermalm i Stockholm. Platt som en kackerlacka, men med plats för två golfbagar där bak och snyggare än både Ferrari och Lamborghini, tycker Tomas Brolin. Den går så inihelvete fort att inte ens han har testat den fullt ut.

”Tänk om det skulle hända nåt. Då är man helstekt”, sa han apropå höga farter och fördelen med en god acceleration.

Nike, hans sponsor ännu en månad innan kontraktet gick ut, hade arrangerat en 18-håls poängbogey för sina kunder och återförsäljare och Tomas Brolin tyckte att han skulle ställa upp för det företag som stått honom bi även i motgångarna. Golfen hade länge varit ett sätt för honom att under en fyratimmarsrunda kunna tänka på något annat änfotbollen. Han hade börjat hacka fairway redan i slutet av 80-talet eftersom så många av kompisarna hade börjat spela och han inte ville vara utanför.

Han hade alltid haft ett kärleksfullt förhållande till allt som kunde klassas som bollar. När en av hans barndomskamrater från Finflo tog med honom till bowlinghallen, spelade Tomas skjortan av polaren – trots att han aldrig hållit i ett klot tidigare.

Nu ansåg han sig vara ”halvpassionerad” i golfen, han var nere i handicap 10 och hade förbättrat sin sving avsevärt efter några lektioner men tyckte att han hade en del kvar att lära för att stabilisera drivern.

”Förut hade jag en sån fjantig, egen påhittad sving. Jag hade ingen längd på mina slag, jag gick på vilja och känsla. Men vill man komma längre måste man lära sig vissa rörelser.”

Brolins utslag var oerhört kraftfulla. En provsving, och sedan iväg spikrakt tvåhundra meter med en Callaway Big Bertha. Hans lag kom fyra, men Brolin tyckte att de borde hamnat på tredje plats eftersom de fått lika många poäng som trean och han snackade om att lämna in en protest under kvällens bankett på Operaterrassen i Stockholm. Mest på skoj, för laget som kom trea hade bättre sammanlagd handikapp.

Under inspelet på nionde hålet hade han sagt att han var trött på att vara allmän egendom. Innan presskonferensen hade alla velat veta: ”Ska han sluta eller fortsätta spela fotboll?”. Nu hette det istället: ”Kommer han att lyckas med skorna?”.

”Tänker du ofta på det som hänt?”, undrade jag.

”Bara när dumma journalister ställer frågan”, svarade Brolin. Det var tydligt att han inte hade lust att inviga mig närmare i sina innersta funderingar än han redan gjort med hundratals massmediarepresentanter genom åren. Alternativt – det fanns inget mer att hämta där under ytan.

*****

Tomas Brolin var 29 år, vilket en relativt låg ålder för att sluta med toppfotbollen. Å andra sidan slutade han inte som fotbollsinvalid, även om fotskadan 1994 skulle förfölja honom under resten av karriären. Det var motivationen och glädjen som försvann någonstans på vägen, en förklaring han envist hållit fast vid.

Som potentiell legend betraktad är han av betydligt tunnare kaliber än Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, även om man kan finna likheter i det okonventionella och till synes bekymmerslösa spelsättet och proffsåren utomlands. Fyra korta år höll Brolins stjärna, från genombrottet 1990 då han gjorde tre mål i sin allsvenska debut för IFK Norrköping mot IFK Göteborg och förståsigpåarna anade en ny glansålder för den döda svenska fotbollen, via tiden i italienska Parma till bronsmedaljen i fotbolls-VM 1994 och en plats i världslaget. Om man kan säga att någon kan vinna ett folks hjärta och förtrolla en hel fotbollsvärld så var det i så fall den sommaren Tomas Brolin gjorde det.

Tomas Brolin vid hemkomsten efter VM 1994
Tomas Brolin var med och tog hem VM-bronset vid VM 1994. Foto: Creative Commons  

”Sverige gick på knäna, Sverige var trött, Sverige var på väg att dö, Sverige hade redan gjort mer än någon hade kunnat kräva och det var bara en spelare, bara en ung man som ville mer, orkade mer, krävde mer och fick med sig detta fantastiska fotbollslag till seger och till slut ett VM-brons”, skrev Expressens sportkrönikör Mats Olsson.

