Utdömd arkitektur i forna DDR omvärderas

Utdömd Arkitektur I Forna DDR Omvärderas

Arkitekturen i det forna DDR har fångat intresset hos en ny generation tyskar: allt som byggdes var faktiskt inte så monotont och grått.

Sällan har en enskild byggnads vara eller inte vara stötts och blötts så länge och så intensivt som i debatten om Palast der Republik i Berlin. Skulle man på en så prestigefylld plats som den centralt belägna Museumsön spara DDR:s parlamentsbyggnad, den främsta symbolen för enpartistaten? Det frågade sig många, medan en växande opinion argumenterade för värdet i att för eftervärlden bevara ett så viktigt minnesmärke. Dock förgäves, 2003 offrades palatset slutligen åt grävskoporna.

Palast der Republik med sin egenartade fasad av bronsskimrande spegelglas några år före återföreningen. Efter ett beslut i det samtyska parlamentet 2003 revs dock palatset, med motiveringen att platsen var vigd för uppförandet av en kopia av det preussiska kejsarslott Ulbricht en gång lät demolera. Foto: Dietmar Rabich/Wikimedia  

När DDR upphörde som nation den 3 oktober 1990 blev bostadshus, skolor, varuhus, industrier och minnesmärken, hela det samlade byggnadsbeståndet med ens historia. Och sällan har en stat i så hög grad kommit att förknippas med ett enskilt byggnadsverk som den 155 kilometer långa och så förhatliga Berlinmuren. I övrigt är den allmänna bilden påfallande samstämmig om vad som utmärkt DDR: en grå och monoton tristess.

Likväl finns ett efterlämnat kulturarv som ett förenat Tyskland, alla Ossisoch Wessieshar att förhålla sig till. Uppenbart är att synen på DDR-arkitekturen haft svårt att separeras från synen på den stat som skapat den. 

Café Moskau vid Karl-Marx-Allee med sin dekorativa Sputnik byggdes som symbol för vänskapen mellan DDR och Sovjetunionen. Efter år av förfall inleddes en grundlig renovering 2007 och idag används byggnaden för olika event. Foto: Lars Hugo

Arkitektur utan arkitekter

Betecknande är hur den västtyska arkitekturtidskriften Arch+i sitt aprilnummer 1990, en halvår efter murens fall, valde att beskriva DDR. Omslaget pryds av Josef Stalin jämte de två DDR-ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker i profil, ställda mot en betongfasad av grått, östtyskt snitt. Rubriken lyder: Arkitektur utan arkitekter. Domslutet kunde inte göras tydligare: här går en arkitektur diktatoriskt styrd av de ledande ideologerna i graven. 

Nog hade denna utsaga visst fog för sig: under 1900-talet har arkitektur och ideologi knappast varit tätare sammankopplade än i arbetar- och bondestaten DDR. Riktlinjerna formulerades redan 1950 i Grundsätze des Städtebaus, ”principer för stadsbyggandet”, som innebar ett totalt avståndstagande från den rådande modernismen, som förklarades representera förfall och dekadens, till förmån för en ”socialistisk realism”. I ett tal förklarade statschefen Walter Ulbricht att västtyskar som kom till Berlin skulle få se hur man ”på östtysk mark skapat en ny tysk arkitektur och inte byggde efter mönster av amerikanska lådor och kartonger”. 

Fyra bastanta polerade marmorkolonner dominerar entrén till Hochhaus Weberwiese från 1952. Bostadshuset markerar övergången till en socialistisk realism som skulle anspela på ett nationellt och traditionellt formspråk. Foto: Lars Hugo

Sovjetiska förebilder

Den socialistiska samhällsordningen innebar att staten var såväl landägare som byggherre och att de tidigare självständigt verkande arkitekterna var knutna till statliga projekteringsbyråer. Direkt förmedling av arkitektoniska förebilder skedde genom den nyinrättade Bauakademie, via tidskrifter och särskilda sovjetiska ”rådgivare”. Den arkitekturintresserade Ulbricht engagerade sig därtill personligen i enskilda projekt och meddelade vad han fann behag i eller inte.

Förebilden var given: den sovjetiska arkitekturen, vilket görs tydligt i uppförandet av första etappen av de monumentala arbetarpalats som kantar den 90 meter breda Karl-Marx-Allee i Berlin, ett nationellt prestigeprojekt. Med sitt klassicerande formspråk ett exempel på en arkitektur över vilken eftervärldens dom varit hård, med epitet som ”Stalinkrokaner” och ”sockerbagarstil”, av arkitekturhistoriker betraktad som ett närmast bisarrt avsteg från den modernistiska huvudfåran. 

Berlinesplanaden Karl-Marx-Allee (tidigare Stalin-Allee) blev 1950-talets stora prestigeprojekt i DDR och formades med sovjetiska förebilder. Foto: Lars Hugo

Från krokaner till funkis

Epoken blev dock inte långvarig. Med Stalins död 1953 inleddes en ny kursändring, nu bort från den socialistiska realismen och mot ett 60-tal som skulle visa upp dess absoluta motsats. Planerade projekt utformade enligt den gamla ordningen kläddes av sin ornamentik eller fick gå i papperskorgen.

