Vilda Väsbys mirakel på is – den osannolika resan till elitserien

Vilda Väsbys Mirakel På Is – Den Osannolika Resan Till Elitserien

De skrev historia två gånger om. Först gjorde de det omöjliga när de 1987 tog sig upp till elitserien. Sedan skrev de in sig i historieböckerna med sina osannolika tre poäng på den nästa. Det här är historien om Sveriges största och vackraste förlorare.

Foto: Pixabay

– Åtta poäng till hade kostat miljoner, säger Olle Jansson och fixerar blicken på en av St Görans sjukhus vittapetserade väggar.

Framför honom ligger ishockeyns årsbok från 1988 uppslagen. För en väsbyit är tabellen enbart visuellt tilltalande om man vänder den upp och ned. Förortsgänget i Stockholms norra utkanter försökte dansa med de stora, mäktiga klubbarna men trippade på ömma tår och hamnade på den plats som alla förväntat sig.

Hopplöst sist. 

Raden är inte desto mindre historisk:

12   Väsby IK, Upplands Väsby  22  1  1  20   58-117   3

Olle Jansson kan de där siffrorna utantill. Men när han med en ursäkt stoppar i sig en smärtstillande tablett är det inte med forna hockeytankar i bakhuvudet utan på grund av infektionen i sin nyopererade höft.

Elitseriesagan gör honom, faktiskt, bara stolt. Strunt samma att man abonnerade på förluster och att Väsby blivit legendariskt som Maratontabellens jumbo.

– Åtta poäng till, säger Olle Jansson och skakar luttrat på huvudet.

Vad hade det tjänat till? Vi snackar om ett lag utan stjärnor, om ett lag där ryggraden bestod av ratade spelare, där hotellfrukostar på bortamatcherna var ouppnåelig lyx och där försäsongen bestod i att försöka boka in sena istider i hallar som inte var attraktiva för andra.

Att Vilda Väsby överhuvudtaget nådde elitserien var en bragd i sig.

Att Vilda Väsby bara tog tre poäng i elitserien spelade mindre roll jämfört med bragden att ta sig dit överhuvudtaget.

– Jag minns det som dagen då Gud Fader kikade fram vid sitt moln och sa: ”Bra Väsby!” säger den före detta sportchefen och ler mellan värkarna i höften.

Trots att många decennier har passerat ekar Väsbyvrålet fortfarande i noblessens korridorer.

Samtidigt som vintern färgade gräset brunt och vitt lamslogs Sverige av kyla 1986. När John Pohlman rullade fram sina ambulerande väderkartor kunde vi gissa oss till svaren redan innan han påbörjat sin utläggning. Prognoserna var som öppna facit med entydiga svar. Lågtryck. 15 minusgrader. Friska, nordliga vindar.

Att värma fingertopparna till fartfylld division I-hockey var heller inte särskilt aktuellt, då kölden allt som oftast trängde sig in genom Vilundahallens plåttak och förvandlade läktarraderna till en trave av huttrande kroppar.

Men på isen spelade Väsby efter sina resurser, kanske till och med över. Man nådde inte riktigt till Allsvenskan men som trea i Division I Västra satte man sig i respekt hos motståndarlagen inför Fortsättningsserien. 

Lagkompositionen var inget märkvärdig i sig och om det fanns signaler som tydde på att Väsby skulle ta sig långt så var de garanterat ljudlösa. Värvningskarusellen stod still. Spelarmaterialet bestod av hungriga juniorer från de egna leden samt ett gäng AIK:are och Djurgårdare som exkluderats sedan deras respektive A-lag bantats.

Med de premisserna var en mittenplacering i division I realistiskt. På ett försäsongsläger i Köping hade visserligen Stefan Sandin med högtidlig stämma basunerat ut att man borde satsa på eliten, men mest med glimten i ögat.

”Doktorn, din tokige fan… sätt dig ner!”, skrockade lagkamraterna och ruskade på sina huvuden.

Spelarna insåg tidigt att Anders Sörensen, tränaren som säsongen dessförinnan värvats från AIK:s juniorlag, levde för hockeyn och Väsby. När andra diskuterade PKK-spår i Palmeutredningen eller vårdstrejker lade Sörensen pannan i veck över olika taktiska dispositioner. Ishockeyn stod över allting annat.

