Hemma hos Guillou: ”Jag har fixat det mesta i husen själv”

Hemma Hos Guillou: ”Jag Har Fixat Det Mesta I Husen Själv”

Här har stormakter drabbat samman, ryska spioner avrättats och en invasion förhindrats – med luftgevär och jordnötssmör. Välkommen hem till en av Sveriges mest lästa författare – Jan Guillou.

Foto: Peter Knutsson

Vägen kantas av grov-växande sly och spänningslöst elstängsel. Kylan har kopplat ett fast grepp om det uppländska landskapet och det ska dröja månader innan morkullan häckar och knoppar slår ut.

Två hus, till utseendet vitt skilda från varandra, bryter av naturens ojämnheter i färg och form: det ena klassiskt falurött med en murstock från 1700-talet, det andra i nygammal norsk stil med svartmålad fasad och gräs på taket.

Gemensamt för dem båda, förutom den förenande trädgården, är det otal brott och tragedier som skett här, allt med husägarens goda minne.

Svek. Misshandel. Mord. Och så en och annan svärdsduell med fatal utgång.

– Jag skrev sju av tio böcker om Carl Hamilton i torpet. Lagom till att det var dags att påbörja min åttonde bok hade de ekonomiska förutsättningarna förändrats och jag kunde fortsätta skrivandet i mitt nybyggda norska långhus, berättar Jan Guillou när han tar emot på trappan.

De båda skrivarstugorna ligger i Flybo, strax norr om Östhammar, och här har Jan Guillou haft sin tillfälliga hemvist i närmare ett halvt sekel.

– Det var 70-tal, jag hade lite pengar och små barn och ville hitta något nära havet, och eftersom husen söder om Stockholm var dyrare än de som låg norr om stan letade jag här i Uppland.

Efter en tids sökande blev det affär med ett pensionerat akademikerpar: ett drömboende med oändliga möjligheter, som det heter på dagens mäklarspråk.

– Det fanns varken vatten eller toalett, vinden var oinredd och det blåste rakt igenom fönstren. Jag gjorde mycket själv: nya golv, ny spis, ett nytt trappräcke – jag hade att göra jämt. I dag vore det en idiotisk ekonomi, men på den tiden var det ju lönsamt eftersom jag tjänade in en hantverkarkostnad. Numera är det billigare för mig att anlita hantverkare för proffsjobb än att använda min tid. Men jag är inte en intellektuell med tummen mitt i handen.

Snickarkunskaperna har han fått med sig från skolans träslöjd och skrapandet på familjens segelbåt.

– Det var normalt på den tiden. Alla höll på. Hade man råd att skaffa sommarställe så var det automatiskt mycket att fixa. De flesta män i min generation visste hur man skulle göra. Vi var även mer allmänbildade än dagens unga män.

”Det blir två böcker i veckan”

Det svarta granitgolvet är nydammsuget (”Det såg för jävligt ut, men på en kvart var det återställt”) och leder in till två stora rum i fil, det första med en stor öppen spis prydd med en jakttrofé från Ungern (”Det tog mig tre år att sjuta just dne här hjorten”) som längs väggarna kantas av ytterligare svenskt vilt av varierande art och hornstorlek. En platsbyggd bokhylla skyltar med några av Sveriges mest sålda böcker: Fiendens fiendeVägen till Jerusalem och Ondskan.

– Den stor skillnaden var att jag kunde förlägga mitt skrivande till mitt i vintern, vilket var lite svårare när jag satt i torpet och det var 25 minusgrader ute. 

Han är mitt i förberedelserna för sin åttonde bok i romansviten Det stora århundradet (”Vi har kommit till 70-talet, när vänstern blir terroristisk och det är slut på idyllen”) och fyller sina dagar med att läsa in sig på Röda Brigadernas kidnappningar i Italien och mordet på dåvarande Jugoslaviens ambassadör i Stockholm. Bland annat.

