Utnämnandet av 1974 års Nobelpristagare i litteratur väckte kritikerstorm

Utnämnandet Av 1974 års Nobelpristagare I Litteratur Väckte Kritikerstorm

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att Harry Martinson och Eyvind Johnson har utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.

Foto: I99pema, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Nu inträffar det märkliga: det blir alldeles tyst. En lång stunds tystnad följer. Inte ett ljud hörs. 

Det är, skulle man kunna säga: en olycksbådande tystnad.

När tv senare på kvällen berättar nyheten framställer man det som om de båda författarna är ointressanta för svenska folket i gemen. En reporter hejdar folk på stan – och merparten av de tillfrågade (det vill säga av dem som får vara med i inslaget) vet knappt vilka de blivande nobelpristagarna är. 

I ett annat tv-inslag förklarar Jan Myrdal att Svenska Akademien inte längre har någon funktion att fylla, och Karl Vennberg säger att Johnson och Martinson inte är värda priset och att de ”inte är tillräckligt kända utomlands”. När slutligen Harry Martinson och Eyvind Johnson själva får komma till tals framstår de som så reserverade och på sin vakt att man snarast får känslan av att se två anklagade. Här märks inte tillstymmelse till glädje! Harry Martinson förklarar frankt att han är ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött hittills under dagen.

Sveriges Radio gör ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som är spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson. Ja: denne reporter faktiskt hånar Eyvind Johnson. När Johnson mångordigt försöker besvara frågan hur det känns att få priset kommenterar Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.” I samma Eko-inslag refereras också till Sven Delblanc, som i Expressen skrivit att Akademiens beslut är ”katastrofalt” och tyder på såväl bristande omdöme som kamratkorruption. Och Jan-Olov Ullén antyder syrligt att det kanske visar sig att Akademien gjort bort sig rejält och att det i framtiden visar sig att de båda faktiskt inte alls förtjänade priset.

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

De följande åren utsattes pristagarna för en fortsatt, ibland ganska massiv kritik. Eyvind Johnson skrev inget mer och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog slutligen sitt liv.

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Den första boken om Eyvind Johnson, en summarisk monografi som kom på 1970-talet, var typiskt nog skriven av en engelsman. Och den första svenska avhandlingen, en marxistiskt baserad analys av Nils Schwartz, före detta Expressen-medarbetare, framställer Johnson som en klassresenär som svek sitt ursprung.

Jag minns att Eyvind Johnsons änka, Cilla Johnson, blev glatt överraskad när jag kontaktade henne. Hon var van vid att studenter och forskare ”var ute efter honom”. Hon hade alltid känslan av att de ”ville drämma till honom”.

Numera anar man inte ens skuggan av den Johnson-kritik som florerade under främst 1970-talet. Numera lovordas Eyvind Johnson som en  banbrytande europeisk romanförfattare och hans betydelse för den svenska prosans utvecklingen under 1900-talet ifrågasätts aldrig. Många avhandlingar har publicerats, och nya är på väg. De personer som tidigare häcklade Johnson har mer eller mindre bytt åsikt. Birgit Munkhammar, som i början av 1980-talet var en del av kören som kritiserade Johnson, återkom senare med en inlevelsefull bok, Hemligskrivaren, där hon driver tesen att han faktiskt var långt mer radikal än många kanske trodde.

Jag minns en intervju Eyvind Johnson gav för Arbetaren, några år före sin död. Då sa han: ”Jag är långt radikalare än någon kan ana.”

De syndikalistiska idealen och de socialistiska drömmarna från ungdomsåren övergav han nog aldrig. Skrapar man lite i de komplexa historiska romanerna från 1950-talet och framåt blir man varse en intellektuell som behöll ett folkligt underifrån-perspektiv och som konsekvent försökte blottlägga maktstrukturer och som alltid såg frihet som en förutsättning för människans värdighet och växtmöjligheter.

Björn Gustavsson

Frilansande kritiker, kultur- och resejournalist sedan tidigt 80-tal, dessutom krönikör, författare till ett tiotal böcker, korrekturläsare – med mera. För närvarande bosatt i Dalarna. Fler texter finns att läsa på min hemsida: www.bjorngustavsson.net. Driver även ett privat kulturhus, med många arrangemang: www.ovanmyrakulturhus.se.