Att komma från ett anpassningsbart juniorlag till ett gäng fullt av vuxna individer blev till ett tufft uppvaknande. Sörensen fick slå på stora trumman för att de skulle lyssna och ta till sig hans ord. Han hyllade disciplin och fasta principer, och kunde bli rejält uppeldad om någon inte lydde.

– Jag var envis. Passade det inte kunde de fara åt helvete. Jag brände mig många gånger och lärde mig att bli mer ödmjuk allt eftersom, säger Sörensen i dag.

– Så här med facit i hand kan jag kanske önska att jag hade mer distans till spelarna, att jag agerat mer som en personalchef.

Sörensen var inte ensam vid rodret. När Niklas Wikegård tvingades lägga skridskorna på hyllan, med 50 procents invaliditet i högerknäet, rekryterades han som assisterande tränare. Precis som på isen var Wikegård en känslomänniska. 

Niklas Wikegård rekryterades som assisterande tränare, och tog med sig känslostormarna från isen. Foto: Anders H Foto / CC BY

Till en början hade duon svårt att hitta en samarbetsform. När saker gick snett ville Wikegård att Sörensen skulle skrika, slå sönder någonting, göra vad som helst – allt för att åstadkomma förändring. Det tog honom några månader innan han såg Sörensens röda tråd och förstod sig på tränarfilosofin.

Några spelare hade svårt för Sörensens ”my way or the highway”-tänk och ansåg att han var bättre lämpad som tränare än coach. När Tord Engdahl knäppte upp en coca-cola-burk så att kolsyran sprutade över aluminiumtoppen gick Sörensen upp i varv.

Dagen därpå var coca-cola förbjudet i omklädningsrummet.

När almanackan växlade blad från 1986 till 1987 började Väsbys hårda försäsongsträning ge avkastning. Alla löprundor i skogsnår och gympasalar, alla de tunga raiderna med bildäck över axlarna hade gjort laget vältränat.

På våren krossade man motståndet. Från avstånd tyckte Olle Jansson att det ”såg lite ut som när en vuxen kramar sönder en liten jävel”. Mora, Strömsbro/Gävle, Skutskärs SK – inget lag orkade riktigt stå emot tunga, fysiska Väsby där dumpa puck och jaga byxben fungerade som vinnarformel. Det gjorde ont att komma till Vilundahallens gryta.

Om tredje perioden var halvvägs och matchen stod och vägde gnagde aldrig förlustens oro i det undermedvetna. ”Green Mean Machine” malde sönder allt som kom i dess väg. Om inte annat körde man över det, vilket 231 minuter på botbänken vittnar om. Den störste syndaren hette Chris Matchett. Med sitt osvenska sätt att slänga handskar, svära åt domslut och konversera på ett annat språk förvandlades han snabbt till något av en inofficiell ledare i truppen. Byggd som en tegelstensfasad stod han alltid upp för laget på blåa linjen, fick ut pucken till icing när det behövdes och tog nyttiga utvisningar.

Fick han en smäll över käken sökte han knappast empati. 

”Plåstra om mig så att jag hinner in i nästa byte”, och så var det bra med det.

Att hustrun arbetade inom skönhetsvården hade sina fördelar.

Väsby sprang genom fortsättningsserien som ett vinnande lag. När matcherna var avgjorda, och det återstod någon minut, förödmjukade man sina motståndare på ett traditionsenligt sätt. Premissen var att alla spelare i femman skulle röra pucken under ett och samma byte och sedan – på en given signal – gjorde alla en kullerbytta.

– Det var mest en grej för publiken. Den som inte kunde göra kullerbytta fick lägga sig ner på isen och rulla runt istället. Exempelvis Mats Edholm, garvar Mikael Winneroth åt minnet.