Strikt funktionalistiskt är det nya centrum som byggs i det svårt krigsskadade Dresden: en bred gågata omgiven av ett DDR-typiskt kulturpalats, hotell, varuhus, en rund biograf och ett 250 meter långt bostadshus. Här ser vi osmyckade fasader med markerade horisontaler, tydligt inspirerade av den modernistiske förgrundsgestalten Le Corbusier. Men det ideologiska budskapet finns fortfarande med i form av ett sju meter högt granitmonument som visar upp Lenin tillsammans med en arbetare och en soldat ur Röda armén. 

Bilden av DDR är ofta liktydig med en monoton gråblek betongarkitektur. Här Plattenbau i Berlinförorten Zeuthen, dock med vissa färginslag. Foto: Lars Hugo

Tekniskt utvecklades under 60-talet byggandet mot ett rationellt massproducerande med prefabricerade betongelement, så kallat Plattenbau, en teknik där DDR har få medtävlare i fråga om standardisering och storskalighet. 1960- och 70-talets östtyska bostadsområden präglas av en upprepning och monotoni som vida övertrumfar våra egna så kritiserade miljonprogramsförorter. Dock skall sägas att andra typer av byggnader från epoken kunde visa upp en större formrikedom och originalitet, som daghem, varuhus och kulturhus.

Kamp mellan ideologier

Under det kalla kriget blev arkitekturen ett vapen i en upptrappad ideologisk kamp mellan förbundsrepubliken och DDR. Tydligast kom den till uttryck i Berlin, som fick rollen av skyltfönster för väst respektive öst. I kvarteret Hansaviertel i Västberlin visade namnkunniga arkitekter som Alvar Aalto och Oscar Niemayer upp sina formsäkra bostadshus i den stora Interbau-utställningen 1957. Några år senare påbörjades i Östberlin planeringen av av ett storslaget centrum runt Alexanderplatz, där kronan på verket var det 250 meter höga Fernsehturm.

Biografen Kino International i Berlin är ett tydligt exempel på Ostmoderne, den nyfunkis som utmärker 1960- och 70-talets Östeuropa. Foto: Lars Hugo

Efter den tyska återföreningen har en exempellös satsning gjorts på en modernisering av infrastrukturen i de östra delstaterna, däribland bostadsbeståndet, med omfattande rivningar och saneringar. Under denna process har attityderna till det östliga kulturarvet märkbart förändrats. Att avtrycken efter DDR-epoken sopas bort ses av många som en förlust av vad som en gång gav identitet och mening. Författaren Jana Hensel beskriver denna känsla av rotlöshet i sin uppmärksammade roman Zonenkinder:  Blixtsnabbt har man sanerat bort dörrarna och nycklarna, det som var våra hem från 60-, 70- och 80-talet, mitt framför ögonen på oss. 

Retro-estetik

I spåren av en tillbakablickande Ostalgie-våg börjar också tyska medborgare både i öst och väst ställa frågor kring den nation som försvann. Nu som då knyts DDR-tidens byggnader till en ideologi som det överväldigande flertalet i det återförenade Tyskland tar avstånd från, men i perspektiv har många lättare att ta till sig ett formspråk som rentav blivit cool. Designers, filmmakare och konstnärer vurmar för retro-estetiken och i de nyrenoverade 1950-talspalatsen på Karl-Marx-Allee kan man idag finna exklusiva konstgallerier och en av Berlins trendigaste barer.

Den speciella DDR-estetiken har blivit cool. Fasaden på Friedrichstadt-Palast från 1984 visar upp en tidstypisk experimentell formrikedom. Foto: Lars Hugo

Östarkitektur nytt forskningsfält

En ny generation arkitekturhistoriker har inriktat sin forskning på DDR och särskilt det man kallar Ostmoderne, från 1960- och 70-talet. Tongivande forskare som Ulrich Hartung och Tobias Zervosen har kritiserat den rådande slentrianmässiga beskrivningen av modernistisk östarkitektur. De vill istället lyfta fram mindre kända inslag som ett omfattande byggande av egnahem, rekonstruktioner av äldre bebyggelse, innovativa varuhusfasader, unika och formmässigt avancerade takkonstruktioner i betong.  

DDR-ingenjören Ulrich Müther utvecklade originella takkonstruktioner i betong, som till Grossgaststätte Ahornblatt i Berlin Mitte. Hans skapelse revs 2000 till mångas förtret. Foto: Axel Mauruszat/Wikimedia

En arkitekt vars verk fått stor uppmärksamhet är Wilfried Stallknecht. Han var en lojal (om än inte partiansluten) yrkesman, vars livsverk visar upp såväl de begränsningar som möjligheter ett samhällssystem som DDR erbjöd. Han var verksam som husbyggare, formgivare, stadsplanerare och forskare. Inte minst intressant är hans insatser som möbelformgivare: som konstruktör av ett moduluppbyggt system av lättmonterade möbler visar han upp sig som en innovativ föregångare till Ikea. 

