USA:s mest beryktade krimreporter i våldets Miami

USA:s Mest Beryktade Krimreporter I Våldets Miami

Miamis rykte har inte alltid varit fläckfritt. Under 80-talet varnades svenska turister för rånar- och mördarligorna. Journalisten Thomas Sjöberg reste i början av 90-talet till Miami för att träffa Edna Buchanan – dåtidens mest hårdkokta kriminalreporter och deckarförfattare. Följ med på en rundtur i ett Miami som kallades ”Våldets huvudstad”.

Det sägs att det finns två personer som folk i Miami omnämner med förnamn – utan att känna dem. Den ene är Fidel. Den andra är Edna.

Edna Buchanan.

Aldrig hört talas om henne?

Okej, detta är Edna:

Hon är USA:s ryktbaraste kriminalreporter. Hon har bevakat över fem tusen våldsamma dödsfall för sin tidning, Miami Herald. Hon anländer alltid först till brottsplatsen i sin lilla sportbil och högklackat med en Smith & Wesson 38′ i handfacket; före polisen, före ambulansen, men bara steget efter gärningsmannen och precis i tid så att hon hinner intervjua offer – om de fortfarande lever – och vittnen innan de tas om hand. Hon har vunnit Pulitzer-priset och skrivit sex böcker. Hon har dedikerat sitt liv åt jobbet och hon lever ensam med sina fyra katter i en villa i Miami Beach. Hon är enligt vissa uppgifter född 1938, enligt andra tio år senare. Själv svarar hon inte ens på frågan.

Nelson Andreu Sr., Edna Buchanan, Sam Burstyn
Polischefen Nelson Andreu Sr., Edna Buchanan och advokaten Sam Burstyn i samband med en visning av dokumentären ”Cocaine Cowboys” om Miamis drogkrig under 70 och 80-talen. Foto: Rakontur / Flickr

En del av ovanstående är mer sant, annat mindre sant men hör till myten om USA:s älsklingsreporter. Bilden av den framgångsrika journalisten på väg mot stjärnorna är naturligtvis inte entydig. Till exempel så verkar hon inte ens hälften så tuff som ryktet säger. Och armbandsuret är ingen Rolex eller Gucci, utan ett hon fått efter att ha skickat in etiketterna från tio kattmatsburkar.

Och hon är ytterst noga med att inte utmana ödet mer än nödvändigt. När vi ber henne att ta med en av de revolvrar hon har hemma till fotograferingen, tvekar hon först. Men hon kommer till mötesplatsen med en gammal Smith & Wesson i starkt behov av service och visar oss sex silverblänkande patroner som matchar hennes apparition perfekt. Nä, hon törs inte. Vi kommer obönhörligen att arresteras om hon börjar vifta med kanonen på allmän plats. Just den här allmänna platsen ligger dessutom mitt i de mest kriminella kvarteren i South Beach.

South beach, proppfull strand med skyskrapor I bakgrunden
Kvarteren kring South Beach var scen för många drogrelaterade brott under 80-talet. Foto: James Willamor / Flickr

Hungrig man dödad

Edna Buchanan är idag författare på heltid och har nyligen släppt tredje boken i trilogin om Britt Montero, framgångsrik kriminalreporter (förstås) på den stora dagstidningen i Miami (förstås). Hon, alltså Edna, har läst samtliga Sjöwall/Wahlöö-böcker och kan bara konstatera att snutar världen över tycks klaga över samma saker.

Edna kom till Miami redan 1961 och det var kärlek vid första ögonkastet. Hon älskar solen och den salta havsluften. Hon gillar till och med hettan som slår mot henne när hon öppnar dörren till sin bil där den stått i solen en hel dag.

Eller som hon själv uttrycker det:

– Allting är överdrivet i Miami. Molnen färgerna, våldet. Fult är fulare i Miami, men det som är vackert tar andan ur en, man blir tolk för livet.

Hon fick först jobb på Daily Sun, en liten lokaltidning i Miami Beach. Edna skrev om allt, främst societetsskvaller, tills hon tröttnade och sökte jobb på Miami Herald – och så småningom fick det. ”Borde inte”, sa hon till en av sina chefer en dag i början av 70-talet, ”någon kolla vad som hänt på de största polisstationerna, läsa rapporterna, prata med snutarna och passera bårhuset och fängelset på vägen – varje dag?”. ”Bra idé, gör det du”, blev svaret. Edna var fast. I 18 år bevakade hon brott och straff för Miami Herald och blev en institution bland gangsters, snutar, politiker, myndighetspersoner och tidningsläsare; ”En del av möblemanget”, som hon säger.

Per Wahlöö och Maj Sjövall, svartvitt foto
Edna Buchanan inspirerades av svenska författarparet Per Wahlöö och Maj Sjöwall som skrev böckerna om kriminaldetektiven Martin Beck. Foto: CH / Politikens Pressefoto / SCANPIX

Edna Buchanan hann med att gifta sig två gånger och skilja sig från båda männen – en reporter och en snut – under 60- och 70-talen. Edna var alltid på jobbet, till och med på sin lediga dag, och hade inte tid för någon djupare relation i längden. Hon var arbetsnarkoman i en stad som snart skulle explodera i knarkuppgörelser och mord.

– Jag ville veta vad som var på gång, jag var alltid rädd för att jag skulle missa nåt. 1981, när Miami slog rekord i antalet mord, kommer jag inte ihåg nåt av mitt privatliv. Det var som om jag bara gick från det ena mordet till det andra.

– Mina redaktörer sa åt mig att bara skriva om de viktigaste morden, men hur väljer man dem? Varje mord är viktigt för den mördade.