Som segrande lag i Fortsättningsserien lotsades Väsby vidare till Play Off mot Västra Frölunda. Uppgiften ansågs vara helt omöjlig. När kaptenen Jens Mackegård styrde sin röda Volvo 142:a mot Vilundahallen, alltid med så pass hög fart vid Väsby-avfarten att han kunde släppa gasen och rulla upp till rondellen, sa han till Ali Khaldi:

”De borde slå oss med 8-0 i två matcher.”

Inte bara på det sportsliga planet, utan kanske framförallt i ekonomiskt hänseende, befann sig Väsby i en lägre division.

Spelarna tejpade inte tre varv extra om sina klubbor och struntade i om damaskerna var lite trasiga. Man var rädd om det man hade. Klubborna köptes in styckvis på Stockholms Velo på Kungsgatan. 

Inför bortamatchen i Scandinavium lyckades man fixa ett ”kanonpris” på Scandic Hotel i Göteborg. Men någon frukost hade man inte råd med. När bussen stannade vid Brahehus proppade Matchett, Mackegård, Engdahl och alla de andra munnarna fulla med medhavda limpsmörgåsar.

Till skillnad från andra lag hade Väsby inte råd att vara oförsiktiga med varken kläder eller klubbor. Foto: Pixabay

Med mörkret kom natten och nervositeten. På ett hotellrum låg Niklas Wikegård raklång i sin säng och kunde inte sova. Rumskamraten, Bengt ”Becke” Gustafsson, snarkade så att sängarna knakade. Till slut fann Wikegård sin undsättning bakom duschdraperiet och vaknade med ond rygg inför första kvalmatchen.

När väsbyiterna värmde upp i skrynkliga matchtröjor och urtvättat reklamtryck dök stjärnorna från Frölunda upp i enhetlig klädsel och slängde nonchalant sina flotta bilnycklar till vaktmästarna.

Hemmapubliken tyckte att gästerna var små. ”Ett gäng tv-puckare”, skrattade de hånfullt. Några minuter senare trodde de knappast sina öron när Väsby-spelarna skrinnade in på isen i mörkret. Ali Khaldi påminde om en härförare när han med en bergsprängare på högsta volym i famnen tryckte på play och lät ”The Final Countdown” fungera som ljudkuliss i arenan.

När väl matchen visslades igång var Frölundas spelare lika sömndruckna som publiken. Jörgen Pettersson fick näsbenet avslaget i tredje bytet och det stod tidigt klart att man bara gått ut på en skridsko. 

Väsby fick matchen till sudden death, där Anders Sörensen – som dagen dessförinnan firat sin 30-årsdag nykter – plockade in tredjefemman. Mats Lindberg avgjorde efter 35 sekunder. 

Frölunda-spelarna tackade inte efter matchen utan åkte raka vägen ut till omklädningsrummet.

Bortasegern var en första klassens sensation och det rådde muntra miner i Väsby-lägret.

– Vi var egentligen mest glada över att få åka till Göteborg en gång till innan säsongen var över. Att slå dem en gång till trodde nog ingen på, säger Jens Mackegård.

Tre dagar senare vann Väsby i Vilundahallen med 6-1. Stefan Sohlin mellan stolparna storspelade. Faktum var att den tystlåtne upplänningen, som kom till Väsby efter avslutad militärtjänstgöring i Borensberg som pansarvagnsplutonchef, var rena rama Berlin-muren.

Och så fortsatte det. Mot Hammarby motade han 26 av 28 skott i den avgörande Play Off-matchen och vips var förortsgänget från Väsby i Kvalserien.

Men fortfarande fanns inga tankar på Elitserien. MoDo skulle steppa sig fram till serieseger med Västerås IK eller Örebro IK som kavaljer. Ingen trodde på Väsby. Allt var precis som vanligt.

Men när en omgång återstod låg fältet öppet om andraplatsen.

”Tänk om vi går upp”, sa Jens Mackegård i bussen mot Örebro.

”I så fall blir vi väl det första laget som drar sig ur”, flinade Mats Poppler, halvt på allvar, halvt på skämt.

I sin väska hade Niklas Wikegård plockat med sig ett oansenligt antal kexpaket. Detta med ett syfte:

”Örebro är en jävla kexstad! Nu kör vi över dem!”, skrek han i omklädningsrummet och öppnade förpackningarna.

