Viveca Lärn: ”Som sladdbarn är jag van att alltid göra som jag själv vill”

Viveca Lärn: ”Som Sladdbarn är Jag Van Att Alltid Göra Som Jag Själv Vill”

Hon har skrivit över sjuttio böcker, gjort tv, radio och musik. Lagom till sin 75-årsdag släppte hon sin första biografi. Nu tänker hon vara ledig. Om hon inte blir för rastlös.

– Jag får helt enkelt försöka låta bli, säger författarinnan Viveca Lärn.

Foto: Emelie Asplund

Med knallrosa Dr Martens, skinnpaj och en stort leende på läpparna gör hon entré till konferensrummet på Bonniers bokförlag i Stockholm, där vi stämt träff. Viveca Lärn, som annars bor i Göteborg är uppe i huvudstaden för lanseringen av sin nya bok. Vilken bok ordningen det är vet hon knappt själv, men sjuttio-någonting är det – och hennes allra första självbiografi. 

Den varma vårsolen strålar in genom fönstren och vi får leta en stund efter den svalaste delen av rummet innan vi slår oss ner och börjar prata. Det visar sig att hon har lätt för det. Att prata och skratta, brodera ut och sväva iväg. Som lyssnare är det underhållande, och som journalist tacksamt. Jag får material till en hel bok under den timme intervjun varar. 

Vi börjar med biografin Sladdisen, som skildrar hennes uppväxt i stadsdelen Örgryte i Göteborg, med mamma, pappa och den drygt sju år äldre storasystern. Hennes föräldrar var båda konstnärer och hemma flödade både kreativiteten och fantasin. 

– Kom man hem och berättade om något tråkigt var de inte särskilt intresserade, men berättade man om något vansinnigt, och uppbenbart påhittat, då blev det ovationer hemma, säger hon och förklarar att det förstås har format henne att växa upp med en sådan hyllning till konst och kultur.

Hon är tacksam över fantasirika uppväxtmiljön men också det faktum att hon, som boktiteln antyder, är ett sladdbarn. 

– Det är speciellt att vara sladdis. Jag blev aldrig behandlad som ett barn, utan fick hänga med på allt. När jag var tre år började min pappa ta mig på populärvetenskapliga promenader runt området där vi bodde. Vi gick runt med armarna bakom ryggen och pratade om hur mycket en björk drack, berättar Viveca.

Enda skillnaden mellan barn- och vuxenböcker är att man kan använda lite längre meningar i vuxenböckerna, och så kan folk dö lite oftare, annars är det ungefär samma sak

Hon bestämde sig tidigt för att gå i pappa Huberts fotspår. Han var journalist och tecknare och redan som liten fick Viveca hänga med honom på uppdrag. Under skoltiden började hon praktisera på tidningsredaktioner, och så småningom tog hon sin första anställning som journalist. Samtidigt drömde hon om att bli barnboksförfattare. Fast det var inget hon talade högt om. 

När hon var bara tjugo år kom sonen Per Julius, och med det en drastisk förändring i hennes liv. Han föddes för tidigt med tarmarna utanför kroppen. Så som vården såg ut 1964, hölls föräldrarna utanför medicinska beslut, så innan Viveca ens förstått vilket kön det var på den lilla bebisen togs han från henne och skickades med ambulans till ett närliggande barnsjukhus för att genomgå en omfattande operation för att lägga in hela tarmpaketet. Det tog lång tid innan föräldrarna fick honom tillbaka och när han väl blev utskriven och hemskickad fick de inget veta om den syrebristrelaterade hjärnskada han förvärvat under operationen.

– Det var vårt första barn, vi hade ingen erfarenhet, så Per Julius hann bli ett år innan vi förstod att han inte utvecklades normalt.

När de slutligen uppsökte läkare fick Viveca och hennes make veta att sonen inte skulle överleva sin tioårsdag och att vården av honom skulle bli så omfattande att de var tvungna att lämna ifrån sig honom till ett vårdboende.

– Det var en chock och naturligtvis något som har präglat hela mitt liv efter, säger hon och menar att samtidigt som sorgen var påtaglig insåg hon där och då att hon hade ett val: Att ge upp och bli bitter eller att kämpa vidare. 

– Jag valde det senare och de flesta hinder som kommit i min väg efter det har varit små i jämförelse.