”Han flöt fram över planen, fötterna tycktes knappt röra vid gräset. Bollen var i långa stunder förenad med hans kropp och han var osårbar för alla försvarare”, skrev Aftonbladets Olle Svenning.

Några månader senare bröt han foten i EM-kvalmatchen mot Ungern, och även om skadan läktes och Tomas Brolin tränade upp sig till tidigare nivåer, fick han inte chansen att komma tillbaka som ordinarie spelare i Parma. Tränaren ansåg att han under Brolins frånvaro hade fått fram ett bra team och ville inte störa det under säsongen genom att ge honom sin plats tillbaka.

Trots att han inte längre platsade i Parma, och trots fotskadan, köpte Leeds honom för 45 miljoner kronor, naturligtvis efter att först ha låtit sina läkare noga undersöka foten. Och Tomas Brolin var revanschsugen. När han skrev på för Leeds ville han visa hela världen att han var på väg tillbaka till 1994 års form.

Tomas Brolin och Leeds tränare Howard Wilkinson, som var den som genomdrev transfern, kom tidigt på kant med varandra. En ankelskada höll honom borta från planen i sex månader och skadan kom att sättas inom citationstecken i den engelska pressen. Brolin användes som inhoppare och Howard Wilkinson förnedrade den forne världsstjärnan genom att efter en match mot Port Vale i en tidningsintervju tvivla på hans förmåga att hålla alla 90 minutrarna.

Konflikten fördjupades under Wilkinsons efterträdare, den erkänt tuffe och osentimentale George Graham. Brolin och fyra andra gigantiska transfers signerade Wilkinson – Carlton Palmer, Ian Rush, Tony Yeboah och Tony Dorigo – kallades Leeds Uniteds ”Famous Five”, inte för att de ansågs göra skäl för den sammanlagda veckolönen på en halv miljon kronor utan för att de utgjorde klubbens största belastning. Brolin blev inte den målspottare som Leeds hade hoppats och hamnade till slut på avbytarbänken och i reservlaget och spelade matcher inför futtiga femtonhundra åskådare. Han uteblev från träningar och säsongsstarter och hans förklaringar framstod som konstruerade: en gång var det pappa Runes 50-årsfirande som kom i vägen, en annan gång krossaade en fågel vindrutan på hans bil.

Smutskastningen var igång. Tomas tyckte att Leeds aldrig gav honom chansen och att ledningen förtalade honom. Leeds tyckte att de hade fått en diva på halsen, som med tiden alltmer tappade formen.

Vad gick snett? Frågan har ställts otaliga gånger, liksom försöken att besvara den. Aftonbladets sportkrönikör Lasse Sandlin hör till dem som ihärdigast (för)följt fenomenet och personen Tomas Brolin. När Brolin hösten 1996 fått beskedet att han inte var välkommen tillbaka till FC Zürich, dit han varit utlånad från Leeds, skrev Sandlin att han kände igen den hälsingska envisheten och tjurskalligheten och att ödmjukhet knappast hörde till Brolins bästa gren. Sandlin kom att tänka på vad den amerikanska komikern Fran Lebowitz sagt en gång: ”Framgången har inte stigit mig åt huvudet. Jag har alltid varit odräglig.”

Medan Brolin ännu kände att en majoritet av Leeds-fansen gillade sin svensk, trappades kriget upp med vissa medier. Svensk skvallerpress älskade att frossa i spekulationer om den fallande stjärnans festande och parade ihop honom än med kronprinsessan Victoria, än med Björn Borgs förra flickvän Jannike Björling. Kvällstidningarna vältrade sig i festandet, groggarna, brudarna. Aftonbladet skrev om ”favoritdrinken” vodka-juice, Expressen åkte till hans hemtrakter och intervjuade folk som sade sig vara hans vänner. Tomas Brolin inledde en långvarig bojkott mot tidningarna.