Några sekunder senare var golvet täckt av sisådär 4 000 söndertrampade smulor.

Väl på isen förvaltade Väsby sina chanser och gick fram till 4-0 efter två perioder. Nu behövde man hjälp från MoDo, som i två perioder blivit utspelade av VIK och utskrattade av den västmanländska publiken.

MoDo hade i två perioder blivit utspelade av VIK och utskrattade av den västmanländska publiken. Foto: Anders Henriksson / CC BY

I den tolfte spelminuten förändrades allt. Först reducerade Ulf Sandström och 52 sekunder senare drog Ulf Ödmark in kvitteringspucken, som innebar att Väsby var i Elitserien.

Klockan kvart över nio hade Väsby besegrat Örebro med 4-2. Nu inväntade en nervös väntan vid sarghörnorna. I högtalarna refererade Tommy Engstrand från Västerås. När matchen var över, och 2-2 stod sig i Rocklundahallen, utbröt rena rama kalabaliken i Örebro.

Åke Strömmer korrelerade med Björklövens SM-guldfirande och menade att det i jämförelse påminde om ett bridgeparti. Sedan sa han:

”Väsby är alltså i Elitserien, detta underliga ishockeylag som ingen människa någonsin trott på. Väsby har med sin lilla hall och lilla lilla pendeltågsstation och allt vad det skrivits om i tidningen gått upp i Elitserien. Och det är någonting som Rekordmagasinet nästan inte kunnat drömma om på den tiden den fanns.”

Hemma i Upplands Väsby låg Olle Jansson på golvet i sin lägenhet på Hasselgatan med ångest och var alldeles kall. Han hade inte vågat åka med bussen till Närke. När slutresultaten kom blev allt bara svart. Och sedan vitt.

23 mars 1987: Väsby – i Elitserien!

– Allt gick så fort, över en natt. Herregud, tanken var ju att vi skulle överleva Kvalserien. Det enda vi tänkte på var hur vi skulle skaffa fram pengar till nästa bortamatch, säger Olle Jansson.

Arto Heinola, väsbyit några säsonger tidigare men nu i Hammarbys klubbdress, förstod ingenting när han på avstånd reflekterade över det som hade hänt.

– Jag tror att det fanns lite av en overklighetskänsla i det hela… Nyp mig
inte i armen, liksom.

Festen, som avslutades på nattklubben Zamora långt in på småtimmarna, drog igång redan när bussen rullade igång. Lagledaren Christer Loom, som till vardags arbetade som säljare för Pripps bryggeri, ordnade fram Bügel-öl. 

– Smaken satt kvar i säkert sju år. Usch, jag har aldrig varit så bakfull, grimaserar Olle Jansson.

Väsby har med sin lilla hall och lilla lilla pendeltågsstation och allt vad det skrivits om i tidningen gått upp i Elitserien.” sa Åke Strömmer om bragden. Foto: Tomiwoj / CC BY-SA

Dagen därpå ville Aftonbladet plåta laget på Vilundahallens tak. Av de vinkande ”hjältarna” var majoriteten statister. De allra flesta spelarna låg med blykepsar i sina sängar och stirrade upp på tapeterna.

Anders Sörensen, Ali Khaldi och Jens Mackegård var nyfikna på vilka bilder Dagens Nyheter skulle publicera redan på nattkvisten. Klockan 04.00 hade Sörensen fått en idé: ”Grabbar, vi åker till DN-skrapan och tittar på bilder!” När trion snubblade in vid receptionen och tog hissen till redaktionen möttes de av sömndruckna ögon. Sedan kastades de ut.

Morgonen därpå tapetserade de ändå tidningarnas förstasidor. Som hyllade hjältar.

En bild föreställde Joey Tempest, från Väsby-fostrade Europe, iförd Mackegårds matchtröja.

– Jag undrar fortfarande var den är. Den kan han gott lämna tillbaka. Jag vill ju ha den i garderoben, säger Jens.