Tiden som följde blev svår, skilsmässan mellan Viveca och maken var snart ett faktum och han försvann ur både hennes och sonens liv. Per Julius växte upp på institution. Han lärde sig aldrig prata men väl att gå och använde sitt kroppsspråk för att kommunicera. Han blev betydligt äldre än läkarna förutspått och hann fylla femtio år innan han somnade in på mors dag 2015. Trots den svåra starten hade han och Viveca en nära relation och sorgen efter honom har varit tuff för henne.

Viveca Lärn skriver sina böcker till sig själv, oavsett om det är hennes fyraåriga jag, eller hennes vuxna jag. 

Under vårt samtal blir det tydligt för mig vilken kontrasternas kvinna Viveca Lärn är. Hon skiftar snabbt mellan glädje och sorg, skratt och allvar. Och avslöjar att hon trots sin sociala kompetens också är en riktig ensamvarg. Som liten undvek hon andra barn, hon förstod sig inte på dem. Istället satt hon ensam vid bäcken, nedanför huset där hon bodde och fantiserade om att hon var i Amazonas. Först i gymnasiet fick hon sin första jämnåriga kompis. Efter skolan följde familjeliv. Med tre olika män, som hon alla lämnade, för att slutligen leva själv och trivas bra med det.

– Det handlar mycket om att jag är konflikträdd. Jag tog aldrig itu med det som jag upplevde som problem utan stannade kvar tills jag fick nog. När jag väl sa tack och hej blev de så förvånade. 

Trots sin konflikträdsla förklarar Viveca att hon också är väldigt bestämd och ogillar när folk bestämmer över henne. Då hon var anställd sa hon upp sig var och varannan dag.

– Det beror säkert också på att jag är sladdis. Jag är van att slippa kompromissa och har alltid kunnat göra som jag själv vill. 

Hon hann bli 31 år innan författardrömmen blev sann. 1975 skrev hon sin första barnbok Stoppa pressarna, och även om hon fortsatte med journalistiken en tid efter var hennes nya karriär som barnboksförfattare äntligen född. 

Boken blev en framgång och följdes av ett fyrtiotal till och ett flertal priser. Får hon välja sin absoluta favoritbok så blir det Mimmi och kexfabriken, en bilderbok från 1988, illustrerad av Eva Eriksson.

– Det var inte meningen att den skulle bli så bra som den blev, säger hon med ett skratt och berättar sedan med stor inlevelse hela handlingen för mig och fotografen.

1995 övergick Viveca till att skriva vuxenböcker, eller sagor för vuxna, som hon själv väljer att kalla dem. Vuxenböckerna gjorde lika stor succé som barnböckerna och några av dem blev grund för tv-succén Saltön.

Men även om hon bytte målgrupp, tycker hon inte själv att det är någon större skillnad på att skriva för barn eller vuxna.

– Enda skillnaden är att man kan använda lite längre meningar, och så kan folk dö lite oftare i vuxenböckerna, annars är det ungefär samma sak, säger hon och så brister hon ut i ännu ett av sina smittande gapskratt. 

Viveca Lärn har en sprudlande energi, och en befriande lekfull inställning till det mesta. Att hon har fyllt 75 är väldigt svårt att förstå. Fler än en gång under intervjun kommer jag på mig själv att tänka på hur mycket hon påminner mig om vuxen Pippi Långstrump. 

När hon senare berättar att hon och Astrid Lindgren också hade en lång och varm vänskap känns det nästan som att hon läst mina tankar. 

Andra kanske gör på något annat komplicerat sätt, men det här sättet fungerar för mig, säger hon. Och efter drygt sjuttio böcker måste man väl kunna konstatera att det sättet verkar fungera bra. 

De båda barnboksförfattarna lärde känna varandra i samband med att Viveca Lärn fick det åtråvärda Astrid Lindgren-priset 1985. Prisutdelningen uppmärksammades stort i media på den tiden, och var en ära och bekräftelse för Viveca. Den enda smolken i glädjebägaren var att hennes pappa nyss gått bort, och inte fick uppleva hennes lycka.

– Jag berättade det för Astrid och nämnde då att han var född 1907 precis som hon. Då svarade hon: ”Bra, då kan jag bli din pappa!” Sagt och gjort, hon blev min låtsaspappa och när vi sedan började brevväxla så inledde jag alla mina brev till henne med Kära pappa, och hon undertecknade sina med Kram från pappa.