”Han blev väldigt sårad. Han var en sån som alltid öppnade sig för journalister. Precis som han aldrig glömmer sina vänner, kommer han ihåg dem som varit taskiga mot honom”, säger Mats Olsson, Nikes PR-chef som vid den tiden just blivit Brolins presstalesman.

Situationen var naturligtvis ohållbar för PR-mannen Olsson. Han ordnade ett möte mellan Brolin och de båda kvällstidningarnas sportchefer.

”De talade ut – Brolin fick säga vad han tyckte, sportcheferna bad om ursäkt för skriverierna och sen skakade vi hand och allt var frid och fröjd.”

*****

Läkarna hade drivit in åtta titanförstärkta skruvar i underbenet efter olyckan i matchen mot Ungern och han hade passerat åtminstone två läkarundersökningar med betyget ”spelduglig” efter det. Hösten 1996 var Tomas Brolin klar för försäljning till italienska Sampdoria, under svenske supertränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons ledning.

Brolin var själaglad. Det enda som återstod var ännu en läkarundersökning och Tomas tyckte inte att han hade någon anledning att oroa sig. Efteråt satt han och Sampdorias sportdirektör på läkaren Amedo Baldaris mottagning i Lyon och fick beskedet att operationen måste göras om. Röntgenplåten visade en märla som satt där bland alla titanskruvarna. Något sådant hade Baldari aldrig sett förut och drog slutsatsen att Brolins berömda vänsterfot inte kunde fungera så länge märlan satt kvar.

”Det är ingen idé att ta Brolin, för han måste ta bort den här saken och sen måste han ha tre månader på sig innan han kan vara spelduglig”, sade Baldari.

Tomas Brolin trodde inte sina öron. Han hade spelat i två och ett halv års tid med den där märlan i foten och plötsligt satt han där hos ”nån jävla läkare i Frankrike som inte verkade veta vad han pratade om”.

Brolin spottade fram sin irritation över kvacksalvaren i Lyon under vår lunch och det var tydligt att han ansåg att Baldaris dom utgjort en större skada för hans karriär än själva benbrottet.

Läkaren i Lyon som bedömde Brolins skada hade aldrig sett något liknande som en märla som satt där bland alla titanskruvarna. Foto: Arseny Togulev

Det blev inget kontrakt med Sampdoria. Laget hade behov av Brolin genast och kunde inte vänta till februari. Innan han skiljdes från läkaren och Sampdorias sportdirektör tog de hand på att beskedet skulle stanna dem emellan. Tomas Brolin ringde direkt efteråt två samtal. Det första till svenske landslagsläkaren Jan Ekstrand:

”Du måste snacka med Baldari, han är helt ur balans den här killen”.

Det andra till Sampdorias tränare Sven-Göran Eriksson:

”Vad har ni för läkare egentligen?”

Men ”Svennis” kunde inte göra något. Han kunde inte gärna gå emot lagets egen läkare.

Sedan tog Brolin tog flyget tillbaka till Zürich, där han hade en lägenhet. Han tog det ändå ganska lugnt. Det var trots allt en enda läkares åsikt och Brolin visste att Baldari hade tystnadsplikt. Men redan på kvällen började telefonen ringa. Journalister och andra ville veta mer om affären som gått i stöpet. Brolin spelade ovetande men dagen efter stod det i alla tidningar att han måste opereras om. Någon hade läckt. I det ögonblicket var han ganska död på marknaden. Osäkerhetskänslan smög sig på klubbarna. Alla trodde att han slutligen blivit fotbollsinvalid. Det enda lag han hade att återvända till var Parma. Han spelade elva matcher utan att göra ett enda mål och när säsongen var över och hyreskontraktet gått ut, ville Parma lösa Brolin från Leeds-kontraktet, men engelsmännens pris var för högt.