Om uppflyttningen var en sportslig jätteframgång var avancemanget likaledes en organisatorisk jätteutmaning. Ingen hade ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att Väsby skulle ta steget upp. Definitivt inte styrelsen, som närmast stod handfallna inför situationen. Chris Matchett åkte tillbaka till sin trygga sida av Atlanten, poängkungen Magnus Andersson flyttade, och hur skulle det bli med Tord Engdahl; skulle han fortsätta en säsong till? Gick det att fylla luckorna?

Dessutom var Vilundahallen i behov av en Extreme Makeover. Kommunen sköt till fem miljoner kronor och näringslivet pumpade in ytterligare två och en halv miljon. Lokala handlaren ICA Bredden fick lämna plats åt Marabou som huvudsponsor.  Budgeten tredubblades men med en omsättning på 5,5 miljoner kronor betraktades Väsby som en liten kissekatt bland lejonen.

Samtidigt ombads Anders Sörensen att söka nytt arbete.

– De ville ha någon mer rutinerad. De var väl byxis för att jag inte skulle klara av det. Klart att jag först blev besviken. Men å andra sidan kände jag inombords att det skulle bli svårt att överträffa det här. Nästa säsong kunde nästan bara sluta i ett misslyckande, säger Sörensen som istället skrev på för österrikiska Wiener Eislaufverein.

Anders Jakobsen, som basat för AIK i flera säsonger (A-juniorer och assisterande tränare i A-laget) fick förtroendet att efterträda. 

– Inför Väsby-säsongen hade jag bestämt mig för att varva ner och bara satsa på mitt yrke som sjukgymnast. Jag hade precis startat en idrottsskademottagning tillsammans med en kollega. Att få chansen att bli ansvarig tränare för ett lag i Elitserien var tändvätska tillräckligt. Skulle vi kunna hålla oss kvar i Elitserien skulle vi bli hjältar och skulle vi ramla ur var det vad alla förväntade sig, så vad fanns där att förlora, berättar Jakobsen.

Då pengar, och eventuellt höga ambitioner, saknades kom Väsby att bli en uppsamlingsplats för de mindre attraktiva spelarna på elitspelarmarknaden.

Peter Wallén var en av dem:

– Vi var många som blivit ratade av storklubbar. Vi ville bevisa att vi kunde, vi ville utkräva någon slags revansch.

Arto Heinola återvände från Hammarby.

– Jag hade ju spelat för Väsby tidigare, i fyra säsonger, så det var min andra moderförening. Arbete och bostad hade jag också där. Och vad fan: chansen att spela i Elitserien ville jag inte missa. Jag ville möta och spöa dem jag sett på tv, ville lira på arenor jag suttit på läktaren tidigare. Jag ville hem och ”leva drömmen”.

Tyngsta nyförvärvet hette Torbjörn Mattsson, som med spel i AIK och Brynäs hade rutin från Elitserien. Egentligen hade brandmannen och uppsalabon tänkt varva ned.

”Men dels lockade Elitserien och dels blev ju reseavståndet avsevärt kortare. Det var inte så svårt att falla för Väsbys locktoner under de förutsättningarna”, sa Mattsson till lokaltidningen.

Försäsongen skulle knappast komma att bli optimal. Laget tvingades åka runt och köpa istider i stor-Stockholm på sena vardags- och helgkvällar eftersom Vilundahallen byggdes om. Även om man inte var vana att få allt serverat på silverbricka så pyrde irritationen.

– Kommunens upphandlare tyckte nog att det räckte om isen var klar till seriestart. När vi tittade in i hallen såg vi nästan aldrig några byggnadsarbetare. Det gjorde mig förbannad. När vi hade första ispasset arbetade smederna med räcken, säger Jens Mackegård, lätt uppgivet.

Vilundahallen byggdes om inför elitserien, vilket inte var helt fördelaktigt för Väsbylaget som tvingades åka runt i stor-Stockholm och köpa istider på sena vardags- och helgkvällar. Foto: Jonaldos / CC BY-SA

Spelarna fick omkring 5 000 kronor i månadslön, något som betraktades som socker på tillvaron och som vanligtvis placerades i pensionsfonder.

Johan Lundqvist gav klubbsjälen ett ansikte när han under löneförhandlingarna utbrast:

”Lön? Det räcker om jag får de pengarna jag torskar på jobbet. Var ska jag spela om inte för Väsby?”