Precis som hennes personlighet, har Viveca Lärns arbetsliv varit brokigt och kontrastrikt. Förutom ett tjugotal år som journalist, bland annat på Aftonbladet och de mängder med böcker hon skrivit, har hon också arbetat med radio-, tv-, och filmproduktioner och musik. Vad få vet om är att hon varit med och skrivit repliker till kultfilmen Sällskapsresan av Lasse Åberg.

– Vi hade jätteroligt, Åberg och jag. Han visste inte hur vi kvinnor pratade med varandra så jag bidrog med lite idéer. Pass, pesetas och p-piller är bland annat mina ord, säger hon med ett leende. 

Hon tycker att det mesta är och har varit roligt och har lättare att komma på sådant som är tråkigt än tvärtom. 

– Möten till exempel, det är tråkigt. Möten är slöseri med tid och jag är så glad att jag blivit gammal nog att kunna säga: Är det ett möte? Då kommer jag inte!

Efter ett långt och händelserikt arbetsliv är det nu inte bara dags att skala bort alla möten utan också allt annat arbete ur livet. Egentligen hade hon bestämt sig för att dra sig tillbaka redan sommaren 2017, efter att arbetet med Saltön var avslutat. Hon åkte till favoritstaden Lysekil, för att börja leva sitt nya pensionärsliv, men efter bara några veckor blev hon rastlös. 

– När jag hade badat och paddlat kanot och gått uppför berget och nedför berget, så kunde jag inte komma på något mer att göra. Då beklagade jag mig för en vän, som svarade: Varför skriver du inte då? Det är ju det enda du kan.

Så hamnade hon vid datorn igen, och en tid därefter släpptes boken som hon säger ska bli hennes sista. När jag frågar om hon inte kommer bli lika rastlös den här gången, blir hon först tyst en sekund. Sedan kommer ett pillimariskt leende och det Pippi Långstrump-aktiga svaret:

– Jag får väl helt enkelt försöka låta bli.

Fakta:

Namn: Viveca Lärn

Gör: Författare

Bor: Göteborg

Familj: Dottern Maria och sonen Staffan samt barnbarnen Liv, Olle, Saga och Bob.

Aktuell med: Självbiografin Sladdisen (Bonnier)

5 gånger senast jag …

grät. Jag gråter ganska sällan men just igår grät jag faktiskt. Jag berättade en sak för min dotter och hon bemötte det så fint.

hade ett smeknamn. Det var som liten. Den lilla julhataren, Lilla Lärn och Den lilla Amerikahataren är några av alla smeknamn min pappa hade på mig. Det blev så många att det antagligen räckte för hela livet, för efter det har jag inte haft några. 

läste en bra bok. På tåget hit läste jag en bok som heter Nej och åter nej av den norska författaren Nina Lykke. Den var både rolig och varm.

dansade. Varje morgon sätter jag på hög musik och dansar. Hur ska man annars starta en ny dag?

svor. Jag försöker undvika att svära. Det finns så många fina ord som man kan använda så det känns onödigt att välja de fula. Men häromdagen när jag skulle sätta upp en tavla tappade jag hammaren på tån och då kom det ut ett ”jävlar”.

5 böcker som alla svenskar måste läsa:

  1. En underbar torsdag av John Steinbeck är en fantastisk bok om kärlek, som jag unnar mig att läsa om en gång om året. 
  2. Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf är en vacker, sorglig och ständigt aktuell bok.
  3. Den tillfälliga turisten av Ann Taylor är en bok som inte lämnar någon oberörd.
  4. Hemsöborna av August Strindberg är en fin berättelse som jag gärna och ofta läser om.
  5. Niklas och figuren av Bengt Anderberg är en barnbok som jag läste som liten och har underbara minnen av.

Helen Bjurberg

Jag har bakgrund som barnsjuksköterska, men arbetar sedan femton år tillbaka som frilansjournalist för några av landets största tidningar och magasin med uppdrag framförallt inom hälsa, inredning och porträtt.
Jag har också skrivit böckerna Livet enligt Dagny (Forum), om och med den nu 107-åriga bloggerskan Dagny Carlsson, Mitt liv och mina
hundar (Forum) med musikproducenten och Idoljurymedlemmen
Anders Bagge och Med livet som insats (Lind & Co) om youtubern Carl Démans svåra spelmissbruk.