Tragedin som blev en nära-livet-upplevelse

Tragedin Som Blev En Nära-livet-upplevelse

Efter ett möte med brandmannen Lasse Gustavsson öppnar sig bråddjup av möjligheter. Livet förändras när han och jag pratar om livet, döden och hans livsresa efter den ohyggliga olyckan. Efter tragedin, som han kallar sin nära-livet-upplevelse, spirade ett nytt liv. För ur den svåraste smärta kan det bästa födas.

Det är tidigt i maj månad 1981. Det är något med maj, den är limegrön och skör som äggskal och allt ligger framför oss. Orört. Obesudlat. Hoppet dallrar i vitsippslunden och koltrastsången. Mitt i försommarnatten är två brandmän på väg till en gasläcka i oljehamnen på Hisingen i Göteborg. Hisingen med alla sina industrier, gasklockor och höghus ligger öde och slumrar. Under vägen uppstår ett par förödande kommunikationsbrister och brandbilen kör därför allt längre in i det farliga hamnområdet, allt närmre det fasansfulla som skall hända, som skall slita livet i stycken. För så är det med tiden, det finns ett före och ett efter. Före vet vi inte så mycket, efter vet vi allt. Brandbilen kör rakt in i 20 ton propangas som exploderar i ett helveteshav av eld lika omfångsrikt som Globen. Explosionen syns långt in i Västergötland och tusentals Göteborgare vaknar och tror att det är krig. Mitt i eldhavets epicentrum finns brandmännen Lasse och Leif. Lasse har arbetat en vecka på brandkåren och är bara 24 år.

Lasse hade bara arbetat en vecka på brandkåren när livet vände. Foto: Lena Brorsson Alminger

Eldhav stort som Globen

– Leif ropade ”spring ” berättar Lasse, och jag sprang! Jag hade inga strukturella tankar, bara intryck. På marken fanns det en vitmålad linje och den följde jag. Elden var så kraftfull att det var som att skjuta en kudde framför sig.  Jag kände ingen smärta, men upplevde att det började koka i öronen.

En ursinnig och vitglödgad eld och sedan kom tiden efteråt, då när allt är förvandlat. Den första Lasse mötte när han förblindad rusade ut ur eldhavet var en man som hette Rolf och som kom att betyda mycket för Lasse. Rolf satte honom på en stol och pratade med honom och blev en länk till verkligheten. Mänsklighet mitt i det omänskliga.  Kött och blod mitt i det förkolnade. Ord mitt i det ordlösa.

– En kvart senare kom ambulansen och jag blev körd till Sahlgrenska Sjukhuset, Leif hade redan blivit skjutsad dit av en polisbil. Där blev vi sövda och senare transporterade med helikopter till Uppsala.  

Lasse hade 40-procentiga brännskador och därtill svåra brännskador på lungorna och måste ligga nedsövd i två månader. Men livet bar inte arbetskamraten Leif tillbaka till verkligheten igen, han dog efter en månad och det var som om Lasse redan visste om det när han vaknade upp.

– Efter jag vaknat hade jag ett minne av att ha träffat Leif och att jag tagit avsked av honom när vi båda låg medvetslösa. Leif hade inte gått bort, han hade gått hem, så kände jag. Jag hade också fått en ny sensibilitet, kunde ana vad vårdpersonal och andra människor kände, hur deras dag varit och vad deras intentioner var. Jag var känslomässigt naken.

Tillbaka till livet

Lasse är ett exempel på den goe göteborgarens och andens seger över materien. Sammanlagt låg han ett år på sjukhuset. Han hade förlorat halva sin kroppsvikt och vägde 40 kilo. Hornhinnorna hade fått svåra brännskador och ögonen var ihopsydda och ingen visste om han skulle kunna se igen. Lederna var förkalkade och på nytt fick han lära sig att gå, brännande, stapplande små, små steg i vita sjukhuskorridorer. Ett par fingerstumpar kvar på händerna och så många operationer att ingen kunnat räkna dem.

– På sätt och vis var det en fördel med att vara blind och inte se, funderar Lasse. För innanför allt det såriga och värkande kände jag att jag var den jag var, jag kände igen mig själv inuti mig själv. Även om jag senare inte kunde känna igen mig själv utanpå.

För när ögonen öppnades kunde han på nytt se världen och när stegen blev allt fler och musklerna sakta växte till föddes inom honom en längtan efter livet, att klara av livet.

– Under sjukhustiden dagdrömde jag mycket, tänkte på goa grejer och fina ljusa minnen flöt fram inom mig de stunder jag var smärtfri. Längtan fanns där att återskapa det jag hade haft. Skulle jag kunna leva som en självständig människa igen? Min första dröm var att på nytt vandra igenom Sarek! På egen hand! Då skulle jag vara tillbaka. Men skulle jag klara allt det som en fjällvandring innebär: knyta kängorna, sätta ihop ett stormkök och resa ett tält i strapatsrik natur med busväder. Ett år efter att jag lärt mig gå gjorde jag vandringen! Det var min bästa läkning.