I juni 1997 åkte han motvilligt tillbaka i Leeds, den klubb som fortfarande ägde honom men som helst av allt ville bli av med honom. Känslorna var ömsesidiga. I en intervju i Aftonbladet sade Leeds direktör, advokaten Peter McCormick: ”Tyvärr verkar ju Brolin föredra att sitta på uteserveringar i Italien och dricka vin. Tomas Brolin kommer inte att mötas med något fjäskande.”

Han sade också: ”Vi köpte en spelare med bra rykte, en spelare som var en av världens främsta och vi betalade mycket pengar. Men vi har inte fått ut något av värde. Så självklart är vi besvikna.”

Och han sade: ”Jag tror att den frustration han känt efter skadan har fått honom att uppträda som en diva. I höstas till exempel, när vi ville att han skulle komma tillbaka från Zürich, ställde han krav på att laget skulle spela enligt ett visst sätt, han skulle ha garantier om hur han skulle få spela. Det är saker som managern avgör – inte en enskild spelare.”

Tomas Brolin hade inget behov av att snacka om vad som egentligen hände i Leeds när vi käkade den där lunchen på Martini. Huvudsaken var att han själv visste och han hade inget dåligt samvete. Han sade bara:

”Leeds-fansen var på min sida hela tiden tills Graham började snacka en massa skit om mig i pressen. Han kom med osanningar. Han ville inte att de skulle vara på min sida. Jag var inte ens där på sex månader och under den tiden sådde han frö till fansen att jag gjort ditt och datt, fast det inte var sant. Om jag läste tidningarna och trodde på det han sa, skulle jag också hata den personen.”

I slutet av oktober hade Brolin och Leeds kommit till vägs ände med varandra. Leeds köpte enligt uppgifter i engelska tidningar loss Brolin för 140 000 pund och slapp på det viset betala ytterligare mellan 420 000 och 700 000 pund för – i klubbens tycke – i princip ingenting de åtta månader som återstod av kontraktet. Leeds avstod också från att gå vidare med de böter på omkring 60 000 pund som klubben ansåg att den skulle ha för att Tomas Brolin missat träningen och en reservlagsmatch mot Liverpool samt för några ilskna attacker mot George Graham i en tidningsintervju.

Den 29:e höll Brolin presskonferens på Hilton i Leeds, där han bott de senaste fyra månaderna, och bjöd journalisterna på champagne och tårta för att fira. Han aktade sig för att själv smaka.

”Nä, ingen alkohol. Jag vill inte bli klassad som en festprisse igen”, sade han.

Lättad, glad, fri och spelsugen. Brolin ville ha nytt kontrakt och mer attraktiv än så här kunde han knappast bli, tyckte han. Han skulle ju inte kosta någon övergångssumma. Allt han ville ha var en klubb som trodde på honom, helst i toppskiktet.

*****

Tomas Brolin hade blivit kontaktad av Jonas Kullman, en andra generationens skohandlare, praktiskt taget född i en skokartong. Pappan hade haft egen agentur och grosstiströrelse och sonen hade tagit över i början av 80-talet när Gösta Kullman gått bort.

Tomas Brolin hade under årens lopp fått propåer från diverse företagare och lycksökare i behov av riskvilligt kapital. ”De vet ju att man haft nån krona gömd nånstans och då chanser de”, som han säger. Tomas har hoppat på några projekt, efter samråd med sin pappa Rune och spelaragenten Lars T Peterson. En del ser han bara som en ren affärsdeal, som det här med dammsugarmunstyckena. Han är personligen inte så insatt i just de här munstyckenas välsignelser, eftersom han inte har något att jämföra med: ”Jag dammsuger inte så jävla ofta”.

Kläder och parfymer har han inte tänt på, men skor är en annan sak. Kombinationen Brolin och skolandet Italien – den nation han förutom Sverige förknippas med – var en oemotståndlig frestelse för Kullman. Och det var ingen fejkad förälskelse. Tomas Brolin gillar ärligen skor, särskilt italienska, inte bara fotbollspjuck. Så därför är han delaktig i de flesta beslut som fattas beträffande Brolin Quality Shoes, som tillverkas i Marche-området i närheten av Rimini.