Ednas kriminaljournalistik i Miami Herald uppmärksammades alltmer. Dels var hon kvinna, vilket dåförtiden var ovanligt i den branschen, dels blev hon känd för sina täta texter och hårdkokta ingresser. En man blev skjuten på en restaurang – innan han hunnit börja äta. Ednas första ord i artikeln dagen därpå: ”Gary Robinson died hungry”. En bra ingress, anser hon, ska få tidningsläsaren att spotta ut morgonkaffet, ta sig för bröstet och utbrista: ”Herrgud, Martha, har du läst det här!”.

Life is cheap

1979 skrev hon sin första bok. Det var en mördare och våldtäktsman, Robert Frederick Carr, som hade läst Ednas artiklar om honom och nu ville han att hon skulle skriva hans story. Edna var först tveksam. Hon ville inte medverka till att glorifiera en psykopat. Men Carr fick henne att ändra sig och boken blev mycket uppmärksammad då den ansågs ge en unik inblick i ett kriminellt psyke.

1986 var Ednas år. Hon fick erbjudande att skriva genombrottsboken ”The corps had a familiar face”: hon tilldelades det åtråvärda Pulitzer-priset för sin journalistik i Miami Herald och – kanske främst – hennes favoritkatt Flossie vann en skönhetstävling och hamnade i årets hetaste kattkalender.

Bokomslag till "The corps had a familiar face"
TV-serien Miami Vice och filmen Scarface framstår som lätt tillrättalagda söndagssagor jämfört med boken ”The corps..”

Med boken ”The corps…” blev Edna Buchanan rikskändis. Här berättade hon på sin hårdkokta, men samtidigt medkännande, prosa om våldet, dess utövare, offer och bekämpare, i en stad som totalt tycks ha förlorat greppet om allmän ordning. Hon börjar boken med ”It was my day off, but it was murder. Again.” och fortsätter att berätta om pappan som mördade sin lilla flicka som låg i koma på sjukhuset; om den 15-årige pojken som dödade för skojs skull; om den nakne mannen som kastade sin flickväns avskurna huvud rätt i famnen på en ung polis – som kastade tillbaka det. Hon berättar kort sagt det moderna Amerikas absurt brutala nutidshistoria. TV-serien Miami Vice och filmen Scarface framstår som lätt tillrättalagda söndagssagor vid en jämförelse. ”Dead men tell tales and Edna Buchanan digs them upp… this is the real thing”, skrev Washington Posts recensent om ”The corps…”.

”Life is cheap in Miami” hävdar Edna. Boston-stryparen dödade tretton människor. I Miami skulle han försvunnit i mängden. Det finns fjortonåringar ute på gatorna som, om de hade ett vapen, skulle döda lika lätt som de smuttar på en läsk – om man tittar dem i ögonen ser man bara tomrum; ingen hemma. Men de värsta våldsbrottslingarna kom med flyktingbåtarna från Mariel på Kuba, menar hon. Det var när Castro tömde fängelserna och mentalsjukhusen i början av 80-talet och portarna öppnades på vid gavel. De vinddrivna kubanerna såg bara en möjlighet att leva upp till den amerikanska drömmen och det var knarket.

– De kan öppna eld rätt in i en fullsatt restaurang bara för att visa vem som är mest macho. De ser mördandet som en prestation. Att bli arresterad förbättrar bara deras rykte. Att åtala dem för mord är en komplimang: de blir helt enkelt smickrade.

Usel partner

Hur stod hon ut så länge? Hur påverkades hon av allt elände hon såg dagligen under nästan två decennier? Bara det att anse sig behöva ha en revolver i handsfacket – och tre hemma!

– Att vara polisreporter är det bästa jobbet på en dagstidning. Polisreportern har hela tiden fingret på samhällets puls, man är den första som får veta vad som hänt – en tornado som slår till ett flygplan som kraschar, ett hus som rasar, en polis som sköts ner. Det jobbet har allt – drama, tragik, komedi, sex, våld. Det är som Shakespeare. Varje dag, varje vecka möter man Othello, Hamlet, Romeo och Julia, Kung Lear, Macbeth – allt som slutar i tragedi. Hade jag otur kunde jag möta dem alla under en och samma dag.

Mardrömmar har hon inte, som man kanske skulle kunna tro. Inte ens efter att ha halkat omkring i de upplösta resterna av en mördad kvinna och hennes dotter, vilkas lik legat oupptäckta i lägenheten en längre tid.

Bild på polisbil i Miami
Enligt Edna Buchanan innehåller jobbet som polisreporter allt: drama, tragik, komedi, sex och våld. Foto: Adam First / Public domain

– Jag har alltid sovit som en stock. Den enda gången jag sov dåligt var när jag var upphetsad av en artikel jag skulle skriva dagen därpå.

Edna har valt arbete och celibat framför familjelyckan. Hon har följt den enkla logiken som säger att man ska satsa sin tid och energi på det man är bra på. Edna är en usel partner i ett förhållande men är bra på att skriva. Den hårdkokta tonen blir aldrig patetisk, eftersom hon upplevt allt hon skriver om. ”The truth can get you in a lot of trouble” (om polisreportern som budbärare), och ”I always knew I could never trust a man whose manicure was better than mine” (om välskräddade, men korrupta knarksnutar) är citat som borde bli klassiska.

Och medan hennes kollegor antar erbjudanden om toppjobb inom TV och huvudstadstidningar, stannar Edna envist kvar i Miami med sina katter. För som hon säger:

– Jag är rädd att jag skulle missa något.