– Det blir två böcker i veckan, men väldigt lite skönlitterärt, säger han och leder stegen in i långhusets andra stora rum där han numera författar sina böcker.

Möbleringen är enkel och ändamålsenlig: ett skrivbord, en bekväm stol och en skrivmaskin. Väggar och tak är klädda i trä, infärgade i mahognybruna toner, och på väggarna återfinns stora delar av rolluppsättningen från

Djungelboken, minus Mowgli.

– Bortsett från de båda björnarna på golvet och lodjuret vid entrén så är alla troféerna djur som jag skjutit i Afrika. Under många år jagade jag till häst i Sibirien, vilket är en oerhörd upplevelse, men den höga höjden och otillgängligheten – du dör långsamt och plågsamt bara av ett benbrott – blev för farlig. Så då vände jag blicken mot Afrika, om än med viss tvekan.

Från att ha varit en traditionell djurvän, fältbiolog och fågelskådare – som starkt ifrågasatte andra människors rätt att skjuta de djur han kom ut i naturen för att betrakta – kom han i mitten av 70-talet på andra tankar. Orsaken stavades Leif GW Persson.

– Det var en motvillig introduktion, men vad jag upptäckte rätt snabbt var en förstärkning av naturupplevelsen. Ett intensivare deltagande i naturen än bara ett iakttagande, som gav och ger mig en känsla av att det är det här jag är till för, säger Jan Guillou, men framhåller att jakten är en hobby, ett intresse – inte något han gör för försörjning.

– Här på landet finns det förstås ett frysboxargument, men i stort sett går den ekonomiska vinsten bort bara i bensinkostnaderna. Jag hörde till min oerhörda, skadeglada förtjusning att en reporter på Ekot berättade att västerbottniska karlar är de mest progressiva männen, eftersom de tar ut mest föräldraledighet. Jag vet när – andra veckan i september tar ju både tjuvar och poliser ledigt i hela Norrland.

På jakt i Tanzania

Åter till Afrika och jägaren Jans tidigare tvekan.

– När de svenska direktörerna slutade spela golf på 80-talet, eftersom det blev för demo- kratiskt, tog de i stället upp jakt – vilket resulterade i en snabbväxande industri med jakthägn där de kunde skjuta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Många direktörer har ett starkt behov av att döda och fann snabbt en tillfredsställelse i jakten. Det var förvisso en dyr hobby, men eftersom de inte jagade för egna pengar kunde de snart vända blicken mot Sydafrika, där motsvarande upplägg av beställningsjakt fanns att tillgå, så kallad canned hunting, och snart kom var och varannan direktör hem med en trofésamling som är halva det här rummet – avskjutet på två veckor. Det här gjorde mig förstås våldsamt avståndstagande.

Men liksom den där första gången Leif GW Persson tog med honom ut i den svenska skogen kom Jan Guillou på andra tankar när han blev presenterad för den tanzaniska vildmarken.

– Det är en fysiskt hård utmaning att ta sig fram i den afrikanska naturen till fots i hög värme, men med ett intag av fyra liter vatten, bra skodon och rätt beklädnad går det bra för en äldre gentleman med god fysik.

I Tanzania jagar man allt vi sett i naturdokumentärer i Kunskapskanalen – leopard, lejon, elefant – inget är fridlyst, utom noshörning.

–Dem får du bara jaga i Sydafrika och det kostar en miljon, om du ska döda noshör- ningen. Hälften om du skjuter den med en bedövningspil. 

Invasion av vattensorkar

Hemma på tomten i Flybo utkämpas ett mer småskaligt krig där än så länge djurriket gått segrande ur striderna.

– Min fru är en passionerad tulpanodlare och vi har hundratals vackra tulpaner här på gården, men vi har fått en vattensorksinvasion. Och felet är delvis mitt.

Det hela började för något år sedan när en tam harunge, Hampe, bosatte sig på familjens tomt och ett besöksförbud för räv utfärdades. Med våld, eftersom man ”inte förhandlar med rävar”. Och plötsligt förökade sig vattensorkarna lavinartat. 