Inbjudan till det stora release-partyt på Biblos, liksom reklamaffischen för skorna, var en lysande idé. Det var ett montage: röntgenbilden av Brolins titanskruvförstärkta vänsterfot i en av dojorna, som också såg ut att vara röntgenplåtad. På påsen till inbjudan hade Brolin, eller hans reklambyrå, skrivit: ”De dansar hyfsat, steppar sådär men lirar fotboll som få. Mina fötter. Låt mig nu stolt få presentera en ny era i deras historia.” Frågan som hängde i luften: behövs Brolin Quality Shoes på en konfektionsmarknad som redan är överhettad med namn på forna svenska sportstjärnor som Björn Borg, Martin Dahlin och Börje Salming? Varken representanter för Stadium eller Nilssons Sko, två av de stora butikskedjorna, var säkra på det. Deras inställning skulle kunna beskrivas som avvaktande.

Bindefeld hade vidtalat sitt sedvanliga batteri kändisar och Tomas ville inte säga hur många han själv bjudit in. Totalt hade mer än 800 personer fått den där lustiga påsen med röntgenbilden. På kvällen utanför Biblos: fyra gorillor/dörrvakter med öronsnäckor, som säkerhetsvakter under en återvalskampanj för sittande president. Tomas, svartklädd i kavaj och sina skor, och Bindefeld, mitt emot varandra. Gästerna: fröken Sverige på fröken Sverige-turné, sångerskan Anki Bagger, sportkommentatorn Arne Hegerfors, artisten Niklas Strömstedt, Madonna-videoproducenten Jonas

Åkerlund. Mer idrottsfolk: skidstjärnan Marie ”Billan” Westin, förre slalomåkaren Tomas Fogdö i rullstol, längdhopparen och fortköraren Mattias Sunneborn. Tennislegenden Björn Borg, slalomdito Ingemar Stenmark, pingisdito J-O Waldner och hockeydito Mats Sundin fångade på samma bild tillsammans med Brolin – fem 24-taggare, Brolins polare som han känner sig hemma med. Inget tjafs med luftkindpussar, Stockholms-kändis-nattlivets främsta gren där Tomas Brolin aldrig kommer att bli bäst. Kvällens Entré: förra Bond-bruden Izabella Scorupco. Kvällens sjukaste bild: Brolin mellan två tjejer klädda i tighta silveroveraller med huva serverande sponsorvodka från tankar på ryggen.

”Du tar ett glas och smajlar. Ett riktigt smajl ska det vara”, instruerade fotografen och Tomas Brolin lydde. Det fanns mer en tvingande omständighet att gå medierna till mötes en sådan här kväll än en övertygelse om att just den här bilden var den rätta.

Tomas Brolin i Parmas tröja
Brolin o Parma i säsongen 1990-1991

Efter någon timme lämnade han entrén – Bindefeld stod troget kvar – och koncentrerade sig på festen. Pappa Rune kom dit men plågades av huvudvärk. Delar av klanen Brolin och ”Finflo-maffian” – fjorton, femton personer – satt uppradade längs ett väggbord och vid halv två-tiden fortsatte Brolin och hans kompisar till Café Opera, dit även hans förra flickvän, Madeleine Bergström, letade sig frampå småtimmarna.

Världens mest berömda brutna vänsterfot hade begått sin premiär som varumärke. Nu väntade för första gången en höst och en vinter utan ett fulltecknat program.

*****

”Han steg själv ner i fotbollskretsens helvete: Crystal Palace, ett av de sämsta lag som någonsin spelat i första ligan”, skrev Aftonbladets krönikör Olle Svenning i tidningens minnesbilaga när Brolin annonserat sin sorti från proffsfotbollen. Expressens Mats Olsson spädde på: ”Scenerna i Crystal Palace var ibland så outhärdligt patetiska att man inte kunde titta på dem. Det gick inte att slå upp en engelsk tidning eller ett engelskt fotbollsmagasin utan att hitta grymma, hånfulla och sarkastiska skämt om Tomas Brolin och hans övervikt.”