I sjukhussängen drömde Lasse om att bli en självständig människa. Foto: Lena Brorsson Alminger

Sjukvården hade mycket att ge när det gällde det kroppsliga: plastikoperationer, sjukgymnastik och omplåstring, men inte mycket vilja att stötta och läka en brännskadad själ. Vid ett tillfälle kom avdelningssköterskan och sa att hon talat med psykologen och om Lasse ville så fick han ringa till henne. Men Lasse kände inget förtroende, han tyckte inte att det var han som skulle söka upp psykologen, det var psykologen som skulle komma till honom. Erbjuder man hjälp, skall man själv komma med den, var Lasses kloka filosofi. Hans reflektion var att den kroppsliga vården erbjöds automatiskt, men inte vården av själen. Det själsliga och mentala stödet fick han istället av vänner och familj. Och så arbetskamraterna, stora, starka och hjältemodiga brandmän med mjuk insida som ofta kom på besök till sjuksängen. Rakryggade och stöttande fanns de där.

Ljusupplevelsen som tog år att bearbeta

Lasse växte som många andra upp med kristendom och med Gud som en vakande farbror på ett moln och konfirmationen betydde bara en ny klocka. Allt detta hade han tagit allt mer avstånd från och innan olyckan trodde han ju på döden. Men något hände under hans tid som medvetslös; en ljusupplevelse som det skulle komma att ta flera år för honom att bearbeta. Hur skulle han kunna sätta ord på det onämnbara? I början kunde han knappt tänka på upplevelsen, än mindre tala om den. Han vill inte kalla upplevelsen för en nära-döden-upplevelse, hellre en nära-livet-upplevelse! Under denna ljusupplevelse fick han en inbjudan som skulle komma att ge svar på livets hemlighet. Lasse blev bjuden till en plats högt uppe på ett berg och nedanför fanns en dal så djup att alla ljud försvunnit. Allt var tystnad och skönhet.  Han såg skog och fåglar och i dalens botten flöt en slingrande älv.  

– Det var en skön sensommarkänsla, säger Lasse. Gôtt att bara stå där. Och plötsligt blev det en stor implosion, en sprängning där allt sögs inåt mot ett centrum, istället för utåt. Allt i dalen; skogen, klipporna och träden revs upp och drogs upp mot himlen och manifesterades som ett öga! I ögat såg jag jordklotet i regnbågshinnan. Allt fanns där, varje detalj på Jorden. Jag såg varje kontinent, varje ocean och varje strömfåra. Ur ögats pupill strålade ett oerhört ljus med en ohygglig kraft, kvalitén i den energin var kraftfull med makt att både skapa och förgöra. Jag blev förlägen och böjde min blick.

Men Lasse såg också två andra kvalitéer, obegränsad kärlek och visdom. Kraft, kärlek och visdom! Det tog tio år innan han berättade detta för någon enda människa. Men så är ju tiden beskaffad, saker behöver växa och vi behöver vänta tills tiden är inne. I början hade han bara delarna, upplevelsen var som ett olagt pussel och han var rädd för att inte göra upplevelsen rättvisa

– När jag berättar om det nu säger många att det var ju Gud du såg! Och så kan man ju tolka det, säger Lasse, men jag vill ändå inte sätta någon etikett på det för varje beskrivning av Gud är en förminskning, men de här tre kvalitéerna är viktiga. Kraft, kärlek och visdom är nämligen den odödliga delen av oss alla och det viktiga är att ha balans mellan dessa tre. Har man inte balans blir det inte en hel handling. För saknar man kraft blir det ju inget. Har man ingen visdom kan man hoppa i fel tunna. Har man handlingskraft men inte empati kan det sluta illa. Jag tror att just nu är det kärlek som människan har minst av!

Lasse tror att det människan saknar mest just nu är kärlek. Foto: Lena Brorsson Alminger

I varje människa finns något odödligt

En världslöpare eller en konsertpianist, så enkelt det ser ut det de gör; de kraftfulla löpstegen och dansen över tangenterna. Som om de föddes sådana, som om allt är enkelt och ansträngningslöst. Det är lätt att glömma allt slit bakom, alla timmar.  Vi kan nog aldrig på djupet förstå andras människors kamp, vi kan bara ana och bli inspirerade.  Efter åratal med hård träning, olika utbildningar, 25 år med kurser hos mediet Sture (Ambres) och en vilja av titan kom Lasse till en plats i livet där han ville hjälpa andra. Med sina omtyckta föredrag väcker han slumrande resurser som han tror finns gömda i vår längtan.

– Jag tror inte längre på döden, själen är inte en engångsprodukt. I varje människa finns något odödligt och i varje kultur finns det ord för det; själen, anden, gudagnistan.

Det har tagit år, men tid är allt vi har. Han beskriver sin ljusupplevelse som att ha varit vid livets källa och tycker han tjuvkikat i facit! Så tryggt och gott det är att prata med Lasse för han vet något oerhört och jag har fått ta del av det och är så lycklig. Innan vi skiljs frågar jag om det finns något som han inte kan efter olyckan svarar han:

– Spela piano! Fast det kunde jag inte innan heller!