Spelarna utrustades med sponsorbilar, Mitsubishi Galant, och sågs i tv-kanaler och hördes i radion. Jens Mackegård gästade Ulf Elfvings Fredagsapparaten med en småkaxig Väsby-attityd. När Elfving berättade att Åke Strömmer beskrivit Väsbys spelstil med ordet ”50-talshockey” blev Mackegård tyst för ett ögonblick. Sedan öppnade han munnen:

”Strömmer kan vi skicka till Holmenkollen!”.

”Hoppsan”, sa Elfving och drog snabbt igång en skiva.

Inför säsongen hade Elitseriens spelformat ändrats, från den tidigare
tiolagsserien med 36 omgångar till en tolvlagsserie där de två sämsta åkte ur redan efter 22 omgångar. Det fanns inte utrymme för längre svackor och hedersamma förluster när klubben budgeterade för elitseriepoäng.

”Vi är 30 procent bättre hemma och vår målsättning är att vinna sex av de elva hemmamatcherna”, sa Niklas Wikegård till Lokaltidningen Väsby.

Premiären schemalagdes dock till bortais, och Gävle, där Wikegård har sina rötter. Brynäs lade i högsta växeln direkt och Peter Wallén, bland många andra, fick en smärre chock av tempot.

– När jag klev in på isen till den andra perioden undrade jag hur jag skulle orka. När jag klev av isen till sista pausvilan var jag helt säker på att jag skulle svimma. Men det fanns ingen morgondag på den tiden, man gick bara ut och körde.

Väsbys elitseriesaga fick ett lyckligt första kapitel. Per Bergman, lagets brudmagnet och Nacka Skoglund-typ, kvitterade till slutresultatet 1-1 med drygt fem minuter kvar.

”Jag fick en suverän passning från Peter Wallén. I stället för att försöka finta bort backen, som jag misslyckades med tidigare i matchen, satsade jag på ett skott. Pucken träffade både stolpen och ribban och det sa ´klingklong´. När röda lampan tändes blev jag överlycklig.”

Arto Heinola, numera vaktmästare på en skola i Hofors, brukar få återge sina minnen från premiären för eleverna.

– En del känner till att jag lirat hockey, och när de får reda på att den gamla gubben lirade i Elitserien på stenåldern så blir det lite: ”åfan, mötte ni Brynäs eller?” Då är det roligt att få upplysa dem att vi tog en pinne, hehe. Sen att de tycker att ”ni sög fett, kom ju tvärsist”… ja, det bevisar bara att Vilda Väsby engagerar.

Första Oktober 1987. Lars-Olof Sundström, tolv år, är först att passera Vilundahallens vändkors. Han har köat länge för det här ögonblicket. Hela Upplands Väsby andas ishockey. Hos Skivaffären Mickes Musik på Centralvägen, där det går att köpa förköpsbiljetter, har det varit bråda dagar. Kunderna vill hellre se hemmapremiären mot regerande mästarna Björklöven än att köpa John Farnhams, Housemartins eller Glenn Medeiros toppsäljare.

Olle Janssons telefon ringer stup i kvarten. Allt från kostymnissar från större företag till gubben som spikade sliplådan för fyra år sedan vill ha gratisplåtar. Trycket är enormt.

40 minuter före nedsläpp är hallen proppfull. 3 683 åskådare (publikrekord än i dag). Benny ”Banan” Andersson har omsorgsfullt placerat ut sittdynorna.

På isen dristas spelarna till att skrika åt varandra för att överrösta ljudvallen från läktarna. I omklädningsrummet vibrerar träbänkarna. När materialaren ”Becke” rapporterar att ismaskinen har två varv kvar snörar spelarna igång skridskorna under tystnad. Det är lugnet före stormen. När man står i spelargången och Europes slagdänga ”The Final Countdown” vevas igång tror flera att taket ska lyfta. 

Löven-spelarna ser skraja ut.

Kommunalrådet Vanja Edvinsson spatserar ut på röda mattan och inviger matchen. Curre Lindström, förbundskaptenen, följer händelserna från pressläktaren. Publiken dämpar hungern med Anders Kjellströms delikata wurstar, gjorda av lagerblad, kryddpeppar och rent vatten från Väsby.