Arton månader efter att han spelat sin sista A-lagsmatch för Leeds lade Crystal Palace-managern Steve Coppell beslag på Tomas Brolin i november 1997. Eller lade beslag på…Coppell ville pröva honom. Kunde Brolin sedan övertygande visa att hans inställning till fotboll på högsta nivå ännu var den rätta, så hade han chans till kontrakt.

Den 5 januari anlände Brolin till London för två veckors träning med laget. ”Jag är oerhört sugen på att spela igen”, sade han till Aftonbladet. Den 9:e fick han beskedet att han skulle få vara med mot Everton på avbytarbänken och på själva speldagen, den 10:e, att han skulle få spela från start efter bara fyra dagars träning. Brolin, som trott att han först måste få ned kroppen i matchvikt, hade först skrattat åt Coppells erbjudande och tolkat det som ett typiskt engelskt omklädningsrumsskämt. Men Coppell menade allvar. Crystal Palace var så skadedrabbat att han inte hade något annat val än att ta in den relativt otränade Brolin.

Crystal Palace förlorade med 1-3 och balanserade på nedflyttningsstrecket, men Coppell var imponerad av Brolins insatser. ”Tomas Brolin did me a tremendous personal favour by agreeing to play. He didn´t even expect to play today”, sade Coppell efter matchen.

Den 15:e blev det officiellt: Tomas Brolin spelar för Crystal Palace resten av säsongen. Hans lön: tidningsuppgifterna talade om cirka 10.000 pund i veckan. ”Jag gör det inte för pengarna. De är inte huvudsaken den här gången. Det viktigaste är att jag äntligen träffat folk som tror på mig”, sade han till Aftonbladet.

Inför matchen mot Leeds den 31 januari spekulerades det vilt om med vilka känslor Brolin skulle spela mot sin förra klubb. Det var läge för hatmatch och Brolin hade chans till skön revansch mot Leeds manager George Graham. ”Brolin kan förvänta sig helvetet i morgon”, sade redaktören för Leeds fanzine The Square Ball. ”Jag har aldrig haft några problem med Leeds fans”, sade Brolin till svenska nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrå.

Crystal Palace förlorade med 0-2. Första målet gjordes när Brolin tvingats av planen efter en huvudskada, och det andra innan han ens hunnit ta emot bollen efter att han kommit in i matchen igen.

Totalt spelade Brolin 16 ligamatcher för Crystal Palace, delvis som assisterande tränare, utan att göra mål. Sista matchen spelade han mot Manchester United som vann med 3-0 och förpassade därmed Crystal Palace ur Premier League. I och med det var också Tomas Brolin ute ur leken. Han varken erbjöds eller ville ha förnyat kontrakt.

Tiden i London-laget hjälpte honom att under den följande sommaren fatta det avgörande beslutet. Det hade varit kul ett tag, ett intressant ”experiment”, och positionen som assisterande tränare hade gjutit lite nytt liv i fotbollsstjärnan. Men hans nästan narkotiska begär efter ständigt nya utmaningar var också ett tydligt tecken på att han höll på att tröttna. Att han tappat alltför stora delar av motivationen och spelglädjen. I Parma hade varje träning i sex års tid varit tillräckligt kul. Så var det helt enkelt inte längre.

”Men Crystal Palace har helt otroliga supportrar. De är de skönaste fans jag varit med om. De kom till matcherna och bara skrek, även när vi förlorade. Vi förlorade borta mot Liverpool och efter matchen åkte jag, morsan och farsan och några i laget tåg hem och det var samma tåg som alla Palace-fans åkte med. De kom fram till oss och det var som om vi vunnit i alla fall.”