Fram växer en mer sammansatt bild av arkitekturen och den process som skapat den. Bland allt det monotona och gråtonade kan man finna det nyskapande och oväntade. Utmärkande för byggandet i DDR var också en ambitiös strävan att bygga för gemenskap och skapa tillgång till kultur och sociala nyttigheter.

Ökade krav på bevarande

Den nya forskningen vill nyansera påståendet om en ”arkitektur utan arkitekter”: enskilda arkitekter har utan tvekan gjort avtryck. Arkitektyrket hade hög status och flertalet utövare anpassade sig till de villkor som rådde: antalet avhopp till väst var förhållandevis få. Ett arbete pågår med att leta upp arkitektnamn bakom de ”kollektiv” som tillskrivs de olika byggprojekten, som exemplet Wilfried Stallknecht. 

Resultat av forskningen om DDR-arkitekturens egenart har särskild betydelse för den alltmer intensiva diskussionen om bevarandefrågor, inte minst vad gäller den pågående upprustningen av 60- och 70-talsbebyggelsen. I vällovlig ambition till standardhöjning och estetiska ”förbättringar” (utifrån den för dagen rådande smaken) sker så genomgripande förändringar att resultatet blir en sorts själlös hybridarkitektur, som varken representerar nu eller då.

Haus des Lehrers intill Alexanderplatz domineras av en sju meter hög mosaikfris. I bakgrunden det 250 meter höga Fernsehturm. Foto: Lars Hugo
 

Också de antikvariska myndigheterna har börjat uppmärksamma byggnader från efterkrigstiden. Att under åren direkt efter återföreningen diskutera kulturskydd av byggnader och miljöer i DDR ansågs knappast befogat. Möjligen värdet av att bevara och vårda byggnader som kunde erinra om DDR som en totalitär stat, som Stasis högkvarter eller vakttorn vid gränsposteringar. Med distans till DDR-epoken sker gradvis en normalisering av arbetet med att värdera och bevara, där strävan är att för framtiden kunna visa upp olika sidor av den kortlivade staten.

Här ett förslag till ett strövtåg genom Berlin som ger möjlighet att se ett urval tidstypiska och epokgörande byggnader och miljöer från DDR-epoken. Turen är fyra kilometer lång och kan göras till fots eller per buss alternativt U-bahn linje 5. Med start från U-bahn Friedrichstrasse avslutas turen i Friedrichshain. 

Friedrichstadt-Palast är Berlins stora revyteater och kan ståta med det största scenrummet i världen. I sin nuvarande skepnad uppfördes teatern 1984 och är det kanske främsta exemplet på postmodernism i DDR med en alldeles egen ornamentik. Byggnaden visar vad som är möjligt att skapa med prefabricerade betongelement, resultatet är en sorts palatsarkitektur som har nära släktskap med verk av den spanske arkitekten Ricardo Bofill. 

Alexanderplatzvar den östtyska huvudstadens centrum även om platsen geografiskt låg i periferin. Det väldiga torget omges av stora komplex som varuhuset Kaufhof (tidigare Centrum), den öppna platsen utmärks av  världsuret och fontänen Brunnen der Völkerfreundschaft. Intill torget reser sig det 250 meter höga Fernsehturm (telemasten borträknad), högst i Tyskland. Tornet skulle fungera som en symbol för Berlin och de tekniska framstegen i DDR – efter återföreningen höjdes röster för att det borde rivas.  

Haus des Lehrersstod klart 1964 och är värt att beskåda i synnerhet för sin framträdande mosaikfris som visar upp en idealiserad bild av vardagslivet i DDR, inspirerat av mexikanska muralmålningar. Konstverket är också märkvärdigt på grund av sin storlek: mosaiken består av 800 000 bitar och mäter 7 x 127 meter. 

Kino International på Karl-Marx-Allee markerar skiftet från socialistisk realism till modernism inom arkitekturen. Den var främsta premiärbiografen i DDR och flitigt besökt av makthavare och kulturelit. I salongen fanns åtta bänkrader med extra stort benutrymme, avsedda för bemärkta besökare. Byggnaden rymmer en panoramabar med vidsträckt utsikt över Karl-Marx-Allee. 

Karl-Marx-Allee (tidigare Stalin-Allee) började byggas 1949 som det stora prestigeprojektet att ge DDR:s huvudstad en anslående paradgata. Knappast något bygge i Europa har varit så insvept i politisk propaganda som den 2,3 km långa och 90 meter breda esplanaden. Den kantas av monumentala bostadslängor som rymmer bortåt 2000 lägenheter. Den första etappen i alléns östliga del formades med sovjetiska förebilder, den andra etappen fram till Alexanderplatz bestod av standardiserade 10-våningsbyggnader enligt Plattenbau-modellen. 

Hochhaus Weberwiese är ett bostadshus ritat av DDR:s kanske mest namnkunnige arkitekt Hermann Henselmann. Det är arkitekturhistoriskt intressant som det första uttrycket för 1951 års politiskt dirigerade omorientering av arkitekturen till ett nationellt färgad socialistisk realism. Bostäderna uppvisade en för tiden osedvanligt hög standard med finesser som centralvärme, flytande varmt vatten, telefoni och takterrass för de boende.