Efter fyra minuter och 34 sekunder överlistas Göte Wälitalo av Mats Lindbergs rungande slagskott. 1-0 till Väsby.

Sedan är det slut på det roliga. 1-0 blir 1-3 och Peter Edström får chansen att avgöra på straffslag. Då händer det – den klassiska episoden som fortfarande är en snackis.

– Jag kommer aldrig att glömma när han snubblade på blålinjen och pucken gled mot Sohlin, säger Urban Jakobsson.

– Publiken skrek, visslade, slog i reklamplanket så att vi i båset var tvungna att hålla för öronen. Kommer ihåg att ”Perre” (Per Edholm) och jag tittade på varandra och bara skakade på huvudet…

Publiken vann kampen men Vilda Väsby förlorade sin – med 2-3. I omklädningsrummet sprutade tårarna nedför Niklas Wikegårds kinder.

För första gången på länge hade Väsby förlorat en betydelsefull match.

Väsby förlorade sin första viktiga match på länge mot regerande mästarlaget Björklöven. Foto: Arthur Edelman / Unsplash

Men det skulle knappast bli den enda uddamålsförlusten. Efter 13 omgångar handlade sex av lagets förluster om, just, uddamålshistorier. Niklas Wikegård hade sina tillvägagångssätt för att mentalt stärka sina adepter. 

– Han försökte skrämma alla lag som kom dit med att lägga på tio kilo på alla spelare mot vad de egentligen vägde i deras programblad, säger djurgårdsmålvakten Hans-Göran Elo.

Wikegård anlitade också psykologen Bertil Wahlkvist ”för att höja vissa acceptabla gränser hos spelarna”.

Men i längden blev det svårt för spelarna att svälja den ena hedersamma förlusten efter den andra. Mot Brynäs ledde man med 6-3 på hemmaplan när 15 minuter återstod men fick se sig slagna med 6-7.

– De slängde in stjärnorna när det behövdes. På samma sätt som laget var vår styrka i ettan var det vår svaghet i Elitserien. Ingen klev fram och avgjorde när det som mest behövdes, menar Jens Mackegård.

– Å andra sidan var vi en massa idioter som körde järnet. Vi gav aldrig upp. Ena riktiga tokskallar som inte förstod att man skulle förlora, säger Peter Wallén.

Det tuffa spelet avspeglade sig i matchprotokollen. Som underdog åkte man på ofta på billiga utvisningar, i snitt 14,8 minuter per match.

– Domarna var extra hårda mot oss. Det var väldigt lätt att ta ut en spelare från Väsby istället för exempelvis Håkan Södergren. Som att spela i motvind hela tiden, säger Mikael Winneroth.

– Håkan Loob åkte omkring med handväska och trodde att ingen skulle röra honom. Vi hade landslagsspelare emot oss. Vi var tvungna att spela över gränsen, påstår Håkan Persson.

– Jag tror nog att vi hade ett litet rykte om att spela fult. Fråga gamla SSK-hjälten (Jan) ”Lill-Janne” Eriksson, han var aldrig i hörnen när vi möttes. Men hellre lättretade än lättskrämda, konstaterar Arto Heinola.

Väsbys uppoffrande spel uppskattades inte av alla. När Färjestad besegrat Väsby med 9-2 dundrade Karlstadlagets tränare Per Bäckman i pressen:

”Vi spelade med livet som insats och hade tur som bara fick tre spelare skadade”. 

Anders Jakobsen medger att man inte spelade något skönspel och att man nog hade ett rykte om sig att spela ryggsäckshockey.

– Men kvalitativt var vi inte bättre än att vi var tvungna att förstöra hellre än att ha ett eget spel och försöka föra matcher.

Jens Mackegård kom under säsongen på sig själv sitta och nynnandes på Snickerboa-trudelutten i bussen på väg hem. Det var en van visa.

– Då var det desto roligare att skrika: ”SM-guld, SM-guld, SM-guld!” när vi slog MoDo, flinar Mackegård.