– Nature strikes back. 

Och plötsligt grävde de sig in i rabatten och åt mina från Holland införskaffade tulpanlökar! Till en början försökte jag skjuta dem med ett kraftigt luftgevär, men det blev för stor arbetsinsats per sork, så då grävde jag ner ett nät i stället, men det tog de sig runt och striderna trappades upp ytterligare. 

– Mitt senaste invasionsförsvar består av råttfällor, där jag tror mig äntligen ha hittat rätt bete – efter misslyckade försök med såväl morot som palsternacka – och det är äppelbitar insmorda med jordnötssmör. Men jag jobbar på flera fronter och kommer även att sätta upp sittpinnar för rovfåglar i direkt anslutning till deras tillhåll: Jag hoppas på ormvråk dagtid och uggla nattetid. Från att de tog 200 lökar är vi nu nere på tioprocentiga förluster, men jag har en nollvision när det gäller tulpaner och vattensorkar.

Tjuvar stal vin för en miljon

I samband med bokmässan i Göteborg, för drygt sju år sedan, hade Guillou påhälsning i huset av inbrottstjuvar som stal dyrbara viner och hans samling av medaljer, men till skillnad från de flesta andra husägare som drabbas visste han vilka det var.

– Det var bara att titta i vinkällaren så visste jag att det handlade om den så kallade vinkällarligan. Dessutom åkte deras ledare fast i närmaste fartkamera med sin lastbil på väg härifrån

Hon bor ensam i en 204 kvadratmeter stor villa, försöker lära sig att köra båt och har av misstag råkat köpa tre kubik ved. Välkommen hem till deckard…

Ligan hade skildrats parodiskt i boken Tjuvarnas marknad några år tidigare och Jan Guillou utgår ifrån att inbrottet var en hämnd.

– Vinet de stal var värt en miljon och det gör de business på, det är vad tjuvar gör, men medaljerna som stals, och som jag en gång i tiden köpt till omslagen i Hamiltonserien, var bara en förolämpning. Så jag klagade till dem via en av deras advokater att det var ett jävla sätt och då kom de tillbaka per brev. Och vinerna ersatte försäkringsbolaget.

Ligans medlemmar nekade sig igenom förhören och dömdes aldrig för inbrottet, som Guillou beskriver som närmast perfekt i sin utformning.

– Det är ett brott som är väldigt lågt prioriterat, för även om man har otur och åker fast – vilket är väldigt osannolikt – så får man inget straff att tala om, men om de tjänat samma pengar på att langa knark hade de fått 15 år. Med andra ord: Inbrott kan varmt rekommenderas.

På frågan om han skulle ha age- rat om han själv varit hemma när inbrottet skedde svarar han:

– Givetvis. Jag hade först ringt polisen och därefter tillfångatagit dem under vapenhot, vilket är tillåtet. Absolut inte att skjuta dem, men att tillfångata dem. Dessutom, de har kommit med en van eftersom vin är tungt, så det är bara att skjuta sönder däcken: bang, bang, bang, bang. Inga däck. Och sedan är det bara att säga: ”Jaha grabbar, vad gör vi nu? Ni lär inte komma härifrån med vinet och ni är redan identifierade. Ger ni er på mig nu så riskerar ni två saker: 1. Förvärra er brottslighet å det grövsta. 2. Råka illa ut. Fysiskt.”

Du riskerar inte att själv bli dömd i en sådan situation?

– Nej, man får använda nödvärn i proportion till det hot som man är utsatt för, men nödvärnsexcess är inget ovanligt problem, ta den där gubben som sköt några trakasse- rande snorhyvlar förra året: Där var det för mycket våld. Han hade kunnat hota dem, men inte döda dem.


Med andra ord – man måste vara kall i ett sådant läge?

– Ja, eller jurist.