Var tiden i Crystal Palace en enda förnedring för hjälten från VM 1994? Olle Svenning skrev i Aftonbladet: ”Han höll upp en rå skrattspegel mot sig själv, sin för tunga kropp och sina hjälplösa medspelare. Och den hjärtlösa pressen och publiken fyllde. Skådespeleriet närmade sig lynchningens groteskerier. Barbarerna som tillåts håna en artist som på en enda match visat upp mer av fotbollskonst än vad två hundra ordinära engelska ligaspelare gör under sina proffsliv. Sökte sig Brolin mot förnedringen för att sona något brott han ansett sig ha begått eller trodde han verkligen att glädjen och skapandet skulle återvända, så att han på nytt kunde stiga från underjorden mot fotbollsljuset?”

Svennings beskrivning av fenomenet Tomas Brolin är litterär och snuddar vid rent bibliska metaforer. Kanske är det att skjuta över målet när det gäller den enkle grabben från Finflo, men vad gör man inte för att försöka förklara det ofattbara i att en av världens bästa fotbollsspelare lägger av vid 28? Det vill säga – ofattbart för hans publik. Själv har Tomas en mycket okomplicerad syn på allt detta och han verkar inte vara den grubblande typen; ”Jag är ingen hjärnskrynklare som sitter och funderar på det”, säger han. Kanske är det också frånvaron av en djupare egen analys som uppmuntrar krönikörerna att göra jobbet istället.

Återkommer Tomas Brolin i fotbollssammanhang? Jodå, men kontrasterna till livet i den absoluta toppen är nästan plågsamma. Han har varit målvakt för Nikes lag i Café Opera Cup och han har ryckt in för division 2-laget Hudiksvall ABK. ”Tomas är väl så bra som vår reservmålvakt”, konstaterade tränaren Pär Lindberg efter en match. Och han är alltid välkommen att spela hemma i Finflo.

Hans gamla sponsor, Nike, ser gärna att Tomas dyker upp och vid lämpliga tillfällen säger några ord som företagets talesman i fotbollsfrågor.

”För oss har han ett visst nostalgiskt och historiskt värde”, säger Nikes PR-chef Mats Olsson.

*****

Vår lunch närmade sig sitt slut. Tomas Brolin hade utan större entusiasm munnen-full-snackat sig igenom en halstrad fjällröding med isvatten och skrivit ett par autografer till krögaren Sergio Montanaris lille son och hans kompis. Nils Liedholm bröt upp och familjen lämnade krogen. ”Arrividerci!”, sade fru Liedholm till Brolin. ”Ciao, arrividerci. Buona vacanza. Vengo trovarvi!”, svarade Tomas.

Vi hade kommit in på hans sista tid som proffs och Brolin hade sagt att så här är det med alla jobb, det är inte varje dag man vaknar och tycker att det är kul att gå till jobbet och att komma fram till att man vill sluta är en process som pågår under en längre tid.

”Är du ledsen för det?”, undrade jag.

”För vaddå?”

”För att inte glädjen och motivationen infann sig igen?”

”Nä, det var länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu.”

FAKTA

Namn: Per Tomas Brolin

Född: 29 november 1969 i Hudiksvall

Yrke: Affärsman (skor, fastigheter, travhästar, hudskydds- resp solskyddsprodukter, dammsugarmunstycken, IT-tjänster) och f d fotbollsproffs

Utbildning: Gymnasieexamen

Klubbar: GIF Sundsvall (allsvenskan och div 2) 1987-1989, IFK Norrköping (allsvenskan) 1990, Parma AC (Italien, serie A) 1990-1995, Leeds United (England, Premier League) 1995-1996, FC Zürich (Schweiz, serie A) 1996, Parma 1997, Leeds 1997, Crystal Palace (England, Premier League) 1998.

Landskamper: 47 matcher, 26 mål

Meriter: VM-brons, EM-semifinal, seger i Cupvinnarcupen, UEFA-cupen, Europeiska Supercupen och italienska cupen. Final engelska ligacupen (Coca Cola Cup). Nominerad till Världslaget. Fick Guldbollen 1990 och 1994

Publicerad första gången i tidningen Scanorama, 1998