Urban Jakobsson satt på läktaren och våndades:

– Jag satt bara och väntade på att de skulle komma tillbaka och vända som vanligt…

Väsbys Elitseriesäsong blev kort och intensiv. Tre poäng på 22 omgångar kommer sannolikt för alltid bestå som en bottennotering med tanke på hur dagens seriesystem är utformat.

– Folk kanske snackar om att vi är sist i Maratontabellen, men vi är trots allt med. Vi har tagit poäng i Elitserien. Hur många lag har gjort det? frågar sig Jens Mackegård.

– Det vi gjorde var fan en bragd. Det är det största som hänt mig, fortsätter Niklas Wikegård.

Den enda med Väsby-hjärta som minns elitseriesäsongen med obehag är Jens Mackegårds hustru Lene. Hon får fortfarande kalla kårar varje gång hon hör Radiosportens klassiska måljingel. Det påminner henne om 80-talet, om alla målen Väsby släppte in.

Totalt blev det 117 stycken.

Då lyssnar familjen Mackegård hellre på ”The Final Countdown”. Trots att Joey Tempest är en tröjtjuv.

Joey Tempest från väsby-bandet Europe. Foto: F. Schwichtenberg / CC BY-SA

Reportaget publicerades i Sportmagasinet (Aftonbladet) 2006.

DEN HISTORISKA ELITSERIETABELLEN

Djurgården 22   18   0  4     109-49 36

Björklöven 22   14   2  6       84-73 30

MoDo 22   11   6  5       82-66 28

Färjestad 22   10   4  8     101-77 24

Brynäs 22   10   3  9       79-73 23

Leksand 22   10   2  10     73-83 22

Luleå 22   10   1  11     88-95 21

Södertälje 22   9     2  11     70-80 20

—————————————————-

HV71 22   9   2  11       83-97 20

AIK 22   8   3  11       64-68 19

—————————————————-

Skellefteå 22   8   2  12       78-91 18

Väsby 22   1   1  20       58-117   3

ELITSERIETRUPPEN 

MÅLVAKTER

#1. Jörgen Larsson, född 1968, 5,60 insläppta mål/match.

#23. Stefan Sohlin, född 1964, 5,18 insläppta mål/match.

#28. Kenneth Johansson, född 1967, inga matcher.

#30. Thomas Nilsson, född 1969, inga matcher.

BACKAR

#2. Anders Lindberg, född 1964, 1 mål, 1 assist.

#3. Torbjörn Mattsson (kapten), född 1960, 2 mål, 5 assists.

#4. Anders Hultin, född 1966, inga poäng.

#5. Håkan Person, född 1963, 1 mål, 4 assists.

#7. Kennet Lindqvist, född 1967, 1 mål, 1 assist.

#8. Johan Lundqvist, född 1965, 1 mål.

#10. Jens Mackegård, född 1962, en assist.

#17. Mats Edholm, född 1965, 6 mål, 2 assists.

FORWARDS

#9. Mats Poppler, född 1966, 1 assist.

#11. Claes Gustavsson, född 1966, 2 mål, 1 assist.

#12. Per Bergman, född 1964, 5 mål, 3 assists.

#14. Stefan Sandin, född 1966, 1 mål, 2 assists.

#15. Lars-Göran Wiklander, född 1970, inga poäng.

#16. Jonas Palmäng, född 1965, 1 mål, 6 assists.

#18. Peter Wallén, född 1965, 9 mål, 11 assists.

#19. Arto Heinola, född 1962, 4 mål, 7 assists.

#20. Mats Lindberg, född 1967, 9 mål, 5 assists.

#21. Hans-Rickard Andersson, född 1966, två assists.

#22. Erik Ahlström, född 1964, 8 mål, 8 assists.

#24. Urban Jakobsson, född 1964, 1 mål.

#25. Tord Engdahl, född 1960, 5 mål, 5 assists.

#26. Mikael Winneroth, född 1965, 1 mål, 1 assist.

TRÄNARE

Anders Jakobsen

Niklas Wikegård (assisterande)

Christer Loom, lagledare

ORDFÖRANDE

Stigbjörn Eriksson